Hannibal - Säsong två

Det är verkligen inte lätt att göra förföljare. (Jag experimenterar här med "förföljare" som en svensk motsvarighet till "prequel".) Å ena sidan gäller det att vara trogen mot originalet. Det är ju trots allt dess förtjänst att publiken dyker upp från början. Å andra sidan vill ju åskådaren också få något nytt till livs, en historia som hen inte hört tidigare. Att berätta detta samtidigt som karaktärerna måste landa där de ska vara, narrativt och emotionellt, där den ursprungliga historien började... Det är inte alltid den kullerbyttan lyckas. Extra svårt blir det om förföljaren ska ha ett öppet slut, som i en TV-serie. Om det inte är på förhand bestämt exakt hur många avsnitt serien ska ha är det i det närmaste omöjligt att få alla pusselbitar att passa. Jag antar att det är därför som Bryan Fuller, huvudförfattare för "Hannibal" i seriens andra säsong bestämde sig för att förvandla sin skapelse från en förföljare till något som snarare liknar en fri jazzimprovisation baserad på Thomas Harris litterära förlagor.

"Hannibal" säsong två är en lek med visuella och tematiska referenser. När första säsongen slutade hade seriens hjälte Will Graham blivit skäligen misstänkt för de mord som han själv utredde och placerad i en cell i källaren på Baltimores rättspsykiatriska anstalt. Utanför cellens galler står Hannibal Lector, den verklige mördaren och stirrar in på honom. Det är Harris mest primala urscen, mördaren och utredaren ansikte mot ansikte, så som betraktande varandras spegelbilder, fastlåsta i ett ständigt pågående psykologiskt nervkrig. Skillnaden är bara att rollerna är omvända. Det blir Graham, inte Lector, som vi får se fraktad runt på säckakärra, fastspänd i tvångströja och den ikoniska ansiktsmasken - bilden som vi känner så väl igen från "När lammen tystnar". Och så fortsätter det. Fuller och de andra författarna bygger upp ett visuellt och tematiskt universum som de sedan kan leka med, utan att längre känna sig begränsade av sina förlagor.

Det är förmodligen ett riktigt val. Förföljare är som sagt en svår genre. Men myter växer bara genom att återberättas på nya och oväntade sätt. I mytens värld är inte två sinsemellan olika versioner av samma berättelser inte en motsättning utan ett tecken på mytens signifikans. Den signifikansen ligger just i hur gränserna mellan monstret och drakdödaren hela tiden är i upplösning.

Ensemblen.

När jag recenserade första säsongen häromsistens hade jag en del gott att säga om den men också några ordentliga reservationer. Alla dessa består i andra säsongen. Seriens kliniska, lätt surrealistiska och extremt utstuderade estetik är lätt att lockas av men lämnar mig ändå med ett mått av obehag. Fuller talar gärna i intervjuer om inspiration från Davidarna Lynch och Cronenberg men personligen ser jag mer av en tredje David, nämligen Fincher och då specifikt dennes "Fight Club" (1999). Det är samma själlösa inredningsmagasin som ligger och spökar i bakgrunden. Den stora skillnaden är att hos Fincher framträder den satiriska udden som mycket klarare. En skulle ju tycka att det borde kunna bli en liknande effekt i "Hannibal" där exklusiva möbler, raffinerade maträtter och bisarrt styckade kroppar filmas med samma prydliga distans. Humor är dock inte ett framträdande drag i serien. Om den finns där är den väldigt subtil. "Hannibal" är en serie som tar sig själv på väldigt stort allvar.

Då är ändå Harris böcker fyllda av pulpig galenskap som närmar sig det parodiska. Ett typexempel på det är syskonparet Margot och Mason Verger (Katherine Isabelle respektive Michael Pitt) som introducerades i romanen "Hannibal". Syskonen Verger är snorrika och involverade i en pervers såpastory fylld av incest, sadism och människoätande grisar. Med dem med i mixen gränsar serien till Grand Guignol. Fuller och kompani har visserligen skruvat tillbaka karaktären Margot något, i boken är hon en butch, steoridmissbrukande bodybuilder. Här är hon en mer konventionell figur.

"Hannibal" är en konstig helhet. Dess ton, dess utseende, dess berättande är hela tiden lite off och jag kan inte skaka av mig känslan av att den i grunden bär på ett obehagligt förakt inför människan som art. Ändå måste jag erkänna att berättelsen biter sig fast i mig och att jag har svårt att titta bort. Jag ska inte avslöja här hur säsongen avslutas men det sista avsnittet är en nagelbitare och lämnar karaktärerna på intressanta platser som likafullt gör mig investerad i att se vart seriens skapare tänker ta dem vidare. Om jag fick önska mig något för framtiden vore det dock att serien omfamnade sin egen pulpighet och att humor och satir fick ta en tydligare plats.