When Marnie Was There

Nyheten om att Studio Ghibli ska växla ned verksamheten och göra färre filmer framöver (vissa spekulerar till och med om att det är slut nu) i och med att både Miyazaki och Takahata går i pension gör mig dyster till sinnes. Det skulle dock förvåna mig om verksamheten faktiskt läggs ned. Snarare tror jag det är frågan om en slags omorganisation. Det baserar jag inte minst på att det finns en tydlig ny generation av begåvade regissörer som kan ta vid och föra det hela vidare. Där finns Goyo Miyazaki vars tv-serieversion av "Ronja Rövardotter" jag hyllat tidigare här på bloggen och som bara har växt för mig ju fler avsnitt jag har sett. Där finns också Hiromasa Yonebayashi. Han regisserade "Lånaren Arrietty" (2010), en film som tveklöst levde upp till de högt ställda förväntningar som vi Ghibli-fans har. Han har nu också regisserat den finstämda spökhistorien "When Marnie Was There" (eller "Omoide no Mânî" som den heter på japanska).

Precis som med "Arriety" är manuset baserat på en brittisk ungdomsroman, i det här fallet en bok av Joan G. Robinson från 1967. I filmen har handlingen förflyttats till Japan och nutid. Här träffar vi på Anna, en ung tjej som bor med en fostermamma i Sapporo. Anna är tämligen introvert och blyg. Hon tycker mycket att teckna men har inget självförtroende och ser inte själv hur bra hon är på det. Dessutom har hon svår astma. Efter ett svårt anfall bestäms det att hon skulle må bättre av luften utanför staden. Alltså får hon åka och bo hos ett äldre par som bor i en liten småstad nere vid havet. När Anna ser sig omkring i området hittar hon ett till synes övergivet hus som hon känner en märklig dragningskraft till. Huset blir inte mindre mystiskt när Anna plötsligt får se en flicka med blont hår i hennes egen ålder i ett av byggnadens fönster. Flickan presenterar sig för Anna som Marnie.

Marnie och Anna. Båda väldigt ensamma, var och en på sitt sätt.

Det är knappast någon större spoiler om jag avslöjar att Marnie är en gengångare. Det är uppenbart från första gången vi ser henne, även om det dröjer i filmen innan Anna själv förstår hur det ligger till med den saken. Det är dock inte runt det mysteriet som handlingen cirkulerar. Filmen är mycket mer intresserad av att undersöka relationen mellan de båda unga kvinnorna. Övergången mellan det vardagsrealistiska och det fantastiska är så smygande och så sömlös att den knappast går att märka. Det handlar inte alls om effektsökeri utan om ett omsorgsfullt psykologiskt porträtt. Det är en spökhistoria som inte är ute efter att skrämmas utan som använder de gotiska motiven för att utforska sådant som ensamhet och utanförskap, depression och rotlöshet. Tempot är alltid noga, noga avvägt. Ett stämningsstycke som suger tag och rycker med.

I Marnie hittar Anna en tvillingsjäl. Även Marnie känner sig isolerad från världen, övergiven av sina föräldrar, övertygad om att ingen kan förstå henne. Men nu har de varandra. Och genom mötet med Marnie lär sig också Anna är öppna upp sig själv. När en ny familj köper och flyttar in i det gamla övergivna huset och en ny flicka tar plats i Marnies gamla rum blir hon och Anna förenade i undersökningen om vem Marnie verkligen var. Det blir ett sökande som leder Anna till att upptäcka saker om sig själv som hon aldrig anat.

Yonebayashi är så uppenbarligen en adept till Miyazaki. Det märktes tydligt redan i "Lånaren Arriety" som också hade manus av den gamle mästaren. Här har han fått ta över tömmarna helt själv men det är ändå inte att ta miste på influenserna. Det är samma slags hjältinna, samma slags puls, samma slags förundrade blick inför tillvarons inneboende magi. Animationerna och bakgrunderna är fullödiga, vackra och träffsäkra. Filmen skapar en värld som är både förhöjd och absolut verklig på samma gång. "Marnie" är kanske inte ett mästarprov, Yonebayashi är ännu att hitta sin egen stämma. Jag är dock övertygad om att han har flera riktiga mästerverk inom sig i framtiden.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta att förvänta sig stordåd även i framtiden. (Jag är förövrigt inte helt övertygad att Hayao Miyazaki verkligen gjort sin sista film.) Exakt i vilken form eller under vilken rubrik traditionen kommer att föras vidare återstår såklart att se. "When Marnie Was There" lämnar hur som helst mig med mycket hopp inför det som ska komma.

Jag vet ännu inte när den här filmen kan tänkas visas på svenska biografer. Att den kommer att visas har jag ingen tvekan om. När den gör det - och får en svensk titel tänker jag gå tillbaka till det här blogginlägget och redigera in den titeln i recensionen. Tills dess får ni stå ut med filmens engelska namn.