Unbreakable Kimmy Schmidt - Säsong ett

När Kimmie Schmidt var 14 år blev hon kidnappad av en galen domedagspastor. Han låste in henne tillsammans med tre andra kvinnor i en bunker under jorden. Han påstod att världen utanför hade gått under - att de var de enda människorna som fanns kvar. Pastorn höll sedan dessa kvinnor fängslade där i femton år medan han manipulerade dem, Förtryckte och försökte bryta ned dem, dominera dem, förslava dem. Till slut blev han dock avslöjad och polisen befriade kvinnorna som nu blev rikskändisar över hela USA som "mullvadskvinnorna från Indiana". Detta är upptakten till den nya komediserien "Unbreakable Kimme Schmidt" vars första säsong á tretton avsnitt finns att beskåda via Netflix. Låt mig redan nu säga att den är bland det roligaste jag sett på mycket, mycket länge.

Få saker är så tröttsamma som diskussioner av typen: "Kan en skämta om vad som helst?" Samtalet spårar ofelbart snart ut i subjektivt tyckande och individuella smakomdömen. Det är helt enkelt inte en fråga som lönar sig att tala om i abstrakta ordalag. Humor och komedi kommer alltid att vara något djupt personligt och bundet till kontext. Så även om svaret rimligen måste bli ett "ja" - det går att göra humor om i princip vilket ämne som helst - så bör det också vara givet att det inte går att skämta om allt, med alla, hela tiden. Att skämta om svåra ämnen innebär med nödvändighet också risken att trampa människor på tårna. Det hör liksom till. Den risken måste humoristen vara medveten om och vara beredd att ta konsekvenserna av. Det står att väga mot den potentiella vinst som en sådan strategi kan innebära - för den som är beredd att skämta om det allra mest fasansfulla har också möjligheten att upp nå något absolut sublimt.

För mig har Tina Fey och Robert Carlock, som skapat "Unbreakable Kimmie Scmidt", lyckats med just detta. Framgången vilar på två mycket säkra och stadiga ben. Det ena är manuset som är rappt, vitsigt, drivet, otroligt vältajmat och fullständigt hårdpackat med tvära verbala kast. Det är en dialog som är en fröjd att lyssna på. Det andra benet är Kimmie Schmidt själv i form av skådespelaren Ellie Kemper som briljerar bortom alla gränser. Hennes rollfigur blir i hennes gestaltning till en ren urkraft av positiv energi. Kemper är makalöst expressiv. Hon har ett sett att le på som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin sett. Sättet som hon kommunicerar med sina ansiktsuttryck är skådespelarmässigt ett tekniskt mästerverk. Karaktären är i sanning omöjlig att bryta ned. Hennes storögda häpnad inför världen omkring henne gör henne helt ikonisk. I hennes livsenergi blir hon rent av bemäktigande att se.

Efter att ha medverkat i en talkshow i New York tillsammans med de andra mullvadskvinnorna beslutar sig Kimmie för att inte återvända till Indiana. Hon tänker istället stanna i storstaden och klara sig på egen hand. Hon blir på det viset till en hårt skruvad version av arketypen "lantlollan som naiv och oförstörd kommer till stan". Och det är inte bara hon som är skruvad till max. Det gäller också staden i sig och de människor hon möter där. Inom kort har Kimmie skaffat sig en homosexuell och afroamerikansk rumskamrat vid namn Titus Andromedon (Tituss Burgess). Han har naturligtvis showbiz-ambitioner men saknar all form av talang. De båda rumskamraterna hyr sin lägenhet hos den förvirrade och konspiratoriskt lagda Lillian (Carol Kane). Kimmie lyckas också få jobb som personlig assistent till överklasshustrun Jacqueline (Jane Krakowski) vars liv snurrar kring plastikkirurgi, yoga och ångest. Hur knäpp och verklighetsfrånvänd Kimmie än blivit där i sin bunker är hon trots allt den sundaste av alla i sin lilla stam. Inte minst Burgess och Krakowski är starka birollsinnehavare i sina respektive samspel med Kemper.

Kimmie Schmidt (Ellie Kemper) intar Manhattan tillsammans med sin vän Titus (Tituss Burgess). Ingenting kan stoppa henne.

Fey och Carlock är inte främmande för att använda sig av såväl stereotyper som klichéer. Det som gör att det fungerar är att de vet precis hur de ska använda sig av dessa för att få största möjliga humoristiska effekt. De stannar inte heller vid att bara upprepa det som vore det förväntade. De tar det sedan ytterligare ett steg, vrider det hela ett varv till, får oss som publik att tänka till och rent av sätta våra egna skratt i halsen.

Sammantaget är "Unbreakable Kimmie Schmidt" en färggrann och bjärt lysande karamell där det lättsamma och absurda framträder i så mycket skarpare kontrast därför att det också finns ett mörker som lurar där i bakgrunden. Fey och Carlock är smarta nog att bara låta oss få ana det i marginalen. Kanske väjer de lite väl mycket för det mot slutet av säsongen när de slutligen låter oss se den där domedagspastorn i egen hög person och låter honom framträda som en fåne snarare än som ett riktigt trovärdigt hot. Bortsett från det är det här en djupt imponerande humorserie som har alla chanser att utvecklas vidare till något riktigt stort.