Eriks 11 toppfilmer - Nr 7: Stalker

Av alla regissörer i filmhistorien känner jag inte till någon som kunde filma vind som blåser genom högt gräs på samma sätt som Andrej Tarkovskij. Det låter kanske som en märklig komplimang men i den ligger för mig kärnan i mannens estetik. Tarkovskij var en de långa tagningarnas mästare. Han hade en förmåga att vila i sina bilder. Det betyder inte alls att de var statiska. Tvärtom, om inte kameran åker eller panorerar rör sig som regel antingen någon av karaktärerna eller bakgrunden. Hans känsla för bildkomposition var mästerlig och kontemplativ. Dessutom hade Tarkovskij ett alldeles särskilt förhållningssätt till naturen. Sällan blir den så genuint helig på film som hos honom. Tarkovskijs djupa och väldigt personliga form av andlighet gör honom idag, tror jag, lika mycket till en udda fågel som han var då. Men det är den känslan av helighet som genomsyrar allt som skiljer hans skapande från efterbildare som är esteter i första hand. När Tarkovskij med hypnotisk skärpa fångar strukturen i en bakgrundsväg fyller de samma funktion som de stora målarmästarnas hängivenhet åt detaljer. De får oss att se världen på nytt.

Att se "Stalker" från 1979 är en upplevelse som är svårt att beskriva i ord. Det är en krävande film. Absolut inget som jag skulle försöka rekommendera att du försöker slötitta på en kväll när du är lite småtrött. "Stalker" behöver din fulla uppmärksamhet och det är först när du är beredd att offra den till filmen som dess märkliga trolldomskraft kan få sin fulla verkan. Gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Filmen är en lågteknologisk science-fiction-berättelse som tar sin början i vad som närmast liknar ett post-apokalyptiskt samhälle. Här finns ett område som kallas för Zonen. Inne i Zonen har någonting hänt. Exakt vad är lite oklart. Det går rykten men ingen verkar vara riktigt säker. Det talas om att en meteorit ska slagit ned. Andra menar att det är en rymdfarkost från en annan planet. Oavsett vad det är har händelsen förändrat Zonen. Det är inte en säker plats. Naturens och fysikens lagar opererar inte som de ska där inne. Myndigheterna har stängt av området och ingen tillåts passera in. Det finns dock de som tar sig in ändå. De är titelns "stalkers". I filmen får vi följa en av dem när han agerar vägvisare åt två män, en författare och en forskare. Tillsammans söker de efter ett rum som ska finnas djupt inuti Zonen. Det berättas att den som träder in i det här rummet ska få vad hen önskar uppfyllt.

Alexandr Kajdanovskij spelar vägvisaren och hans rollgestaltning bär på något vis upp hela filmen. Tarkovskij filmar skådespelarens ansikte med samma noggranna uppmärksamhet som allt annat i filmen och resultatet blir häpnadsväckande nyansrikt. Jag vet faktiskt inte om jag sett någon skådespelare utstråla lika mycket på film. Det ligger en sådan tyngd över hans axlar och en sådan smärta i hans ansikte. Stalkern är en karaktär som är berörd av något bortom det mänskliga. Hans tid i Zonen har förändrat honom på sätt som han inte kan förstå. Trots hans försök att återvända till ett liv i vardagen tillsammans med sin hustru och sin dotter, som är handikappad men som vi gradvis förstår har ärvt någon form av psioniska krafter, lockar Zonen honom ständigt tillbaka. Han är inte längre förmögen att leva i världen utanför, han tillhör den inte längre. Hans dilemma är detsamma som schamanens varit i alla tider. Den som ger sig ut för att färdas till andra världar riskerar sig själv, för det är långt ifrån säkert att hen hittar vägen hem igen.

Vägvisaren/Stalkern (Alexandr Kajdanovskij).

Regissören lyckas med mycket små medel göra Zonen till en helt egen och främmande värld. Där är fridfullt. Där är påfallande rik grönska. Där finns alltid en känsla av fara och osäkerhet. Scenerna i "civilisationen" är filmade i en slags sepiatonad svart-vitt och när filmen förflyttar sig in i Zonen, via en lång hypnotisk färd på järnvägsdressin, exploderar allt i färg. (Det är förstås samma trick som i den klassiska "Trollkarlen från Oz" från 1939 men jag tycker nog att effekten blir ännu mer talande här.) Naturen i filmen är verkligen magiskt vacker. (Att det hela är inspelat i närheten av en fruktansvärt giftig kemikaliefabrik i Estland, att flera i filmteamet fick cancer och dog efter inspelningen - inklusive regissören själv - är naturligtvis både tragiskt och ironiskt.)

Tarkovskij värjde sig alltid mot försök att läsa filmen som en rak allegori för det ena eller det andra. (Somliga har sett den som en förtäckt skildring av livet i Sovjetunionen, andra har tagit fasta på den kristna symboliken, någon vill kanske läsa den som en bild av konstnärens kamp i tillvaron.) "Stalker" är fyll av bilder som tycks laddade med symbolisk betydelse. Men som med all stor konst är det vår egen process när vi möter och upplever dessa bilder som är det centrala - inte något på för hand givet facit. Ingen av de tolkningar som jag nämnde ovan är i sig orimliga. Något av allt det där finns absolut i filmen men ingen av dessa förklaringsmodeller kan fullt ut förklara vad filmen handlar om. Den bara är och finns där för dig att uppleva. Där i ligger det vidunderliga.

På väg genom Zonen.

Det jag främst älskar "Stalker" för är det sätt som den väcker min fantasi och min nyfikenhet inför världen på. Jag beskrev den som krävande tidigare och det står jag fast vid men på ett annat sätt är den också lättillgänglig. Den kräver din uppmärksamhet men utöver det är den öppen för vad än vi vill eller behöver göra med den, du och jag. Om det så bara är för att betrakta hur Andrej Tarkovskij filmar när viden blåder genom det höga gräset. Så som ingen annat än han någonsin kunnat.