Kikis expressbud

Den unga häxan Kiki och hennes talande katt Jiji dök upp första gången 1985 i en barnbok av Eiko Kadono. Det är berättelsen om en trettonårig flicka som måste flytta hemifrån och lära sig att klara sig på egen hand. Till sin hjälp har hon kraften att flyga på en kvast och så katten då förstås. Det är en söt och ganska träffande allegori över att växa upp och att finna sina egna ben att stå på i världen. Jag känner berättelsen främst genom Hayao Miyazakis film "Kikis expressbud" från 1989 - en av mina favoriter bland mästarens verk. I Japan är Kiki en riktig storhet. Det finns totalt sex böcker om henne. I början av nittiotalet gjordes en musikal för scenen som var framgångsrik. Och nu har det även producerats en spelfilm med levande skådespelare i rollerna som inom kort också kommer att gå upp på svenska biografer.

***

Miyazakis film är en personlig favorit för mig. Det finns nog faktiskt få filmer som gör mig lika varm i kroppen. Det är må-bra-film när det är som allra bäst. Animationerna är fantastiska, karaktärerna är perfekt gestaltade och miljöerna är slående. Dessutom är det märkligt igenkännbara. Miyazaki ville som bekant göra film av Astrid Lindgrens "Pippi Långstrump" men fick nej. Han hade dock redan gjort en hel del researchresor och besökt såväl Visby som Stockholm för att hitta inspiration till sin Långstrump. Det materialet tog han sedan och gjorde nytta av i "Kiki". Den kuststad som Kiki anländer till och där hon bestämmer sig för att genomföra sin magiska praktik har en tydlig skandinavisk känsla över sig. Det lägger för mig åtminstone ett extra lager till filmen, detta att få se dessa stadsvyer, men även skogar som är så välbekanta men filtrerade genom en blick för vilket de blir djupt exotiska. Precis som Kurosawa var är Miyazaki både grundad i sin egen japanska berättartradition men på samma gång fascinerad av det västerländska. I deras respektive fantasi och konstnärliga temperament blandas allt det där samman och blir omöjliga att skilja från varandra.

Kiki flyger genom en gatubild som är omisskänligt "stockholmsk".

Kiki är en typisk Miyazaki-hjältinna. Hon är envis och bestämd, fast besluten att klara av sitt uppdrag. Hon är godhjärtad och hjälpsam men långt ifrån någon dörrmatta. Hon står upp för sig själv och för det som hon tycker är rätt. Så det är nog inte bara på miljöerna som Pippi har gnuggat av sig. Men på samma gång är hon också verkligen ett barn. På riktigt ett barn som ser världen genom ett barns ögon. Och trots sina krafter är Kiki långt ifrån någon superhjälte. Hon är en vanlig människa precis som vem som helst. Det är ett osannolikt träffande porträtt.

Flygande i alla dess former återkommer genom hela filmen. Kiki lär känna pojken Tombo som försöker bygga en flygande cykel. Ett kringresande luftskepp spelar en viktig roll i filmens final. Det finns ett stänk av steampunk över världen i filmen mitt upp i alltihop. Det mesta av det där kommer från Miyazaki själv. Fascinationen vid flygande är verkligen ett återkommande drag i hans filmer. Och det finns uppenbarligen väldigt mycket av regissören i "Kiki". Som så ofta förhåller sig Miyazaki ganska fritt till sitt källmaterial. "Kiki" är dock ett klockrent exempel på att det inte behöver vara ett problem i sig - om bara resultat blir så bra som det är i det här fallet.

Har ni ännu inte sett den här versionen av "Kikis expressbud" råder jag er alltså starkt att göra detta. Den finns lätt tillgänglig på DVD och är en stor upplevelse att bära med sig för år framöver.

***

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om den nya spelfilmen. Jag ville verkligen tycka om den men ville sig inte riktigt. Fast jag gillar absolut Fûka Koshiba som spelar Kiki. Hennes version av karaktären känns kanske inte riktigt lika tuff som den animerade motsvarigheten men hon har en charm som passar väldigt bra in med den fina berättelsen.

Filmen är mer trogen boken, vilket kanske tilltalar en eller annan purist men lyckas inte ladda de enskilda episoderna med riktigt samma kraft som i Miyazakis film. Det blir heller inte riktigt samma flyt i historien som helhet. I stora drag följer handlingen dock samma grundsteg. Kiki flyttar hemifrån, kommer till staden, slyttar in hos en bagare och hennes man, startar sin budfirma, träffar vänner, möter lite motgångar, börjar tvivla på sig själv och förlorar därmed kontakten med sin magi. På slutet en dramatisk actionsekvens där Kiki hittar tillbaka till sig själv och sin flygförmåga. I den här versionen involverar den där slutsekvensen en sjuk flodhästunge som i sig är en av filmens stora begivenheter.

Fûka Koshiba som Kiki.

Visuellt är annars filmen inte något väldigt speciellt. Den ser förvånansvärt lågbudget och tråkig ut. Flygsekvenserna är ganska lojt gjorda. De datoranimerade djuren som exempelvis katten Jiji har fått lite mer kärlek men levererar egentligen inte mer än vad vi är vana vid från den här sortens film. Regissören Takashi Shimizu har inte bidragit med mycket av egen personlighet till historien. Den största skillnaden är att miljön här är mer utpräglat japansk.

Medan Miyazakis film är den där sorten som trancenderar ålderskategorier och är lika mycket för vuxna som för barn har jag svårt att se den här versionen gå hem hos några andra än de yngsta. Jag är dock ändå glad att jag har sett den. Berättelser är till för att berättas på nytt. Jag har aldrig förstått föreställningen att en ny version skulle kunna ta bort något eller förstöra det som kommit före. Låt det finnas flera versioner. Välj själva den ni föredrar. Ni vet vilken jag ser om.