Paddington

Björnen Paddington är ett kärt om än lite bleknat minne från min barndom. Jag kan inte minnas att jag någonsin läste böckerna (det finns fler än tjugo av dem) men det fanns en tecknad serie som blandade dockor och traditionell animation. Jag har också för mig att jag hade en sparbössa i form av den fryntlige nallen. Figuren skapades ursprungligen av författaren Michael Bond och illustratören Peggy Fortnum i slutet på femtiotalet. Han är en mycket artig men lite klumpig björn som kommit till London från "mörkaste Peru" och som adopteras av den godmodiga familjen Brown. Han tycker mycket om marmelad. Eftersom han är en kulturellt utomstående både i egenskap av björn och peruan blir hans roll att se på engelsmännens värld och vanor på ett nytt och oväntat sätt. Resultatet blir inte sällan dråpligt. Det är ett väldigt tacksamt och lyckat grepp, inte bara i barnlitteraturen.

Det kan knappast förvåna någon att Paddington nu dyker upp som datoranimerad bamse i en film med levande skådespelare. Det är förvånar nog inte heller att resultatet inte blev helt lyckat. Den lider av en brist på personlighet och egensinnighet som så ofta uppkommer i såna här sammanhang. Det märks att filmen är en kommitéprodukt, skapad av spekulativa kommersiella intressen som hoppas att det här ska väcka nytt liv och intresse, inte för karaktären utan för, som det heter på deras språk "the property". För att maxa möjligheten till avkastning måste filmen spela mot minsta gemensamma nämnare. Den ska helst påminna så mycket som möjligt om så många andra barnfilmer vi kan tänka oss. Teorin är nämligen att det ska gå att återupprepa succéer genom att ta efter vad som gjorts förut. I verkligheten fungerar det oftast tvärt om men varför bry sig om empiri?

Efter en ganska hektisk inledningssekvens i de peruanska skogarna där vår unga björnhjälte växer upp, swischande fram och tillbaka över trädgrenarna i en slags blandning mellan parkour och wuxia - så där som det ofta är när hysteriskt tempo ska ersätta riktigt innehåll. En naturkatastrof förstör björnarnas hem och vår nalle skickas med en båt till London. Hans äldre släktingar träffade en gång en upptäcktsresande därifrån och England har för dem blivit som ett drömt sagoland. Efter en rad motgångar träffar så vår björn familjen Brown på järnvägsstationen Paddington - och det är så han får sitt namn. Så ska Paddington då försöka anpassa sig till ett liv i den moderna storstaden och hamnar förstås i en massa bekymmer. Men han blir gradvis allt mer omtyckt och betydelsefull för familjen - till och med för den tillknäppte och stele fadern Henry (Hugh Bonneville) som måste omvändas från sitt vuxna och kamerala jag, bli en mer öppen människa och därmed även en bättre pappa, allt på klassiskt "Mary Poppins"-manér. På allt detta har sedan även en ganska loj och tröttsam actionhistoria a la "Ensam hemma" et consortes då en ondsint taxidermist spelad av Nicole Kidman är ute efter Paddington.

Som ni förstår kan detta bara sluta med att björnen stoppar borsten där den inte ska vara.

Kidman är faktiskt ganska rolig och är rent av ganska läskig som hjärtlös skurk men som bihistoria är hennes del av filmen ganska tråkig, inget vi inte sett förr, bara generiskt. Charmen med Paddington när jag var barn låg så vitt jag kan minnas i det ganska vardagsnära och såmysiga, inte i några vilda äventyr bland hustak och i avloppssystem. Bonneville gör sin roll som stiff engelsk övre medelklassman så väl som en kunde förvänta sig. Riktigt hur denne fyrkantige man kommit att gifta sig med sin Mary (Sally Hawkins), en fri och ganska bohemisk konstnärssjäl till banrboksillustratör får jag inte till att gå ihop. De förefaller mig som varandras absoluta motsatser. Barnen är ganska hastigt tecknade och varken manus eller regi är särskilt intresserade av dem. Det är relationen mellan Paddington och pappan som är den bärande.

"Paddington" hade kunnat bli ett magplask men så plötsligt kommer ändå scenen här och var när det glimtar till, när det händer något, när det går att ana en röst som vill sjunga ut. Här finns till exempel en sekvens där vi får familjens hus i tvärsnitt som ett dockhus - vilket naturligtvis för tankarna till Wes Anderson. Det finns också en del andra ganska så inspirerade visuella skämt som lyfter det hela. Jag får känslan av att regissören Paul King nästan smusslat de här godbitarna förbi den mur av producenter och filmbolag som beställt en familjefilm som håller sig inom minsta motståndets lag. Tänk om hela filmen hade kunnat vara gjord i de här scenernas anda. Då hade den verkligen varit något.