Jag ska inte säga att "Avengers: Age of Ultron" är direkt dålig. Hantverket går trots allt inte att klaga på och vissa bitar av filmen svänger verkligen. Som helhet är det dock en riktig röra. För många karaktärer, för många bihistorier, för mycket av allt egentligen för att filmen någonsin ska kunna komma samman som en helhet. Det fanns en klarhet, en enkelhet och rakt-på-sak attityd i den första "Avengers"-filmen som jag uppskattade väldigt mycket. I jämförelse är den här andra delen ett hopplöst hopkok. Det är faktiskt himla synd.
Jag kan knappt ens redogöra för vad filmen handlar om, men jag ska göra ett försök. Våra superhjältar ställs mot en artificiell intelligens vid namn Ultron. Ultron är delvis skapad av Tony Stark men består också av någon slags matris hämtad ur Lokes spira från den första filmen. Stark hoppas att Ultron ska kunna tjäna och beskydda mänskligheten men när han vaknar till liv visar det sig att han har egna idéer om hur det ska gå till. (Jag kallar Ultron för han eftersom rösten görs av James Spader.) Det bästa sättet att beskydda mänskligheten, enligt Ultron, är att göra sig av med superhjältarna. Det är lite oklart exakt hur han kommer till den slutsatsen.
Oklar förblir sedan Ultron själv ända till slutet. Som skurk är han bara förvirrande. Tom Hiddlestons Loke i den första filmen hade charm, karisma och en motivation (hämnd) som var glasklar. Ultron begriper jag mig inte på överhuvudtaget. Jag får ingen uppfattning om hans personlighet, ingen känsla för vad hans yttersta mål är förrän i slutet av filmen då han bestämmer sig för att utplåna allt mänskligt liv, ingenting att hänga upp honom på. Jag blir faktiskt förbryllad. Tänk på alla spännande artificiella intelligenser och robotar som filmhistorien bjudit på. Tänk på HAL, tänk på replikanterna i "Bladerunner" eller andrioderna i "Alien"-filmerna, för att bara nämna några. Hur är det ens möjligt att hitta på en så blek AI som Ultron? Har man hoppats på att Spader skulle rädda det tunna manuset med sitt röstarbete? Det lyckas han dessvärre inte med. Det är som om det fattas bitar av filmen. Trots att den är i längsta laget känns det inte som om vi får tillräckligt för att det logiskt ska gå ihop. I brist på substans slår gestaltningen åt alla håll. Det är som om filmskaparna har kastat upp precis allt de kan komma på bioduken i hopp om att något ska fastna. Ett exempel: någonstans i filmen börjar han nynna på sången "Som trådlös är man fri" från Disneys "Pinochio". Betyder det att Ultron, precis som den ljugande lilla trädockan, vill bli en riktig pojke? Och vad betyder det i så fall i det här sammanhanget? Tematiskt, symboliskt och narrativt blir det bara gröt av alltsammans.
Joss Whedon må stå som filmens regissör i för- och eftertexter men det är tydligt att han inte varit den som faktiskt suttit i förarsätet. Whedon har själv antytt ungefär samma sak i intervjuer och det faktum att han inte tänker återvända till Avengers för den tredje filmen (som tydligen nu ska bli två filmer) talar väl sitt tydliga språk. Det här är, förmodligen mer än någon av Marvels tidigare filmer, en produkt snarare än ett konstnärligt uttryck och uppenbarligen skapad av en kommitté. Det är inte något nytt i sig, i alla de här filmerna är det producent och filmbolag snarare än enskilda regissörer som är autören. Hittills har den modellen tjänat Marvel väl. I "Age of Ultron" faller det på näsan. Frågan är om någon inblandad i produktionen vet vad de vill berätta?
Det finns förvisso också många enskilda bitar och scener i filmen som är både roliga och finurliga. Stunder då den hetsiga intrigen stannar upp och superhjältarna för en chans att umgås, bolla med varandra, då skådespelarna för en chans att fördjupa sina karaktärer och utvecklas. Det är de stunderna där Whedon trots allt skiner igenom. Vad annat vore väl att förvänta sig? Det är den sortens scener som är hans starka sida. Här kan våra hjältar skämta och pika varandra. De kan försöka lyfta Thors hammare. Black Widow (Scarlett Johanson) och Bruce Banner (Mark Ruffalo) kan flirta med varandra. Vi får träffa Hawkeyes familj. (Hans fru spelas av en av mina personliga favoriter Linda Cardellini från "Freaks and Geeks".) Captain America (Chris Evans) och Tony Stark (Robert Downey Jr.) hugger ved om inte barbröstade så åtminstone i extremt tajta t-shirts. Tänk om hela filmen bara kunde vara det här? Jag hade varit väldigt nöjd då. Men naturligtvis vore det en fåfäng dröm. I sådana här filmer måste hela mänskligheten stå på spel och minst en stad jämnas med marken.
Till "Age of Ultron"s förtjänst ska dock sägas att den obligatoriska förstörelseporren inte är lika uttalat cynisk här som i exempelvis "Man of Steel" från häromåret. Tvärt om gör hjältarna här en viktig poäng av att faktiskt evakuera och rädda så många oskyldiga civila som möjligt. Det är en sympatisk touch av humanism i en genre som ibland riskerar att tappa bort den vanliga människan mitt i all maktfantasi.
Det har väckts en del debatt och frågor kring filmen, inte minst vad gäller dess gestaltning av kvinnliga karaktärer, särskilt då Johansons karaktär Black Widow. Säkerligen bottnar en del av den kritiken i att en författare/regissör som Whedon, som ju aktivt har uttalat sitt engagemang i feminstiska frågor, hålls till en extra hög standard när det gäller sånt här. Jag kan absolut hålla med om att det finns bitar i filmen som är problematiska men jag tror att mycket av det hänger samman med det som är filmens övergripande bekymmer. Den försöker bolla allt för många figurer och det går inte att ge alla det utrymme de förtjänar. Här finns en rad av små bihistorier som bara hänger och dinglar i luften och Black Widow är dessvärre ett offer för det. Här finns sekvenser där Whedon försöker ge oss mer av hennes bakgrundshistoria men det blir bara snuttifierat och otydligt. Det är vansinnigt tråkigt. Marvel har hur många filmer som helst inplanerade för de närmaste fem åren om inte mer. En egen film för Black Widow är inte en av dem. Det borde det vara.
 |
| Kom igen Marvel. Ge henne en egen film nån gång. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar