VIP-rummet

Jens Lapidus må ha övergett sina gamla karaktärer och deras fiktiva universum men hans senaste roman "VIP-rummet" är fortfarande Stockholm och den är fortfarande noir. På sätt och vis är det här ännu mer av en klassisk noirhistoria, den sortens hårdkokta kriminalberättelse där existentiellt vilsna detektiver löser mysterier genom att få en massa stryk tills att svaret på gåtan landar i deras knän. Som i Raymond Chandlers eller Dashiell Hammets romaner är staden en mörk och skoningslös spelplats för all form av mänsklig svaghet och obegriplig ondska.

I "VIP-rummet" introducerar Lapidus två huvudpersoner som mer eller mindre mot sin vilja tvingas nysta i en kidnappningshistoria. En ung förmögen företagare har blivit bortfört under mystiska omständigheter och pressas på stora pengar. Den ena huvudpersonen, som kallas Teddy, är den sortens karaktär som vi känner igen från Lapidus tidigare författarskap. Han är yrkeskriminell men har precis muckat efter ett långt fängelsestraff och vill verkligen försöka börja på ny kula, komma bort från all tidigare skit. Den andra huvudpersonen, Emelie, är en ung och ambitiös jurist som arbetar på ett prestigefyllt advokatkontor. Hennes chef är personlig vän med den bortförde Philip Scheles far och det är på det viset som hon kommer att dras in i historien. Familjen vill inte gå till polisen, det kommer bara leda till läckor i pressen och hur skulle det se ut? Advokatbyrån lovar att hantera utredningen själva och sätter den i sammanhanget helt oerfarna Emelie på uppdraget. För att hon ska få hjälp från någon som kan den undre världen hyr de också in Teddy. Naturligtvis skär det sig direkt mellan dessa två från helt skilda världar men under berättelsens gång kommer de att utveckla en ömsesidig respekt och udda vänskap. Precis som en kan förvänta sig med andra ord.

Det här är på många sätt en mycket mer traditionell kriminalroman än vad Lapidus tidigare kokat ihop. Det som var så speciellt med böcker som "Snabba Cash", "Aldrig fucka upp" och "Livet Deluxe" var att perspektivet var så nytt. Den samtida undre världen i Sverige hade aldrig skildrats i fiktionen med sådan auktoritet tidigare. Det fanns en kraft, en potens och en fräschör i Lapidus prosa som bröt av mot den sortens ganska avmätta vardaglighet som präglar mycket av skandinaviska deckare. "VIP-rummet" känns, om inte som ett steg tillbaka så åtminstone som en mer försiktig cirkelrörelse. Intrigen är mer fokuserad och sammanhållen. Det är förstås inte någon nackdel. Jag kanske kan sakna något av Lapidus språkliga uppfinningsrikedom från tidigare böcker. Texten har här inte alls samma personliga prägel. Jag kan för all del förstå om författaren inte velat fastna i gamla hjulspår men nog hade det kunnat vara lite mer intressant än så här.

Vad romanen dock har och som jag uppskattar är en tydlig samhällssyn. Att kallas "samhällskritisk" är som bekant det finaste epitet en deckare kan få men ofta tycker jag det tenderar att bli tomma ord. I Lapidus roman finns det ett tydligt perspektiv. Genom romanen bjuder författaren på inget mindre än ett tvärsnitt genom samhället från de besuttna på toppen till de utsatta på nedre botten och han visar hur dessa tillsynes olika planeter i själva verket hela tiden står i relation till varandra. Den ena världen kan inte existera utan den andra. För att somliga ska vara välkomna in i samhällets metaforiska VIP-rum måste per definition andra stängas ute. I sitt sökande efter sanningen konfronteras både Teddy och Emelie med verkligt ruskiga verkligheter. Deckargåtan är i sammanhanget mest en McGuffin.

Lapidus lyckas göra såväl Teddy som Emelie till fullödiga karaktärsporträtt. Teddy framstår möjligen som den mer intressanta figuren. Han är den av de som brottas med ett mörkt förflutet och har mycket att ta i tu med för att kunna finna sig själv. Emelie är per definition en betydligt mer priviligerad karaktär även om hennes arbetsplats målas upp som en tämligen brutal, inhuman och sexistisk plats att vara. Återigen känns författarens auktoritet i de delarna av berättelsen. Det känns som att han vet vad han talar om. Jag får känslan av att Lapidus tänker fortsätta att använda de här karaktärerna i framtida fortsättningar och jag hoppas att han kan vidareutveckla Emelie-figuren så att de både "detektiverna" kan bli jämbördiga i relation till oss läsare framöver.

Det är inte en oäven roman men jag kan nog inte säga att den riktigt levde upp till mina förväntningar. Den vill inte riktigt bli sådär explosiv och kraftfull som jag hade hoppats. Jag saknar lite av den råa smällen i magen. Som sagt, det är kanske ett nödvändigt steg för Lapidus, för att komma vidare behöver han kanske testa något mer formellt och strukturerat? Kanske hittar han en bättre balans nästa gång? Det finns i alla fall potential till det.

Jens Lapidus. Foto: Björn Lindahl