Faktum är att "Birdman" på många sätt är som gjord bara för mig. Den är ett tajt och energiskt ensembledrama. Den handlar om teater och konstnärens vedermödor. Den är fylld av ångest, melankoli och skruvad humor. En rör sig fritt mellan fantsasi och verklighet. Dessutom är den filmad med en hisnande bravur som gör filmen till en verklig upplevelse som knockar andan ur mig. Hur skulle jag inte kunna tycka om den? Jag bara måste göra det. Det är inte detsamma som att jag inte också kan se filmens brister. Ja, den har en slags pompös anda över sig. "Birdman" är en film som tar sig själv på makalöst stort allvar och som är övertygad om sin egen viktighet. Det är en inställning som den kanske inte alltid har täckning för. Bäst fungerar filmen när den bara försöker vara en rolig liten satir över hur vi som arbetar med teater larmar och gör oss till i hopp om att det ska betyda något för någon.
Michael Keaton spelar Riggan, en föredetting till filmstjärna som nu försöker skapa sig någon slags comeback genom att producera, regissera och spela huvudrollen i en pjäs på Broadway baserad på en berättelse av Raymond Carver, dramatiserad av - såklart - Riggan själv. En gång i tiden var Riggan en av Hollywoods största, på den tiden han spelade superhjälten Birdman. Men han valde att inte göra fler sådana filmer och nu sitter han som i en rävsax. Han föraktar den kommersiella nöjesindustin och den kreddiga konstnärsscenen föraktar honom. Pjäsen, som ska ge honom respektabelt kulturellt kapital, är ett vansinnigt egoprojekt som redan när vi kliver in i handlingen är på väg att haverera. Hela produktionen är fullt kaos och Riggan har tusen bollar både proffessionellt och privat att försöka bolla med. Det är inte konstigt att han glider allt närmare gränsen för ett nervsammanbrott. Galenskapen gestaltas genom att Keaton själv, iklädd sin superhjältedräkt, börjar dyka upp och plåga sin dubbelgångare likt en ond ande.
 |
| Förföljd av sig själv. |
Valet av Keaton är naturligtvis ingen slump. (Visste ni förresten att när Bob Kane skapade sin maskerade fladdermusman ville han först kalla honom för just Birdman?) I hans plågade, sammandragna ansikte finns en levande erfarenhet av förnedring och bitterhet, en vetskap av vad det innebär att inte ha fått den karriär som du en gång utlovats. Det är en biografisk dubbelhet mellan skådespelare och karaktär med all sannolikhet är ett trick, liksom så mycket annat i filmen, men det spelar liksom ingen roll. Keaton är en sån där skådis som jag alltid haft ett lite kluvet förhållande till. Han hör inte till mina favoriter. Det finns något i hans uttryck som alltid har känts lite för forcerat, lite för mycket ute efter att behaga. Inte heller är hans spännvidd som aktör särskilt stor. Regissören Iñárritu gör dock sitt bästa för att vända alla de nackdelarna till styrkor. Och det fungerar faktiskt. En av poängerna med filmen är att Riggan inte är en särskilt bra skådespelare och han han någonstans inom sig faktiskt vet om det själv.
 |
| Riggan (Michael Keaton) och Mike (Edward Norton). |
Vid sidan om Keaton briljerar en rad av skådespelare. Emma Stone, som Riggans dotter/assistent. Naomi Watts som en av medaktörerna på scen. Zack Galifanakis i en ovanligt nedtonad roll som medproducent och agent. Mest av allt stjäls dock scenerna av Edward Norton. Både i och utanför fiktionen. När en av skådespelarna i uppsättningen skadas och hastigt måste bytas ut hoppar Nortons karaktär Mike in. Han visar sig vara ett riktigt arsle. En total psykopat som såväl på som vid sidan av scenen är komplett oförutsägbar. Den sortens "genier" som tyvärr många gånger får låtas hållas i konstnärliga kretsar trots att de är svarta hål som slukar allas energi runt omkring dem. Norton fångar den här figuren väldigt övertygande och med precis så mycket pathos att vi kan börja nästan ta honom till oss innan han ställer till det igen.
Tempot är hetsigt, nervigt, rastlöst och ganska osäkrande. Musiken, som mest bara består av trummor, manar, driver och bidrar till surrealismen. Här springs och vandras fram och tillbaka i korridorer samtidigt som dialog spottas fram på ett sätt som får "Vita huset" att verka som en stillsam tebjudning. Allt är filmat och sammansatt som om det vore gjort i en enda lång tagning. Det är naturligtvis ett trick, här finns massor av kamerarörelser som vore omöjliga i verkliga livet men det är samtidigt så snyggt och precist utfört av Iñárittu och hans kameraman Emmanuel Lubezki (som bland annat gjorde "Gravity" med Cuarón) att det är omöjligt att mer än ana sömmarna. Det här är något så speciellt som en specialeffektsfilm som går att missta för ett vanligt kammardrama. Det är väldigt skickligt utfört.
Vad som däremot känns lite klumpigare är filmens skiftningar i ton och känsla. Från bred komedi till existentiell ångest. Det där går att förena men här blir det lite skevt. Inte minst för att filmen så gärna vill att vi ska se Keatons karaktär som en tragisk hjälte, som en man vars heroiska kamp mot kulturens väderkvarnar lyfter honom, symboliskt och bokstavligen, till ett högre plan. Det här känns som ett försök till hagiografi. Men jag köper inte riktigt det. Är till exempel pjäsen som Riggin sätter upp menad att vara bra eller dålig? I slutändan ska vi nog tro att den är bra, en succé, men inget av det vi sett fram tills dess tyder på att så är fallet. Det finns också ett par scener som helt missar allt vad målet heter. En scen på en bar där Keaton konfronterar en teaterkritiker till exempel. Den är faktiskt på gränsen till pinsam. Det är dock inget som förstör filmen för mig.
Så mitt intryck av filmen är ganska blandat. Den kommer inte att hamna högst upp på min lista över årets bästa filmer. Men det är möjligt att den hamnar på listan. Vi får se hur det känns efter att jag smält den vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar