Maleficent

Disneys "Törnrosa" från 1959 har lite av en särställning i bolagets klassikerkanon. Det var den sista filmen på mycket länge som baserades på en traditionell folksaga. Det är också gjord precis i skiftet då studions traditionella, väldigt fylliga och rika animationsstil fick ge vika åt en renare, skarpare, billigare att producera med hårdare linjer och enklare bakgrunder. I "Törnrosa" döljs det skiftet på ett ganska kongenialt vis genom att teckningsstilen medvetet modellerats efter medeltida handskriftsillustrationer. Resultatet blir en naivism som inte alls är utan charm. Filmen är dessutom färgkodad på ett sätt som gör den mycket mer abstrakt än mycket annan traditionell Disney-animation, vilket är intressant.

Filmen har sina brister. Det går inte att komma ifrån att sagan om Törnrosa är ganska tunn. Manusavdelningen har verkligen fått ta i för att fylla ut storyn till långfilmsformat. I centrum står också en huvudperson, prinsessan Aurora - titelns törnrosa - som är en symbol mer än en karaktär. Av alla Disneyprinsessor är nog hon en av de tommaste. Hon har faktiskt knappt ens några repliker. (Bara en titelfigur hos Disney säger faktiskt mindre än Aurora och det är den stumme elefanten Dumbo.) Det finns dock några sekvenser i filmen som står ut. Inte minst den hypnotiska scenen där Aurora förhäxas och leds att sticka sig på sländan. Där blir "Törnrosa" faktiskt genuint otäck.

Den nya filmen "Maleficent" kan beskrivas som en slags kombination av 1959 års "Törnrosa" och Broadwaymusikalen "Wicked" från 2004. Den senare är en revisionistisk omtolkning av "Trollkarlen från Oz" där vi får följa den elaka häxans uppväxt, se hur hon på många sätt är missförstådd och förstå varför hon blivit som hon blivit. Det är det senaste decenniets mest framgångsrika musikal, en filmversion ryktas ständigt vara på g. Här har alltså Disney smitit före och ger samma behandling till den karaktär som får sägas vara den starkaste i deras tecknade förlaga, den onda fén i egen hög person. Med sin svarta kappa, sina magnifika horn och sin regala uppenbarelse är hon en av "Törnrosas" mest lyckade visuella element. I "Maleficent" gestaltas hon av Angelina Jolie, komplett med vassa kindbensproteser.

Manuset är skrivet av Linda Woolverton och om ni inte känner igen det namnet så borde ni göra det. Hon är kanske mest känd för att ha författat manuskriptet till Disneys "Skönheten och Odjuret" (1991). Med andra ord är hon en ganska given för ett projekt som detta, en saga återberättad på ett sätt som är, om inte feminstiskt så åtminstone "feminstish". "Maleficent" är en film som ställer kvinnlig vänskap och sammanhållning betydligt högre än traditionell romantisk kärlek.

Vi möter första gången den unga fén Maleficent när hon träffar på en ung bondpojke från människornas rike vid namn Stefan. De blir vänner och även förälskade men allt eftersom Stefan växer upp blir han mer och mer äregirig och hänsynslöst vilket leder honom till att grymt svika och såra henne. Han skär av hennes stora, mäktiga vingar och för dem tillbaka till människornas rike och som belöning för det dådet blir han människornas kung. Detta får vi veta är bakgrundshistorien till att Maleficent dyker upp som objuden gäst på Stefans dotters dop och uttalar den berömda förbannelsen över henne. (Just den scenen återges nästan exakt ord för ord så som den utspelar sig början på "Törnrosa".) Jolies fé håller sedan koll på den unga Aurora under hennes uppväxt och med tiden formas ett band mellan de två...

Angelina Jolie som fén och Sam Reiley som kråkan.

Som lek med folksagan och den tecknade förlagan för det ganska finurligt gjort. Inte så att det är himlastormande originellt men tillräckligt fyndigt. Sättet som sagans prins (Brenton Thwaites) görs helt och hållet passiviserad och irrelevant för handlingen utgång (han får inte ens ta sig in i slottet på egen hand) är faktiskt subversivt på riktigt. Dock kan jag känna att filmen kanske ibland blir lite för familjevänlig för sitt eget bästa. Ett exempel är scenen jag nämnde ovan där Stefan skär av Maleficents vingar. Den scenen kan inte förstås på något annat sätt än som en metaforisk våldtäkt och redan det i sig är problematiskt. En kan inte stoppa in en sådan scen utan att verkligen ta den på allvar men filmen skummar förbi det så fort som möjligt.

Ett annat problem jag har med filmen är dess bruk av dataanimationer. Det mesta av världen i filmen är just sådana animationer. Jag kan inte säga att jag tycker de är särskilt väl utförda. De saknar tyngd och de känns inte som om de smälter samman med de levande skådespelarna. Bildmässigt finns här en hel del av psykadeliska fantasmagorier men det hjälper inte när utförandet inte räcker till. Detsamma gäller också de tre små féer som kommer att ta hand om Törnrosa. Figurerna är datoranimerade med de verkliga skådespelarnas ansikten scannade på alltsammans. Här går filmen vilse djupt inne i den obehagliga dalen.

Skådespelarmässigt är filmen lite av en blandad påse. Svårast har jag för Sharlto Copley som spelar den vuxne kung Stefan. Hans överspel här är lika stort som det han bjöd på i "Elysium" förra året, komplett med galet ansiktshår och dialekt som inte är av denna världen. Visst, tanken är att karaktären ska förlora sig mer och mer i sin egen paranoia allt eftersom berättelsen fortskrider men Copley lämnar snart all verklig mänsklighet bakom sig. Eftersom hans roll är så platt och outvecklad på pappret blir kungen därmed en ganska banal skurk.

Strålande är Jolie i titelrollen. Hon har i intervjuer antytt att detta kanske blir hennes sista filmroll. Om det stämmer så avslutar hon sin karriär med en riktig höjdpunkt. Jag har alltid känt att Jolie i grunden är en väldigt skicklig skådespelare vars stjärnstatus ställt sig i vägen för henne och vars skönhet gjort att filmmakare inte vetat vad de ska göra av henne. Ofta har det lett till en flåsig översexualisering av Jolie som person vilket jag upplevt som lite obehaglig. Av det märks inget i den här filmen. Förutom Jolie måste jag också nämna Elle Fanning som Aurora. Fanning har ju redan visat att hon är en av sin generations största skådespelarlöften och det faktum att hon kan ta denna lilla roll och investera den med en sådan värme och mänsklighet som hon gör är åter igen en demonstration av var skåpet ska stå. Den här filmen är verkligen hennes - och Jolies.