I "Fresh Off the Boat" möter vi familjen Haung: Mamma, pappa, tre söner och farmor. Året är 1995. Föräldrarna har kommit till USA som invandrare från Taiwan. Barnen är födda i det nya landet. Efter att ha bott i Washington DC under barnens uppväxt flyttar familjen nu till Orlando i Florida. Pappa Louis har tröttnat på att jobba för sin svågers möbelaffär och har stora planer. Han ska öppna en restaurang, ett riktigt amerikanskt steakhouse med vilda västern-tema. Från att ha levt i en enklav med andra människor med liknande kulturell bakgrund tar nu familjen Huang klivet ut i den vita världen.
Serien är baserad på krögaren och programledaren* Eddie Huangs memoarer med samma titel. Haung själv, vars familj vi alltså får möta i starkt fiktionaliserad form, gör också själv berättarrösten där han som sitt vuxna "jag" minns tillbaka på sin uppväxt. (Seriens Eddie, spelad av Hudson Yang, är äldste sonen i familjen och ska väl vara runt 13 år eller så.) Det där är naturligtvis ett grepp som en tittare i min ålder omöjligen kan undgå att associera till "The Wonder Years" med Fred Svage från det sena 80-talet. Även det var ju en serie där en vuxen berättare såg tillbaka på sin barndom, i den serien på 60-talet. Att ungefär samma avstånd i tid skiljer 60-tal från 80-tal som skiljer 90-tal från idag är något som jag intellektuellt kan ta till mig men aldrig fullt ut grocka. Nu är heller inte "Fresh Off the Boat" alls djupt marinerad i samma sorts nostalgi som präglade "The Wonder Years". Visst, här finns en del roliga referenser här och var men inte alls samma känsla av en enklare och oskyldigare tid som sedan dess gått förlorad.
Överhuvudtaget är serien oväntat osentimental. Amerikansk TV-komedi om kärnfamiljer brukar annars vara närmast olidligt kladdiga i det avseendet. "Fresh Off the Boat" drivs dock av en helt annan sensibilitet, mycket närmare den som vi hittar i samtida arbetsplatskomedier som t.ex. "Parks & Recreation" eller "Brooklyn 9-9". Tonen är tämligen rå, men hjärtlig och precis som i "Unbreakable Kimmie Schmidt" är skämtdensiteten hög. Det är vits på vits på gag, staplade på varandra i väldig fart och alla karaktärer är intensivt skruvade.
 |
| Hela familjen. |
Pappan i familjen spelas av Randall Park. Läsare av Allmänstädesbloggen kan måhända minnas att jag fann honom vara det enda som var ett vitten värt med den hemska, hemska "The Interview" från förra året, där han spelade Nordkoreas diktator. Parks Louis är en misslyckad patriark av samma slag som en Melker Melkersson eller en Rudolf Andersson. Desperat försöker han försvara sin roll som familjens överhuvud och brödvinnare i en värld där den sortens position blir allt mer perifer. Hans jakt på den amerikanska drömmen och den ekonomiska framgång som hans nya hemland utlovat är hjärtskärande i sin patetik. Jag tycker också mycket om Hudson Yang i rollen som Eddie. På barns vis försöker han navigera kulturella markörer och hierarkier. Genom hiphopen och andra afroamerikanska yttringar försöker han finna en identitet som står i opposition både mot föräldrarnas och skolans miljöer. Men den stora stjärnan i serien är Constance Wu som spelar mamman Jessica. Wus tajming är helt perfekt. Hennes karaktär är hård, skarp, skoningslös, bitter, full av fördomar, den sortens människa som vore hemsk att möta i verkligheten men vars hämningslösa energi är foder för humor på hög nivå. Jessica blir också den av rollfigurerna som allt mer tar störst plats i serien. Hon är den som får brottas hårdast med att passa in och finna sin plats i den nya märkliga verklighet som familjen finner sig i. Den nya värld från vilken det inte finns någon återvändo. Hon är som en Kristina från Duvemåla om Kristina hade haft alla taggarna utåt.
En serie som den här hämtar oundvikligen mycket av sin humoristiska kraft från föreställningar om kulturella stereotyper. Jessicas knivvassa "drakmamma"-persona, föräldrarnas materialism (för att inte säga snålhet) och piskande av barnen att uppnå goda skolresultat hör dit. Jag har naturligtvis inte tolkningsföreträde här men i mina ögon lyckas "Fresh Off the Boat" att balansera driften med dessa fördomar med en djup empati och kärlek till sina karaktärer. Framförallt är serien en skildring som känns äkta, som något som kommer från insidan. Därför blir det verkligen roligt.
***
* Programmet som Eddie Huang är programledare för heter "Snack Off", möjligen det mest vulgära matlagningsprogram jag någonsin har sett. För var och en som tröttnat på överspändheten i alla mästerkocksprogram från världens alla hörn som fyller våra tv-kanaler nu kan den rekommenderas som korrektiv. Inget "alla de finaste av råvaror" här inte. I "Snack Off" tävlar deltagarna i att slänga ihop något ätbart av rester, konserver och överblivet snask. Huxflux står de där inför juryn och har lagat en hamburgare med vispad grädde och gelebönor eller något annat lika galet. Säg inte att jag inte varnat er.
 |
| Verklighetens Eddie Huang |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar