Men... Det finns ett men. Det finns alltid ett men. Filmen måste ju bli bra också. Eller åtminstone omtyckt. Och det är väl där som problemen börjar hopa sig. För hur en än vrider och vänder på saken är filmen en remake på Paul Verhoevens kultrulle "RoboCop" från 1987, en film som knappast egentligen hade behövt göras om. Det är inte så att "RoboCop" är Verheovens bästa film och jag vet inte om det kan sägas att den nödvändigtvis är passionerat älskad av rabiata fans. 1987 års "RoboCop" är en intressant genreövning, ganska ojämn och den har inte åldrats med fantastisk värdighet. Ändå har den något som talar för den - det är Verheovens märkliga, idiosynkratiska personlighet som skiner igenom vad som hade kunnat vara en riktig dussinaction. Den har personlighet. Jag kan tyvärr inte säga det samma om 2014 års upplaga.
Det är inte det att anslagen till satir och politisk kommentar inte finns där. De inledande scenerna där ett TV-team följer amerikanska robotsoldater medan de patrullerar gatorna i ett ockuperat Teheran, där de trakasserar den livrädda lokalbefolkningen medan Samuel L. Jacksons programledare spyr ut imperialistiska klichéer i bakgrunden från sin studio lovar stort. Det finns en brutalitet i scenen som är störande på riktigt och referenserna till Förenta Staternas verkliga drönarkrigföring är direkt och explicit. Den scenen har en intensitet som resten av filmen inte är i närheten av att nå upp till. Det är som om materialet blir för brännande och filmen drar sig omedelbart tillbaka.
Handlingen flyttas istället tillbaka till USA och till Detroit (all potential som denna miljö kunde ha tappas helt bort) där kriminalaren Alex Murphy (Kinnaman) och hans partner Jack (Williams) försöker sätta dit en vapenhandlare som uppenbarligen har hjälp av korrumperade snutar. Precis som i den gamla filmen utsätts Murphy för ett mordförsök, lämnas lemlästad och blir sålunda huvudkandidat att byggas om till RoboCop, nästa generations brottsbekämpare. Vad som följer nu är en lång träningssekvens där Gary Oldmans vetenskapsman och Jackie Earle Haleys militära befälhavare prövar vad robotmannen går för. (Hela den här sekvensen utspelar sig utan anledning i Kina, troligtvis har någon fått för sig att det ska locka en större del av den asiatiska publiken.) Filmen vill aldrig riktigt återhämta sig.
Det finns två delar av filmen som aldrig vill klicka. Actionscenerna är ganska tråkiga och saknar all form av originalitet. En stor gäspning bara. Men inte heller den existentiella sidan av berättelsen lyfter. Då läggs ändå betydligt mer krut på den saken än vad vi fick i originalfilmen. Problemet är bara skildringen av Murphys relation till sin fru och sin son är så platt som en pannkaka och att kemin mellan Kinnaman och Abbie Cornish (som spelar hustrun) är lika med noll. Det finns helt enkelt inget centrum i filmen, inget som kan ankra historien överhuvudtaget.
Det hela blir bara ett stort slöseri. José Padilha är en begåvad regissör, främst känd för de brasilianska "Tropa de Elite"-filmerna. Det ryktas också att han haft en massa intressanta idéer som dock röstats ned av filmbolaget. Det hjälps ju inte att hyra in begåvning om en inte vill använda den. "RoboCop" har uppenbarligen inte varit Padilhas film. Det känns som en produkt framtagen av en kommitté. Säga vad en vill Verhoevens film, den är som sagt väldigt ojämn, men den har i alla fall en tydlig avsändare. Den må bitvis vara fladdermusbajstokig men den har en humor som bara kan vara sprungen ur regissörens sjuka fantasi. Det är inte en film för alla. 2014 års "RoboCop" vill vara just detta och faller kanske just kanske därför ner på näsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar