I give it a year

Läsare av allmänstädesbloggen vet kanske vid det här laget att jag tycker mycket om romantiska komedier när de är välgjorda och utförda med stil och intelligens. När de saknar dessa egenskaper är de å andra sidan outhärdliga. Var landar då "I give it a year", det senaste alstret från den succémaskin som är produktionsbolaget Working Title?

Regissör och manusförfattare är den här gången Dan Mazer som har en bakgrund som skribent åt Sasha Baron Cohen men utan tvekan är det filmbolaget som är auteuren här. Efter att Richard Curtis etablerat stilen med "Fyra bröllop och en begravning" och "Notting Hill" har den här typen av brittisk romcom fått ett eget liv och "I give it a year" följer nogsamt mallen.

Vi har här ett kärlekspar, bohemiskt men ändå ekonomiskt oberoende (kryss i rutan), en helt vansinnig bästa kompis som uppför sig totalt olämpligt i civiliserat sällskap (kryss), ett allmänt fetischiserande av engelsk mysighet (kryss), de obligatoriska amerikanska karaktärerna så att publiken på andra sidan Atlanten också ska känna igen några skådisar (kryss)... Listan kan göras lång.

Det här låter kanske som nedgörande kritik men jag menar inte att film av det här slaget måste vara originell. Tvärtom. Man kan följa en mall hur slaviskt som helst, bara man gör det bra och lyckas göra den till något integrerat i sig själv, då blir det ändå personligt. Och så gäller naturligtvis den viktigaste regeln av dem alla: Det måste beröra. För i det ögonblicket det gör det trancenderar berättandet sina egna konventioner och klichéer och gör så att de blir sanna igen.

I "I give it a year" möter vi Nat och Josh (Rose Byrne och Rafe Spall). Inom loppet av förtexterna hitter de träffas, dejta lite snabbt och gifta sig. De flesta av deras vänner tycker nog att de haft lite bråttom. "Jag ger det ett år" viskar Nats syster Naomi (Minnie Driver) i kyrkan och ger därmed filmen dess titel. Romantiska komedier handlar ju, som jag tidigare skrivit, om förälskelsen, om att bli kär så det kan ju verka lite udda att börja filmen vid det som skulle vara den inledande attraktionens presumtiva slutmål. Men det är vad engelsmännen kallar en röd sill för inom kort har både Rose och Josh förälskat sig i var sin annan person, båda amerikaner för övrigt. Rose i en företagsledare (Simon Baker) som anlitar hennes PR-byrå, Josh i en före detta flickvän (Anna Faris) som jobbar som biståndsarbetare. Så det kan bli. Ska Nat och Josh försöka hålla ihop sitt äktenskap eller kommer de att kunna erkänna för sig själva och varandra hur de egentligen känner?

Inte för att det spelar jättestor roll. Handlingen är här mer en tvättlina att hänga upp scener på. Mazer satsar hårt på att göra filmen rolig. Jätterolig. Och jag skrattade högt många gånger. Och stönade lite obehagligt. För mycket av filmens lustigheter kommer från skämshumor. Rollfigurerna ska gärna placeras i så pinsamma och förnedrande situationer som möjligt. Här går förstås en tydlig linje till Cohens filmer och TV-serier.

Det är roligt i stunden men det innebär också att filmen saknar lite av det hjärta den skulle behöva. Trots all yttre mysfaktor är det här faktiskt en ganska kall film. Jag tar liksom inte till mig figurerna, bottnar inte i deras vedermödor och jag blir aldrig riktigt berörd, inte på det vis som jag blir av Curtis filmer i samma anda. Därför tror jag heller inte att den här filmen kommer att stå sig lika bra när den får några år på nacken.

Au bout du conte

Precis som i fallet med "Silver Linings Playbook" kan jag inte med att sätta den titel som den svenska distributören valt för filmen i det här inläggets ämnesrad. "Förtrollad av Paris" - så fantasilöst. Varför detta behov av att slänga in ordet Paris så ofta i titlarna till franska filmer? Det var ju en sak när Woody Allen döpte sin film härom året till "Midnight in Paris". I den filmen var ju ändå staden nästan av rollfigur i sig, en tematisk grundplåt. Den franska orignialtiteln betyder något i stil med "I slutet av berättelsen". Det stämmer mycket bättre överens med filmens innehåll. Historieberättande och inte minst sagor är ett bärande element i den här dramakomedin.

Agnes Jaoui att regisserat, medförfattat manuset och och spelar dessutom en av huvudrollerna. Jag antar att det är det som åsyftas när hon i reklamtexten som SF presenterar filmen med kallar henne för just Frankrikes  Woody Allen. Visst kan man också känna igen vissa berättartekniska grepp. Vi får här ett antal små berättelser sammanvävda genom personliga kontakter de olika karaktärerna emellan. Allen har ju gjort flera filmer av de slaget och de hör oftast inte till hans starkaste. Det finns alltid en risk i sammanhanget att helheten känns mindre än summan av dess delar. Så även här.

Medan jag såg filmen drogs jag villigt med i de olika turerna som huvudpersonerna upplevde. Vi möter ett ungt kärlekspar som kanske inte riktigt passar ihop, en grinig medelålders man blir besatt av en spådom om när han ska dö, en misslyckad skådespelerska återvinner sitt självförtroende genom att ta körkort. Allt vävs samman skickligt, det har en absolut charm men det är i slutändan lite svårt att se vad filmen egentligen vill berätta.

Det finns ansatser till filmisk lekfullhet i bildspråket men jag tror faktiskt att det här hade behövt något mer i stil med en Jean-Pierre Jeunet, någon som kan bygga en egen stiliserad filmisk värld och där bara upplevelsen av att omfamna den världen blir det som gör allt sevärt. Jeunet kommer förresten snart med en ny film. Det ser jag fram emot. En amerikansk film tydligen...

Oj då. "Au bout du conte" har jag visst redan börjat glömma bort....

Warm Bodies

Zombien har ända sedan 1960-talet varit en arketyp som använts för social satir. Kanske inte så mycket i Romeros "Night of the living dead" men helt klart från och med "Dawn of the dead" och framåt har dessa vandrande lik kommit att bli lite av en skrattspegel för oss som civilisation och som art. Den moderna människan, säger zombiefilmen, är egentligen död, vi vandrar fortfarande omkring, gör våra vardagliga rutiner, men vi känner inget längre och vi tänker inte själva. Vi är fast i intetsägande och själslösa existenser.

Det finns en annan sida av genren också med minst lika mycket kraft. Det är fantasin om postapokalypsen. En värld där civilisationen har fallit, där samhället brakat helt ner i avgrunden, där endast en spillra av mänskligheten återstår bland ruinerna och skärvorna av det som än gång var. Och i detta ligger en fantasi som jag tror att många av oss, kanske undermedvetet, omfamnar. Jag tror att det alltid kommer att finnas ett visst mått av vantrivsel i det moderna samhället och postapokalypsen möter denna nästan förbjudna tankefigur med öppna armar.

Något som vi inte är så vana vid är zombien som objekt för romantiska/sexuella fantasier. Hen är inte alls lika het som exempelvis vampyren. Zombien som arketyp är heller inte individualistisk. En zombie kommer sällan ensam. Det är som en stor massa som dessa vandrande dreggelgrymtare blir som allra otäckast. Därför är det heller inte konstigt att Jonathan Levine öppnar sin romantiska zombiekomedi "Warm Bodies" med att presentera just en zombie med en personlighet, även om han bär den djupt inom sig. Han minns inte sitt namn men tror att det kan ha börjat på R. Liksom alla andra zombies driver han planlöst runt, äter lite hjärna när han kommer åt, har mest tråkigt. Men vi som får höra Rs tankar i form av en voice-over-monolog förstår att han har ett slags inre liv, även om han inte förmår att kommunicera det utåt. På kvällarna drar sig R tillbaka till ett flygplan som han gjort till sitt hem och där sitter han och lyssnar på gamla vinylskivor. Han är helt enkelt så emo.

Allt förändras när R träffar Julie, en människa från vad som kan vara mänsklighetens sista obesmittade bosättning. Julie är ute och letar efter mediciner när zombierna anfaller. Det är lite oklart om R faller för henne av egen maskin eller om det beror på att han smaskar i sig hennes pojkväns hjärna. Men kär blir han och han tar henne med sig. Inget säger romantik på samma sätt som Stockholmssyndromet och mellan R och Juliet utvecklas en osannolik kärlekshistoria. Det blir ju inte bättre av att Julies pappa, som spelas av John Malkovich, är bosättningens ledare. Ni kan ju gissa vad han tycker om zombies.

En omöjlig kärlekshistoria. Hmm, det påminner nästan om något. R och Julie. Och den där balkongscenen. Jag är säker på att jag har sett den någonstans förr. Nå, kärleken har en mäktig kraft och något i R förändras. Hans hjärta börjar långsamt slå igen. Och gissa vad, det smittar av sig till andra zombies med.

Behållningen i filmen ligger i dess aparta humor. Kontrasten mellan den dystra efter-katastrofen-världen och Rs inre monolog är det som driver det hela framåt. Det håller väl kanske helt för en långfilm. Nicholas Hoult är dock väldigt bra som R och jag tror inte att den intertextuella koppling som uppstår till "Om en pojke" är utan intention. Teresa Palmer som Julie är lite mer typisk tonåring på film men det finns betydligt mer charmlösa exempel från den skolan. Malkovich är lite bortkastad och hinner inte direkt göra något med sin roll. Men han har pondus förstås.

När "Warm Bodies" är som roligast är den mycket underhållande. När den lutar mer åt det melodramatiska och actionberättandet känns den mer som något vi sett förr, den originella premissen till trots. Kanske betyder den här typen av genrebändning att zombieberättelserna nått sin kulturella topp för den här gången? Eller inte. Genren tycks som sagt beröra oss djupare än vi kanske vill erkänna.

Jakten

Tänk, jag hade i min enfald fått för mig att Thomas Vinterberg inte hade gjort någon ny film sedan hans unisont utdömda "It's all about love" från 2003. Så fel jag hade. Efter att ha kollat upp saken på IMDB i reasearchsyfte för den här recensionen har jag nu upptäckt flera filmer som gått mig helt förbi. På ett sätt stämde dock mitt antagande - "It's all about love" tömde verkligen Vinterberg på all den good-will och allt det kulturella kapital som hans genombrott "Festen" (1998), den första Dogma-filmen, gav honom. Därför är det intressant att se hur väl mottagen den nya filmen "Jakten" blivit, för det är en film som på många sätt är en följeslagare till "Festen", en pendang eller kanske till och med en slags motfilm. Precis som med "Festen" får vi här ett intimt karaktärsdrama, en riktig ont-i-magen historia och en berättelse där temat är sexuella övergrepp på barn.

Mads Mikkelsen spelar Lucas, en lärare i 40-årsåldern som arbetar på ett dagis i den danska småstad där han bor. Han är nyskild och han grälar med sin fru om vårdnaden om deras tonåriga son men förutom det tycks Lucas på väg att ställa sitt liv tillrätta igen. Han inleder en relation med en ny kvinna (Alexandra Rapaport) och hans son verkar vilja bo med honom trots allt. Det är då som anklagelsen kommer. En flicka på dagiset säger något obänksamt till en av dagisfröknarna och så sätts misstanken igång. Snart är alla övertygade om att Lucas är en pedofil.

Vi som åskådare svävar aldrig i osäkerhet. Filmen gör klart för oss från början att anklagelsen är falsk och att Lucas är oskyldig. Men det lilla samhället reagerar starkt och övertygat. I "Festen" var den naturliga impulsen att lägga lockat på, att glömma och tränga undan, här är det precis tvärt om. Inom kort vet alla. Och anklagelsen sprider sig. Föräldrarna håller utkik efter symtom som huvudvärk och mardrömmar och naturligtvis hittar man dem. Snart berättar fler barn om övergrepp. Ytterst få är beredda att tro på mannen som bedyrar sin oskuld. Flickan som gjorde den första anklagelsen försöker förgäves ta den tillbaka men ingen lyssnar på det örat.

Det är gripande och det är melodramatiskt förstås, som dansk film tenderar att vara. Det är obehagligt och skrämmande och ett väldigt svårt ämne hanteras utan pekpinnar eller didaktik. Mads Mikkelsen är filmens fasta centrum. Hans spel är återhållsamt och reserverat. Han gör ett porträtt av en man som många tyckt om men som ingen riktigt kommit in på livet. Bara ibland brister det för honom men ofta i scenerna tar han emot spott, spe och slag nästan utan reaktion alls. Filmen gör honom till en tydlig martyr på gott och ont. Ingen av de andra karaktärerna blir dock någon tydlig skurk i dramat. Vi förstår ändå ur de reagerar. Skådespeleriet är överhuvudtaget väldigt fint och lyhört i den här filmen.

Det finns också en naturlyriskhet över Vinterbergs berättande. Bilder av bokskogar om hösten, snö som faller, allt det vackra kontrasterar mot det hemska som berättas för oss och det är nog tur för utan det inslaget hade filmen kanske nästan blivit lite för obehaglig.

På slutet ser det ut som om Vinterberg ändå menar att försoning och förlåtelse är möjlig. Jag satt i min biostol och undrade om jag riktigt köpte det när ytterligare en vändning drog undan mattan för mig. Så arbetar en skicklig om än ytterst manipulativ berättare. Jag köper dock det när det ändå sker så öppet som Vinterberg gör och jag har när allt kommer omkring inget emot att bli tagen med på en sådan resa.

Mama

Guillermo del Toro har inte regisserat en film sedan "Hellboy II" från 2008. (Senare i sommar kommer hans nya "Pacific Rim") Hans namn har dock synts på otaliga bioaffischer genom åren då han som exekutiv producent presenterar filmer gjorda av unga adepter. I ett blogginlägg nyligen talade jag om Bayonas "Barnhemmet". Om en inte är uppmärksam skulle en kunna tro att det var del Toro som regisserat den filmen för hans namn är större än regissörens på DVD-omslaget. En annan lärjunge från del Toros ställ är Andrés Muschieti som långfilmsdebuterar med skräckfilmen "Mama". (Filmen är tydligen en vidareutveckling av en kortfilm med samma titel som regissören gjorde för några år sedan.)

Och skräckfilm är det verkligen, det går det inte att ta miste på. Det var nog länge sedan jag hoppade och studsade så mycket i en biostol. Men att locka fram en sådan reaktion hos sin publik är egentligen inte särskilt komplicerat. Det som avgör om en film av det här slaget lyfter är istället dess bildspråk och om berättelsen lyckas slå an strängar bortom det uppenbara, om den lyckas nå en verkligt existentiell oro bortom genrekonventioner.

Berättelsen kretsar kring två små flickor. Redan inom loppet av filmens första minuter förstår vi att deras far mördat deras mor och tagit flickorna med sig. Deras bil kör av vägen och efter att planlöst vandrat runt i skogen når fadern och barnen en övergiven stuga i skogen. Fem år senare hittas flickorna där. De har på ett oförklarligt vis lyckats överleva men de beter sig mer som djur än som människor, de är förvildade och ganska läskiga. Nikolaj Coster-Waldau (känd från "Game of thrones") spelar både flickornas far och dennes bror Lucas. Lucas har under de fem åren som gått kämpat hårt för att ta reda på vad som verkligen hände och nu tar han över vårdnaden om flickorna tillsammans med sin flickvän Annabel, spelad av Jessica Chastain.

Chastains karaktär är på många sätt den mest intressanta i filmen. Hon är sångerska i ett rockband och långt ifrån lika intresserad av att uppfostra barn som hennes pojkvän. I den första scenen där hon introduceras får vi till och med se henne glädjas över att graviditetstest är negativt. I så gott som alla andra filmer av det här slaget skulle inte könsrollerna se ut så här. Istället skulle det vara kvinnan som ville ha barnen och mannen som var motvillig. Inte så i "Mama". Bra så. Dessutom är det fascinerande att se Chastain förvandla sig själv så totalt mellan sina filmer, det är inte ofta kvinnliga skådespelare låts göra det.

De två barnskådespelarna som spelar flickorna är också väldigt bra. De fångar verkligen publikens fantasi. Hur kan barnen ha klarat sig ensamma i fem års tid? Kanske de inte var helt ensamma ändå? Som publik vet vi att de inte var det. Muschieti visar sitt monster ganska omedelbart, redan i filmens prolog. Det är en lite udda strategi och jag är inte säker på att den är helt effektiv. Jag hade nog hellre sett att det jobbats lite mer med mysteriet. Det finns alla förutsättningar att få oss att tro att flickorna själva ligger bakom den hemlighetsfulla modersgestalt som filmtiteln åsyftar men den sortens osäkerhet är uppenbarligen inte vad regissören är ute efter.

Det är lite synd. "Mama" är en rasande effektiv och absolut underhållande filmberättelse. Men det där lilla extra som jag är ute efter när jag ser sån här film, den där existentiella ångesten som jag talade om ovan, den vill liksom inte riktigt infinna sig. Om det hade gjort det hade den säkert levt kvar längre i mina tankar än vad den kommer att göra nu.

Bäst före

Mats Arehn är en svensk filmregissör som ofta flyger under radarn trots att några av hans filmer varit relativt stora framgångar. Inte minst de relativt självbiografiska "Vita lögner" (som inte har något att göra med såpoperan med samma namn) från 1995 och "Kocken" från 2005. De är också filmer där Arehn använder komediformen men till att göra ganska melankoliska betraktelser över människans svagheter. SÅ även i den nu bioaktuella "Bäst före".

Jag kunde inte undvika att notera i eftertexterna att man särskilt noterar att filmen producerats UTAN förhandsstöd från filminstitutet. Jag anar någon slags bitter bakgrundshistoria här. Filmen ligger dock bra till på biotoppen och inte minst verkar den locka en något äldre publik som kanske inte så ofta går på bio. (Medelåldern i salongen som jag och fru Otterberg besökte var långt högre än vanligtvis.)

Brasse Brännström, Kjell Bergkvist och Göran Ragnerstam spelar tre gamla vänner och arbetskamrater som kanske tagit varandras vänskap lite för givet de senaste åren. Brasses karaktär Bosse har precis gott i pension efter att ha arbetat som bildlärare samtidigt som hans hustru lämnar honom för en annan man. Bosse, som i sin ungdom drömde om att bli konstnär, har uppenbarligen stagnerat och blivit något av en tråkmåns. Kjell Bergkvists Lennart är skolans studierektor och notoriskt otrogen. (Ja, ordet "konferensknullare" dyker faktiskt upp mer än en gång i filmen.) I filmens inledning blir han diagnosticerad med prostatacancer. Ragnerstams Anders är sjukpensionerad fysiklärare som drömmer om att bli programledare och sälja in ett lekprogram till TV. Vännerna vinner en mindre summa på trav och beslutar sig för att spendera pengarna på en Finlandskryssning. Väl ombord på båten möter Bosse en gammal flickvän, Anna, spelad av Ewa Fröling.

Det här är alltså en film om åldrande och om att acceptera den man blivit men också om att det aldrig är försent att gå vidare. Jag måste erkänna att jag är svag för den sortens vemod. Arehn balanserar också skickligt mellan det mer öppet komiska och det smärtsamma vilket gör filmen stabil. Det är kanske inte stor eller unik filmkonst men den är ändå givande. Min främst invändning är mot filmmusiken, som visserligen är fin men i princip bara är samma låt som upprepas gång på gång filmen igenom.

Brasse Brännström är vi annars inte särskilt bortskämda med på film och det är på något sätt gripande i sig att bara se honom med sitt åldrade ansikte. Det är kanske en fånig observation men det sammanfattar ändå vad jag mest av allt tar med mig från filmen.

The Impossible

En av mina favoritfilmer från det senaste decenniet är Juan Bayonas "Barnhemmet". Det är en verkligt välgjord skräckfilm som faktiskt når fram till en verklig existensiell oro i sin skildring av den besvärliga relationen mellan föräldrar och barn. Så det är inte utan viss förväntan som jag tar mig an Bayonas senaste film "The Impossible".

Den här filmen utspelar sig i Thailand under julen 2004 när den stora tsunamin slog till. Handlingen är baserad på en verklig familjs upplevelser från händelsen. Den verkliga familjen var visserligen spansk men av någon slags hänsyn till den internationella marknaden eller något dylikt är det här ändrat till en brittisk familj så att huvudrollerna kan spelas av Naomi Watts och Ewan McGregor. Watts fick en oscarnominering för sin rollprestation.

Familjen separeras när monstervågen slår till. Modern och äldsta sonen driver åt ett håll, fadern och de två andra sönerna åt ett annat. De vet inte om de andra familjemedlemmarna är levande eller döda. Berättelsen skildrar deras kamp för överlevnad och för att återfinna varandra.

Bayona är en rasande skicklig bildberättare. Bitvis får den här filmen mig att tänka på Spielberg i hans bästa stunder. (Ja, det finns till och med en del uppenbara lån är och var.) Bild, ljud (framför allt ljud) och montage används på ett fascinerande vis för att bygga berättelsen. Det här är inte en dialogdriven film, det handlar inte om idéer. Genom bildernas omedelbarhet går Bayona direkt på känslorna, direkt in i magen på sin publik. Vill man vara ogin kan man läsa det som manipulation. (Spielberg igen.) När det fungerar kan man inte undvika att bli drabbad.

Det skulle ligga nära till hands att säga att Bayona här bytt genre men jag tror att det vore fel. "The Impossible" är faktiskt en skräckfilm. Monstret är förvisso en naturkatastrof men i övrigt följer filmen skräckgenrens rytm utan avvikelser. Vi får rena chockeffekter slängda på oss, mycket blod och kött som slits från kroppar. Att se den här filmen är bitvis faktiskt fysisk motbjudande och absolut påtagligt.

En kritik som riktat mot filmen är dess tydliga västerländska perspektiv. Befolkningen i Thailand själva figurer bara i utkanten av historien och kommer in som bifigurer här och var, alltid hjälpsamma men samtidigt helt utan egen karaktär och utan fokus på deras eget lidande och de konsekvenser katastrofen får de som till skillnad från turisterna inte kan fara hem när allt är över. Det är inte en orimlig kritik. Samtidigt utgår filmen från familjens erfarenheter och för dem som turister var/är lokalbefolkningen måhända bara statister. Låt oss hoppas att dessa människor också för en film en dag.

Croodarna

Så var det åter dags för en uppumpad, hyperjazzad och bitvis hysterisk animerad långfilm. Denna gång är det Dreamworks som tar oss med tillbaka till stenåldern med sin film "Croodarna". Regissörena heter Kirk deMico och Chris Sanders. Sanders är mannen bakom "Lilo och Stich", som jag tycker mycket om och han var även medregissör till "Draktränaren", som jag var mer kluven till.

Stenålder eller inte, i centrum står klassiska amerikanska kärnfamiljsideal. Familjen som handlingen kretsar kring bor i en grotta och lämnar den så sällan de kan. Allt nytt är farligt i deras värld och något att undvika. Pappan håller samman sin familj men den äldsta dottern drömmer om något mer, så där som hjältinnor i animerad film gör. Vi har sett det här förut. Oanade omständigheter tvingar familjen ut på jakt efter ett nytt hem och allt förändras. Familjens sammanhållning hotas men övervinner i slutändan allt.

Det bästa i den här filmen är miljöerna. Världen som presenteras för oss är rik och färgsprakande och full av fantasifulla djur som saknar motsvarighet i sinnevärlden. På den nivån finns det inte mycket att tillägga. Den största svagheten är de mänskliga karaktärerna. De lyfter liksom aldrig över de arketyper som de baseras på och som jag antydde ovan har vi egentligen ingenting som känns nytt eller oväntat här. Bortsett från det rent visuella är det här animerat historieberättande på autopilot.

Och samma invändning som jag förde fram när jag skrev om "Röjar-Ralf" gäller även här. Det är liksom för enkelt för filmskaparna att kläcka ur sig hisnande actionsekvenser på överväxel och eftersom inget hindrar dem är det vad de här filmerna blir fulla av. Det är synd. Det finns en hel del charm under allt tjut och blänk. Det hade varit trevligt att få se det ta större plats.

Kon-tiki

När jag tänker på Thor Heyerdahl kommer jag att tänka på min farfar. Jag har någon slags minnesbild av hur han satte mig framför TVn inför något dokumentär av "Vetenskapens värld"-snitt som handlade om Heyerdahls alla resor och hur farfar fick som ett skimmer i sina ögon när han talade om vad vi nu skulle få se. Jag tror farfar hade lite av en oförlöst äventyrare i sig. Hade han varit ung idag hade han säkert spenderat sin tid som backpacker, upptäckt världen och jagat nya horisonter. Men världen låg inte öppen för honom, förutsättningarna fanns inte. Farfar måste ha varit i tjugoårsåldern när Heyerdahl gjorde sin Kon-tikifärd. Den måste verkligen ha fångat hans fantasi.

Den norska filmen "Kon-Tiki" låter oss följa med på balsaflotten över Stilla Havet. Regissörerna Joachim Rönning och Espen Sandberg undviker klokt nog fällan att göra en rak biopic om Heyerdahl och fokuserar istället handling i huvudsak till själva expeditionen, med undantag för några kortare återblickar.

Låt oss börja med det jag tyckte om i filmen. För det första är den mycket vacker. Här finns en visuell poesi som verkligen är värd att beundra. Precis som jag noterade när jag recenserade "Berättelsen om Pi" finns det något i skildringen av människan och det öppna havet som på en rent abstrakt nivå slår an en sträng hos oss som publik. Jag misstänker också att det är just den aspekten av berättelsen som lockat regissörerna. Det är i dessa scener som de verkligen briljerar. I en sekvens zoomar kameran ut från flotten om natten och tar oss ända ut i världsrymden. Människans litenhet blir aldrig tydligare.

Mer problematiskt i filmen är själva porträttet av Heyerdahl. Det är väldigt heroiserande på ett sätt som ger lite dålig smak i munnen. Kanske spelar min egen bild av mannen in här för i mina ögon var Heyerdahl på många sätt en dåre och med tanke på att det mesta av hans så kallade forskning motbevisats av senare rön blir det lite märkligt att se en så tveklös hyllning som den här filmen är. Pål Sverre Hagen spelar Heyerdahl och han gör det med stor energi och intensitet. Hade porträttet skruvats lite ytterligare hade det kunnat bli en rollfigur i paritet med Johnny Depps tolkning av Ed Wood. Men jag antar att en sådan version inte hade gått hem så väl hem i Norge.

Tiden för den här sortens äventyr och naivt koloniala drömmar är en gång förbi och hur hårt en film som denna än arbetar på att återskapa den tidsandan kan det inte undgå att skava mot samtiden.