Överhuvudtaget har det varit svårt att ranka dessa filmerna inbördes och det är fullt möjligt att jag hade valt en annan ordning om jag hade varit på annat humör när jag sammanställde alltsammans. Att det är just de här filmerna som ska vara på listan är jag däremot helt säker på.
5. Enough Said (Regi: Nicole Holofcener)
& Frost (Regi: Jennifer Lee och Chris Buck)
En charmig liten independentrulle och en av Disneys ekonomiskt mest framgångsrika filmer någonsin. "Enough Said" och "Frost" har väl egentligen inte så mycket gemensamt. Vill en vara lite långsökt skulle en kanske säga att båda är lite udda, ovanliga kärlekshistorier. Det är kanske en väl tunn röd tråd. Snarare ser jag det faktum att de delar plats på listan som ett tecken på min egen breda smak som filmpublik. Jag tycker verkligen om och behöver båda de här sidorna, det intima dramat med sin igenkänning och subtilitet och samtidigt sagan med dess bjärta färger och starka förhöjda känslolägen.
"Enough Said" slår an precis rätt ton av melankoli för mig - en känsloläge som läsare av Allmänstädesbloggen känner som mitt estetiska kött och potatis. Att älska en annan människa är verkligen inte det lättaste här i världen. Det är en tematik som förresten kommer att gå igen starkt i listans tredje placering. Julia Louis-Dreyfuss och James Gandolfinis skådespeleri håller toppklass. Jag vet inte riktigt vad mer jag skulle kunna begära.
"Frost" lyckas med konststycket att på samma gång hålla sig trogen till den långa vindlande Disney-traditionen, samtidigt som den formar om den. De två systrarna Elsa och Anna träder fram som det slutliga korrektivet mot passiviserade prinsessor i förflutna filmer. Humorn är väl kalibrerad. Sångnumren är bättre än vad de varit på mycket, mycket länge. Jag kan fortfarande känna ett litet stick i hjärtat över att den traditionella animationen valts bort till förmån för datorgenererad men när verktyget hanteras med så konstnärlig skicklighet som här blir det mest en gnällig invändning i marginalen.
4. Det blåser upp en vind (Regi: Hayao Miyazaki)
En hisnande vackert animerad berättelse är naturligtvis filmen som kanske blir Miyazaki-sans sista. Även om den inte når de höjder som regissörens absoluta största mästerverk gör blev jag ändå helt bergtagen av den. Inte minst är filmens politiska tvetydighet något som gör att jag fortfarande grubblar över vad Miyazaki faktiskt vill berätta. Är den blåögda naivitet som filmens huvudperson Jiro uppvisar inför de bombflyg han ritar också regissörens? Eller är den stilla poetiska tonen i filmen i själva verket en verkligt slug kritik mot allt som heter våld och förtryck? "Det blåser upp en vind" är på inget vis okomplicerad i sin kärlek inför dessa flygmaskiner. Vore den det hade jag knappast tyckt så mycket om den.
3. Her (Regi: Spike Jonze)
"Her" är den film på listan som jag såg sist. Att jag blev otroligt förtjust i den kan inte ha undgått någon som läst min recension. Det är väl inte egentligen så att premissen är otroligt unik. Så länge någon form av artificiell intelligens varit en en trop i science fiction har berättelsen om mannen som förälskar sig i den konstgjorda kvinnan funnits där. I grund och botten är det ju myten om Pygmalion. Och ändå - i Spike Jonze händer blev historien helt ny, helt och hållet sin egen. Det är stor konst.
 |
| Han (Joaquin Phoenix) och hon. |
Världen där Jonze låter sin film utspelas känns så verklig och så taktil att ingen av dess fantastik känns främmande. Jag är övertygad om att det är precis så här det kommer att vara. Som kärlekshistoria är den både vardaglig och tragisk på en närmast kosmisk nivå. En djupt mänsklig och humanistisk film, särskilt i sin skildring av teknologi. Det skulle inte förvåna mig om "Her" är en blivande klassiker.
2. The Grand Budapest Hotel (Regi: Wes Anderson)
 |
| Tony Revolori och Saoirse Ronan. |
På samma gång en fars och ett requiem, ett monument över den tid som flytt, det största dockskåp som herr Anderson någonsin lekt med. Allt detta och mer är den bångstyriga, intrikata och överdådiga "The Grand Budapest Hotel". Det finns gott om filmer som utspelar sig i andra historiska perioder men jag har svårt att komma på någon annan film som så utsökt fångar "det förflutna", som gör det lika mycket till spelplats som till tematik. Som alla Andersons filmer är filmen en massiv ensemblehistoria, ypperligt rollsatt ut i minsta bifigur. Berättelsen är vindlande och labyrintisk men bjuder på en lång rad nästan fristående episoder, som små delikata praliner. Låt inte filmens metanostalgi lura er dock: "The Grand Budapest Hotel" må handla om det förflutna men den utspelar sig också i vår egen nutid. En tid som en dag ska vara någon annans förflutna, då de som kommer efter oss kommer blicka tillbaka och fråga hur vi kunde låta allt det här hända.
1. Inside Llewyn Davis (Regi: Joel och Ethan Coen)
Döden är ständigt närvarande i denna, en av bröderna Coens dystraste filmer. Som en människa som själv är en kämpande konstnär finns det en uppsjö av saker jag kan känna igen i berättelsen om den misantropiske folksångaren. Må jag aldrig någonsin bli så bitter. Det mörker och det förakt som Davis bär på är en del av hela hans väsen och förgiftar allt som han företar sig. Han är inte en sympatisk karaktär. Däremot är han den sortens Envar som bröderna Coen älskar att berätta om. En man märkt av ett öde. En man som världen redan har gått förbi. Allt är skildrat med en musikalitet som väger upp all galla och med en lyrisk fantasi som lyfter historien från den bleka vardagen och ger den rent mytiska proportioner. "Inside Llewyn Davis" är årets bästa nya film. Så här långt.
 |
| Llewyn Davis (Oscar Isaac) och katten som möjligen är hans själ. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar