Det ligger förstås i det akademiskas natur att ta saker och ting på väldigt stort allvar. Jag tror dock att det många gånger kan vara respektlöshet och humor som kan vara nycklarna till att låsa upp det självpåtaget viktiga. Vilket leder mig fram till "Picassos äventyr", nionde placeringen på lista över mina favoritfilmer genom tiderna. Jag tror nämligen inte att det finns någon bättre film om modern konst än denna samling av tusen kärleksfulla lögner.
Jag har skrivit om den här filmen tidigare på Allmänstädesbloggen, i samband med att jag listade bio-pics. I det inlägget hyllade jag "Picassos äventyr" just för dess lögnaktighet. Tage Danielssons och Hans Alfredssons film följer visserligen i vidaste möjliga mån konturerna av den berömde konstnärens liv men alla detaljer i berättelsen är lika fabricerade som den uppsjö av nonsensspråk som dialogen består av. Trots allt det är ändå allt sant, på det sätt som bara stor konst kan vara verkligt sann, en sanning som inte har med yttre fakta att göra utan med något mycket djupare. Så här är det att vara konstnär och så här är det att vara människa - så här måste det ha varit att vara Pablo Picasso.
Visuellt och tekniskt har jag svårt att föreställa mig någon annan film som ens når upp till midjan på "Picassos äventyr". Att se om den, eller vilken som helst av AB Svenska Ords filmer, är att bli påmind om vad svensk film idag mer än något annat verkligen saknar - nämligen fantasi. Ren, personlig och ofjättrad fantasi. Det är vad "Picassos äventyr" erbjuder och varje gång jag ser filmen blir jag lika förlorad i dess makalösa värld där ett torg i Tomelilla förvandlas från Madrid till Paris, London, New York och franska rivieran. En värld där tåg och fartyg färdas på sidan. En värld där konstnären målar en dörr i väggen, öppnar den och försvinner sin väg. En värld där allt, precis allt, är möjligt.
"Picassos äventyr" är något så ovanligt som en stumfilm med tal. (Eftersom all dialog är i det närmaste nonsens är det bilderna och skådespelarnas kroppar som berättar historien.) Med Gösta Ekman, i sin bästa rollprestation någonsin, som Picasso kanaliserar Danielsson och Alfredsson det absolut bästa i stumfilmserans farser och komedier och välsignar det med nytt liv. I deras film förenas arvet från Chaplin med det från Keaton. Här finns både pathoset och den rena absurdismen. Ekmans ansikte är subtilt expressivt och hans Picasso bär alltid en sorg i blicken. Hans kropp har inte bara "tingen emot sig" som en gång Mahatma Ekman i "Gula Hund" utan hela världen. Han kommer alltid att stå vid sidan av alla andra människor, för evigt brottandes för att kunna leva efter sina egna villkor. Det är på samma gång otroligt roligt och djupt gripande. Gösta Ekman är här en sann clown.
Hans Alfredsson gör också en mästerlig rollprestation som Picassos far, ständige följeslagare och personlige Mefistofeles Don José. Karaktären har förstås väldigt lite med Picassos verklige fader att göra men han är en symbolisk gestalt som hela tiden skuggar konstnären och lockar honom mot den mörka sidan. Han dör aldrig och även när han tycks försvinna ur berättelsen återvänder han alltid med full styrka. Don José representerar alla de krafter som strävar efter att utnyttja konsten och dess upphovsmakare, som vill kommersialisera och parasitera. Att han själv är en misslyckad konstnär är typiskt, han kan inte skapa konsten själv eftersom han innerst inne bortom all jovialitet är tom. På många sätt är Alfredssons karaktär här en lika obehaglig och ond man som hans fabrikör i "Den enfaldige mördaren" (1982) även om Don José är en mycket charmigare typ. Att båda figurerna lockas av nazismen är knappast en slump.
Den äldre Picasso (Ekman) och Dolores den yngre (Lena Olin). |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar