F. W. Murnau, en av den tyska expressionismens mästare lockades över till Hollywood av producenten William Fox i slutet av 20-talet med löftet om att få fria händer att göra i princip vad han ville. Resultatet blev "Sunrise: A Song of Two Humans", en slags modern folksaga och ett riktigt mästerverk. "Sunrise" var den första att vinna det nyinstiftade Oscarspriset för bästa film. Den kom precis i slutet av stumfilmseran. Den första ljudfilmen "The Jazzsinger" hade faktiskt haft premiär en månad innan Murnaus verk gick upp på de amerikanska biograferna.
Handlingen är väldigt melodramatisk. Vi presenteras för ett bondpar som har en gård på landet. De ges aldrig något namn utan benämns i förtexterna bara som "Mannen" (George O'Brian) och "Hustrun" (Janet Gaynor) på klassiskt expressionistiskt manér. Murnau är intresserad av symboler och arketyper mer än något annat. Paret har en gång varit lyckligt förälskade men nu har det kommit smolk i bägaren. Mannen har fallit för och inlett en otrogenhetsaffär med "Kvinnan från staden", (Margaret Livingston) en ung femme fatal som kommit ut på landsbygden för att semestra. Naturligtvis representerar hon allt som är dekadent och syndigt med det moderna och samtida i kontrast till de goda och rena värderingar som råder ute på landet. Nu vill denna depraverade kvinna att Mannen ska sälja sin gård och följa med honom in till staden. När han frågar henne hur det då ska gå med hans hustru slår hon armarna om hans hals, ler illmarigt och tittar in i kameran medan hon viskar något i hans öra. "Skulle hon inte kunna drunkna?" Orden tonar in i stumfilmens klassiska textruta men blir snart animerade och smälter undan framför våra ögon. Fasan i Mannens ögon är total men han kan inte motstå henne. Det är en nervkittlande sekvens och djupt oroväckande.
 |
| Mannen (O'Brian) funderar över sina mörka planer. |
Det hela går dock inte som vare sig Mannen eller Kvinnan från staden har tänkt sig. När Mannen ska låta båten där han och hans Hustru sitter kantra klarar han inte av att genomföra handlingen. I stället far både han och hans fru in till staden och filmen byter plötsligt genre från tragedi till komedi när de båda lantisarna hamnar i ovana situationer och medan de gör det hittar tillbaka till varandra och den kärlek som de en gång delade. Filmen blir plötsligt varm och lekfull. I en scen får de till och med chansen att jaga ifatt en griskulting. Bara en sån sak. Precis som huvudpersonerna glömmer vi som åskådare nästan bort den konflikt som ligger kvar hemma och väntar på dem.
Jag kallade filmen för en folksaga och det är verkligen så jag ser det. Dess karaktärer opererar inte efter någon freudiansk psykologi här inte - det är Jung och Bruno Bettleheim för hela slanten. Den finns absolut en kraft i den sortens berättande, en omedelbarhet som går direkt på åskådarens undermedvetna och som senare filmskapande i någon mening förlorad. Dessutom är "Sunrise" en exceptionellt vacker film. Varje filmruta är komponerad som ett konstverk. Murnau leker som en mästare med vinklar och perspektiv. Han projicerar in bilder i bakgrunder på andra bilder och skapar djup som en inte trodde var möjliga. Det är en uppenbarelse att se skaparen av filmer som "Nosferatu" (1922) och "Sista skrattet" (1924) anpassa sin stil till en historia som den här. I början av filmen meddelar en text att den här historien utspelar sig "varsomhelst" men miljön och karaktärerna ser ut att vara hämtade ur en tysk hembygdsförenings årsbok filtrerad genom Murnaus egenartade sensibilitet. Särskilt står Hustrun ut visuellt för mig. Gaynors runda ansikte och flätade hår, hela hennes uppsyn utsrålar en nästan övermänsklig naivism. Hon påminner på ett märkligt sätt om den mystiska kvinnan i elementet i David Lynchs surrealistiska "Eraserhead" (1977). I Murnaus händer är surrealismen aldrig långt borta, inte ens i en på ytan så pass jordnära berättelse som den här.
Ideologiskt är filmen djupt problematisk. Det går inte att bortse ifrån. Den är inte bara fundamentalt konservativ. Filmens könsroller är direkt obehagliga, särskilt kvinnoporträtten i sin polarisering mellan madonna och sköka. I den extrema fetischiseringen av det rena och obefläckade som filmen associerar med en förfluten tid eller en plats bara bortom nästa kulle och genom hur det ställs mot samtidens depraverade normlöshet balanserar den på gränsen mellan mörkblått och andra obehagligare nyanser. Det är precis samma slags motiv och teman som går att återfinna hos ex. Veit Harlan, naziregimens favoritregissör. Det är inte så att filmen någonsin blir uttalat fascistoid men tendenserna finns där och gränsen är ibland mycket hårfin. Ändå kan jag inte låta bli att älska filmen, inte bara för sina visuella kvaliteter utan även för dess barnsliga storögdhet inför världen. Jag inser att det är något av en paradox men påstod jag något annat ljög jag inför er alla och mig själv.
Den feministiska spelkritikern Anita Sarkeesian brukar påpeka att det går utmärkt att uppskatta ett konstverk eller en kulturell artefakt samtidigt som en kritiserar delar av den på en ideologisk basis. Jag tenderar att hålla med. Det betyder inte att det som är problematiskt ska skyfflas under mattan och osynliggöras. Tvärtom det är viktigt att lyfta fram och ifrågasätta. Först då ger vi verkligen en film som ex. "Sunrise" den fulla uppmärksamhet som den förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar