Snowpiercer

"Snowpiercer" är den koreanske regissören Bong Joon-ho första engelskspråkiga film. (Huvudsakligen engelskspråkiga ska jag kanske säga, det finns ett par karaktärer som för det mesta talar koreanska genom filmen.) Bong har tidigare utmärkt sig med filmer som "The Host" (2006) och "Mother" (2009), filmer som leker med genre och som besitter en väldigt egensinnig humor. Regissörens nya film är en internationell samproduktion, snarare än ett resultat av att Bong svalts upp av Hollowoodmaskinen. Det här må vara en film på engelska och med välkände internationella skådespelare i rollerna men dess sensibilitet är helt och hållet dess egen.

"Snowpiercer" är ett stycke dystopisk science fiction. Det hela är baserat på en fransk grafisk roman men efter vad jag förstår tar sig filmen stora friheter med sitt källmaterial. I en mörk framtid har människan försökt motverka växthuseffekten genom att släppa ut nedkylande gaser i atmosfären. Det hela lyckades uppenbarligen lite väl mycket för nu är Jorden en totalt överfrusen glaciär. Endast en spillra av mänskligheten har överlevt. De framlever alla sina dagar ombord på ett enormt självförsörjande tåg - titelns "Snowpiercer". Ombord på tåget, som cirklar runt Jorden med ett varv om året likt ett perverterat årshjul, råder ett strikt klassystem. De rika och privilegierade lever i lyx i främre delen av tåget, arbetarna i de bakersta vagnarna får uthärda smuts och yttersta elände. Så har det varit i snart arton år när vi kommer in i handlingen.

Vår protagonist i filmen är en man vid namn Curtis, spelad av allas vår Kapten Amerika Chris Evans som avmagrad, smutsig och skäggig nästan ser ut som Christian Bale. Högst förvirrande. Tillsammans med den gamle vise Gilliam (John Hurt) fungerar han som en slags de facto ledare bland arbetarna. När Curtis inser att de soldater som är satta att hålla efter dem i själva verket inte har någon ammunition kvar till sina vapen blir det startskottet för en revolution som länge legat och bubblat under ytan. Nu måste Curtis och de andra lyckas ta sig genom tåget, fram till motorn för att ta över kontrollen från den mystiske Wilford, tågets uppfinnare som dyrkas av första klass-passagerarna närmast som en gud.

Våra hjältar på väg genom tågets fisktank.

Som social satir är "Snowpiercer" långt ifrån subtil och som science fiction faller nog världen ganska snart samman under allt för mycket logisk analys. Ändå är det här en långt mycket mer lyckad film är till exempel Blomkamps "Elysium" från förra året, som också drevs av samma slags politiska patos. Det beror på flera olika saker som alla tycks koka ned till regissören Bong Joon-ho själv. Det finns en personlig touch i "Snowpiercer" som vi väldigt sällan får ta del av i storbudgetfilmer som den här. Oavsett vad vi får se genom vår färd genom tåget tillsammans med huvudpersonerna är det uppenbart att visionen inte skulle kunna komma från någon annans fantasi än Bongs. Det är en överdådig värld som manas fram för våra ögon. Varje bild är fylld av noggrant uttänkta detaljer. Det närmaste jag kan likna det vid är när Terry Gilliam är i högform. (Och Hurts karaktärs namn måste rimligen vara en referens till den gamle Python-medlemmen.) 

Bong kan också tricket att balansera hårfint mellan allvar och komik. Han lyckas å ena sidan berätta sin historia utan att ta vare sig den eller sig själv på allt för stort allvar, å andra sidan förlorar han sig inte heller i det parodiska. Jag vet faktiskt inte hur han lyckas med det konststycket. Ta till exempel en scen i mitten av filmen när Curtis och hans revolutionärer konfronteras med ett gäng maskerade vakter beväpnade med stora yxor. Det leder till en lång actionsekvens i slow motion av det slag som vi sett så många gånger förr. Men så mitt i scenen snubblar Curtis plötsligt på en fisk som ligger på golvet och faller, fortfarande i slow motion ner på golvet. Det är som hämtat ur en tecknad film. Med den sortens distanseringseffekter undergräver Joon-bo actionestetiken filmen igenom. Och ändå, som sagt, lyckas han hålla spänningen på högvarv. Ända till slutet. Det imponerar. Hur många filmer har vi inte sett där tredje akten inte håller alls?

Filmen är också fylld av fascinerande bifigurer. Inte minst Kang-ho Song som en neddrogad säkerhetsexpert och Ah-sung Ko som dennes dotter. De är skådespelare som Bong har arbetat med tidigare. Deras spelstil står ut och väcker en nyfikenhet, allt eftersom handlingen fortskrider tar de också mer och mer av berättelsens fokus. Jag fastnar också för Octavia Spencer, som jag annars sett mest i komiska roller, som en av revolutionärerna, en mor som söker efter sin son som tagits ifrån henne för att föras till ett osäkert öde i tågets framdel. Den alltid lika briljanta Allison Pill är läskig som totalt hjärntvättad lärarinna. Listan skulle kunna göras mycket lång. Dessutom växer Evans för mig, från generisk hunk till hjälte med en själ.

Den enda av rollprestationerna som jag ställer mig lite frågande till är Tilda Swinton i rollen som Mason, ett språkrör för makten ombord. På ett sätt är det ett riktigt bravurnummer. Swinton visar återigen sin enorma bredd som karaktärsaktör. Hon ser i det närmaste oigenkännlig ut. Bitvis är det också väldigt roligt. Men på något sätt är det ändå som om just här groteskerierna slår över och passerar den där osynliga gränsen som jag talade om tidigare. Det blir lite för mycket av det goda. Lite för mycket av en karikatyr. Dessutom är figuren en mix av tecken. Mason uppenbarar sig i päls och skräddarsydda kläder, hon hör tydligtvis till tågets överklass. Switon talar dock med en nordengelsk bred yorksiredialekt och karaktären är utrustad som spektakulärt dåliga tänder, både de sakerna brukar ju vanligtvis snarare konnotera underklass. Jag vet inte riktigt vad regissören vill säga med den här figuren. Det finns något nästan lite nedlåtande i gestaltningen här som inte rimmar med filmen som helhet.

Maktens utsända (Tilda Swinton).

Å andra sidan är det här en ganska dyster dystopi och filmen erbjuder inte mycket hopp. Jag ska inte avslöja för mycket av hur det hela slutar men på frågan om huruvida en revolution och en nya världsordning verkligen är möjlig väljer filmen att inte ge något entydigt svar. Åtminstone är det så jag tolkar det. Kanske är lösningen att riva ned allt och starta om från grunden men inte heller den vägen ter sig så värst lockande. Bong Joon-ho är säkert mer intresserad av att väcka frågorna än att besvara den och hans film är ett actionäventyr i första hand, om än ett högst speciellt sådant, inte en filosofisk-politisk essä. Dess styrka ligger i dess värld, inte som en trovärdig modell, utan som en serie av fantastiska och djupt störande rum han leder oss igenom för att upptäcka, tillsammans med filmens huvudpersoner. Som sådan är det en resa jag absolut kan rekommendera.