Med något enstaka undantag är de bästa svenska musikaluppsättningar jag sett alla skolproduktioner från olika musikalutbildningar. Där tas svängarna ut. Där spelas verk som aldrig blir uppsätta vare sig av institutionerna eller privatteatrar. Där görs djärva konstnärliga grepp som vi annars inte får se. Det kan tänkas nytt. Det finns ofta en kraft och en potens i framförandet som jag sällan annars får se. Jag tackar och tar emot förstås men önskar också att det fanns mer utrymme för den här sortens teater även utanför skolornas murar.
Igår var jag och såg förstaårseleverna vid musikallinjen på Högskolan för musik och scen i Göteborg (scenskolan helt enkelt) när de framförde "Aspects of Love". Det är en märklig och bombastisk musikal med musik av Andrew Lloyd Webber och med sångtexter av Don Black och Charles Hart. Handlingen är baserad på en roman från femtiotalet av engelsmannen David Garnett. Handlingen är en melodramatisk såpa som utspelar sig över nästan tjugo års tid med en massa kärleksförväxlingar i konstnärligt bohemisk överklassmiljö. Både storyn och karaktärerna är ganska överdrivna men i sina bästa stunder finns där en erotisk laddning som inte går att ta miste på. Lloyd Webber måste verkligen ha sett något i materialet för det här är faktiskt den andra versionen av musikalen som han skrivit. Han gjorde sitt första försök runt 1983-84 men tyckte inte att det riktigt funkade. (Han återanvände sedan nästan all musik han skrivit i sitt nästa stora projekt "The Phantom of the Opera". Lloyd Webber har alltid arbetat så.) Några år senare återvände han till materialet, började om och resultatet fick premiär i London 1989. Det blev något av en besvikelse. Under hela åttiotalet hade Lloyd Webber varit en ostoppbar murbräcka med den ena världssuccén efter den andra, mastodontproduktioner som bara fortsatte att gå år efter år. Möjligen fanns det en viss trötthet på det där. Recensionerna var ganska negativa och uppsättningen blev lite av en flopp - även om ledmotivet "Love Changes Everything" blev en stor hit.
När jag hade min stora Lloyd Webber-fas och var ett superfan (alltså när jag var tretton-fjorton) var jag väldigt fascinerad av den här musikalen. Den är som alla kompositörens verk, särskilt från den här perioden, nästan helt genomsjugna, det finns alltså ingen talad dialog. Lloyd Webber återanvänder också melodier från de stora sångnumren i recitativen vilket skapar en ganska märklig effekt. Till skillnad från musikaler som "Cats" eller "Phantom" som redan från början utspelar sig i förhöjda, stiliserade fantasivärldar aspirerar "Aspects of Love" ändå på någon slags vardaglighet och psykologisk realism mitt i all opera. Det betyder att en melodisk fras som ena scen sjungs med texten "Jag älskar dej bortom alla gränser" i nästa scen kan komma tillbaka som "Är du snäll och skickar kexen?" Det finns något absurt över alltihop. Som i så mycket annan musikdramatik måste du närma dig det hela på ett närmast irrationellt plan, öppna upp dina sinnen och låta så väl text som musik bara drabba dig. För Erik-Otterberg-i-yngre-tonåren lät den saken sig lätt göras.
Den version jag fick se igår var formellt sett en redovisning och inte en föreställning. Det är viktigt med definitioner i sådana här sammanhang. Alltså är heller inte detta en recension. Se det mer om en reflektion om ni vill. En liten redogörelse kanske.
I original är "Aspects of Love" ett riktigt monster till show med stor kör och scenbyten i en hastighet som får librettot att likna ett filmmanus. På Artisten fick vi den i ett intimt litet rum med publiken runt om skådespelarna. På golvet lite mattor som markerar spelytan. Förutom det och några stolar, ingen scenografi. Publikens egen fantasi får göra jobbet. Fokus ligger istället på skådespelarna. Det är så som en sådan här "uppsättning" måste vara och samtidigt - vilket fantastiskt sätt att göra en dygd av nödvändigheten. För musikalen mår inte alls dåligt av den här nedtonade och abstrakta tolkningen. Tvärt om. Att som åskådare dessutom få komma så här extremt nära skådespelarna, det känns rent av som en ynnest. För att berättelsen ska fungera måste vi i princip komma så pass nära så att vi kan se dem i ögonen och känna deras andedräkt medan de sjunger ut sina hjärtan längtan. Det blir liksom fysiskt påtagligt.
Regissören Staffan Aspegren, som är en av de stora namnen när det gäller svensk musikalregi, hade i detta begränsade utrymme skapat en ständigt genomgående rörelse och puls som drev föreställningen framåt med stadiga steg. Det fanns också en känsla av gemenskap och samhörighet i ensemblen, en känsla av att verkligen berätta historien tillsammans, snarare än att var och en bara ansvarar för sitt eget rollporträtt. Det uppskattade jag verkligen. Eftersom det hela är ett arbete i utbildningssyfte och det gäller att fördela rollerna som jämnt som möjligt fick fyra skådespelare dela på två av de manliga huvudrollerna i stycket. De spelades alltså av två aktörer i första akten och två andra i den andra. I fallet med karaktären Alex, som börjar musikalen som en ung och oerfaren man och som slutar den som medelålders fungerade greppet med en yngre och en äldre version riktigt bra. Jag skulle gärna se det gjort i en mer "fullskalig" version. När det gäller hans farbror George, som börjar som en gammal man för att sedan bara bli äldre, blir greppet inte lika funktionellt.
Även om det kanske gör mig till en lite grinig kritiker måste jag lyfta en av mina gamla käpphästar - den svenska översättningen var inte jättebra. Stundtals kändes den klumpig och nästan lite nonchalant sammanslängd. Det går att göra bättre. Jag vet det. Men låt oss inte sluta på den sura tonen. Överlag var jag mycket imponerad av samtliga medverkandes gestaltningar. Det fanns några scener som jag hade kunnat tänka mig lite annorlunda, några tillfällen när jag hade velat ha lite mer blod, fukt och bånge om uttrycket tillåts men som helhet är jag ändå nöjd. Det känns orättvist att lyfta fram någon särskild i ensemblen men jag måste ändå lämna ett extra lovord till Henritte Holgert som i andra akten spelar den unga Jenny. Det är verkligen inte en lätt roll men jag tyckte Holgert var fantastisk. (Det är förstås överlag lite extra klurigt att spela ett verk som kretsar så mycket kring åldersskillnader när alla på scen är ungefär lika gamla.) Det är glädjande att det finns så mycket begåvning där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar