Men min barndoms största skräckupplevelse och mest traumatiska konstupplevelse kom inte från någon barnförbjuden Hollywoodfilm utan från en svensk tecknad film baserad på en bok skriven just för barn. Filmen var Per Åhlins version av "Odjuret och Alfons Åberg" (1980). Oj,oj, oj, vilken ångest den gav mig. Som de flesta av er säkert vet handlar berättelsen om hur Alfons ligger i sin säng på kvällen innan han ska somna och har dåligt samvete över att han har slagit en yngre kompis när de spelade fotboll. Alfons mörka tankar, hans ånger, skuld och skam gnager på honom och tar fysisk form som ett kattliknande odjur under hans säng. Jag har förvisso aldrig slagit en yngre kamrat över näsan så blodet rann men jag hade väl andra dämoner som jag brottades med och det där odjuret det bet sig fast. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes. Klumpen i magen. Huga.
Jag har verkligen inte läst alla Gunilla Bergströms Alfons-böcker (hur många det nu kan ha blivit sedan den första kom 1972) men läskigare än i "Odjuret..." har det nog aldrig blivit. Vanligtvis är ju Alfons värld en betydligt tryggare plats. Men det som gör böckerna speciella, och som också gör just "Odjuret..."-boken så potent tror jag, är Bergströms förmåga att faktiskt skildra hur det är att vara barn, hur det känns och hur det upplevs. Vissa författare har bara den gåvan. Jag pratade om den i samband med min recension av Neil Gaimans senaste roman förra året. När de berättar är de inte vuxna som ser tillbaka och ser ner på barnen, de ÄR verkligen barn, kan gå in i den situationen. Det är en märkvärdig gåva. Jag vet inte om jag skulle förmå att göra det.
Den trygga världen i Alfons förort är oändligt trygg i "Hokus pokus Alfons Åberg", den första tecknade långfilmen om Alfons som kom förra året och som nu finns tillgänglig på DVD och annat vis. Alfons Åberg vill väldigt gärna ha en hund. Hans pappa tycker att Alfons nog inte är stor nog för den sortens ansvar. Mer av konflikt än så behövs knappt. Alfons och kompisarna Milla och Viktor träffar en pensionär som heter Gustav och som tydligen kan trolla - kanske kan han trolla fram en hund åt Alfons?
Filmen är en nordisk samproduktion, regissören Torill Kove är från Norge. (Även om den mesta av animationen, precis som i "Bamse och tjuvstaden" verkar ha varit outsourcad till Kina. Och varför inte? "The Simpsons" görs ju mest i Korea.) Filmskaparna har varsamt tagit hand om förlagornas estetik, såväl Bergströms stiliserade och kollageliknande teckningar som Åhlins tecknade kortfilmer, försiktigt uppdaterat och expanderat utan att förlora något av charmen.
Mysfaktorn är genomgående hög och röstskådespelarna är fantastiska. Särskilt barnskådespelarna gör en fin insats, låter inte alls så forcerade som överregisserade barn i animerad film kan låta ibland. Det finns en spontanitet och naturalism här som går hand i hand med berättelsen. Gustav Hammarsten som Alfons pappa är också underbar även om det är lite svårt att vänja sig av med Björn Gustavsson den äldres stämma. Filmen utnyttjar också dialogen som uttryck på ett mycket bättre sätt än vad Bamse-filmen gjorde.
Här finns rum för både lek och allvar, som det ska. Handlingen är föralldel tunn men filmen känns faktiskt inte som en minut varse sig kortare eller längre än vad den borde vara. Den svänger helt enkelt. Bildligt men även bokstavligt. Filmmusiken är mästerligt ordnad. Georg Riedels klassiska Alfons signatur samplas upp med låtar av Timbuktu och Ane Brun. Jag vet som sagt inte om jag skulle kunna skriva ur ett barns perspektiv men jag vet i alla fall att när jag ser en film som den här ser jag den med ett barns ögon. Det är jag evigt tacksam för.
 |
| Trollkarlen kan trolla fram pengar. Då måste han väl kunna trolla fram en hund med? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar