Tomorrowland: A World Beyond

Ibland brukar jag påminna mig själv om att jag faktiskt lever i framtiden. Jag gör det när jag sitter på ett tåg som rusar fram och på bara ett par timmar tar mig till en annan del av landet, bekvämt, smidigt, enkelt, samtidigt som jag via apparaten i min hand har hela världen för mina fingertoppar. Den är en telefon, en dator, en radio, en tv, ett bibliotek, en freestyle, en miniräknare, en klocka, min kalender och mer ändå. Jämfört med den värld jag föddes i är det här verkligen framtiden. Visst, det är inte den framtid jag hade föreställt mig kanske. Här här inga flygande bilar och inga raketryggsäckar. Jag har fortfarande inte kunnat åka på semester till månen. Jag kan visserligen köpa en robot som dammsuger min lägenhet men den skulle inte se ut som en robot ska göra. Må så vara. Vi fick i stället en värld där vi har tillgång till populärkultur från alla delar av Jorden och där serietidningar jag gillade som barn - och som de flesta utom en smal krets tyckte var töntiga - blir till storfilmer som alla vill se.

Ändå går vi kanske och bär på känslan av att framtiden var bättre förr. Att det fanns en starkare känsla av att vad än som kom härnäst skulle det bli mer fantastiskt än det vi har nu. Att vi skulle bli visare, godare, härligare. Att vi skulle kunna lägga nöd och krig bakom oss. Som i Gene Roddenberrys framtidsvision som låg till grund för den ursprungliga "Star Trek"-serien. Det fanns ett hopp och en utopisk energi över framtiden där borta i 60-talet som kan kännas väldigt avlägsen idag. Ändå levde de människorna under hotet om ett tredje världskrig och atombombsapokalyps. Så om de människorna då kunde se framtiden an - varför skulle då inte vi kunna göra det?

Allt det här är precis vad Brad Birds nya film "Tomorrowland" handlar om. Bird är animatören bakom filmer som "Järnjätten"(1999) samt "Superhjältarna" (2004) och "Råttatouille" (2007), två av Pixars absolut bästa. (Bird var också en ledande kreativ kraft under de tidiga säsongerna av "The Simpsons".) Med "Mission Impossible: Ghost Protocoll" (2011) tog han klivet över till spelfilmen. Han är en av Hollywoods mest universellt hyllade regissörer, med rätta. Få lyckas som Bird förena ett strålande visuellt handlag med genuint välskrivna manuskript som både förmår tala till en bred publik och samtidigt behåller något som vi ser allt för sällan numera: En personlig röst. Bird har en förmåga att vara känslosam utan att bli sentimental, att verkligen ta sin berättelse på allvar. Och han har ofta något substantiellt att säga. Hans "Mission Impossible"-film är väl undantaget, det var en mycket väl utförd actionrulle, troligtvis den bästa i serien, men saknade den personliga touchen. Med "Tomorrowland" är Bird dock tillbaka i högform. Den här filmen gjorde mig verkligen glad ända in i märgen och jag önskar att den skulle kunna bli sommarsäsongens stora kassasuccé. Det hade den förtjänat. Nu verkar det inte bli så, vilket bara spär vatten på de kvarnar som säger att det inte är någon idé att försöka göra storbudgetfilmer som inte är baserade på någon serie eller bok eller dataspel eller som är en uppföljare eller reboot av något som alla redan sett allt för många gånger redan.

Nu är förstås "Tomorrowland" på sätt och vis baserad på en förlaga. Filmens titel är hämtad från en attraktion som återfinns på olika Disneylandparker. Precis som "The Haunted Mansion" (2003) och alla "Pirates of the Carribean"-filmerna som ju också är baserade på åkattraktioner. Men precis som med piratfilmerna skapas här en helt egen värld med en egen mytologi och, inte minst, med minnesvärda, intressanta karaktärer.

Casey (Britt Robertson) med Tomorrowland i bakgrunden.

Vår huvudperson är en tonåring vid namn Casey Newton (Britt Robertson) vars passionerade och ibland möjligen naiva visioner gör att hon blir utvald på klassiskt hjältemaner att lämna vår vanliga värld bakom sig och stiga in i en annan som är på samma gång underbar och farlig. Och hon får ett uppdrag: Hon måste rädda världen. Casey söks upp av en  ung flicka vid namn Athena (Raffey Cassidy). Athena visar sig snart i själva verket vara en robot. Hon ger Casey en pin som låter henne se in i en annan värld, titelns Tomorrowland, en slags parallell dimension där mänsklighetens bästa tänkare ska kunna arbeta för att förändra världen till det bättre. Men snart blir Casey och Athena jagade av en grupp illvilliga robotar, ute efter att stoppa dem. Casey måste nu söka hjälp från en man vid namn Frank Walker (George Clooney). Frank var en gång ett brilliant och idealistiskt barn, precis som Casey, precis som hon utvald, men nu har han blivit bitter och besviken. Tillsammans måste de nu ta upp kampen för världens överlevnad.

Bitvis blir det ganska våldsamt för att vara en film riktad till en publik av alla åldrar, även om det mest är robotar som tar skada. Det är överhuvudtaget hög fart och mycket fläkt genom en handling som inte är alldeles okomplicerad. Dessutom berättar Bird inte nödvändigtvis allt helt linjärt. Men filmen är berättartekniskt väldigt väl konstruerad. Intrigen tar ett fast grepp om din hand och leder dig tryggt och säkert genom alla vindlingar. Det är faktiskt en fröjd. Det faktum att Bird haft hjälp i manusskrivandet av en viss Damon Lindelof hade kanske annars kunnat vara lite av ett orosmoln. Lindelof har ju en viss vana av att skriva saker som skramlar högt men ganska tomt. Inte så denna gång. Det hjälper också att de tre skådespelarna i centrum för allt, Robertson, Cassidy och Clooney, ger sina respektive karaktärer liv och kraft. Utan några stora åthävor tar de två  unga kvinnliga huvudfigurerna utan att blinka plats och sparkar rumpa som vilka actionhjältar som helst. Clooney å sin sida kanaliserar samma slags dum-dryg-klipska fånighet som han annars brukar uppvisa i bröderna Coens filmer. Kemin mellan karaktärerna fungerar också utmärkt. Det är väldigt charmigt och väldigt bra.

En bättre värld är möjlig.

Filmens budskap om att vi måste lära oss att tro på framtiden för att vi överhuvudtaget ska ha en framtid att se fram emot, kan vid en första anblick verka som en tom plattityd men Bird lyckas vrida och vända på den och faktiskt även få den att bränna till. Han har lyckats åstadkomma en äventyrsmatinée som i sina bästa stunder är riktigt subversiv. Inte minst i en scen där berättelsens antagonist som spelas av den alltid lika syrlige Hugh Laurie i en monolog påpekar att vi idag tycks vara beredda att acceptera undergångsdystopin som bilden av vår framtid, hur förskräcklig den är, därför att den visionen inte kräver något av oss här och nu. Hade vi verkligen velat ha en bättre värld i morgon hade vi kanske varit tvungna att offra något nu idag. Att smuggla in den sortens kritik av vårt senkapitalistiska konsumtionssamhälle med dess fasta tro på ständig tillväxt i en värld av begränsade naturresurser i en Disneyfilm är ganska imponerande i min bok. Min respekt för herr Bird har vuxit än mer. Jag kan bara hoppas att vi kommer få se än mer av vad han kan tänkas hitta på. I framtiden.