Kärlek Deluxe

Jag har egentligen inget emot om en romantisk komedi är sockersöt. Det gör inget om den kommer med en stor portion sentimentalitet. Det får man ändå någonstans räkna med. Så länge som det finns en tydlig personlig avsändare med hjärta och uppriktighet brukar det ändå fungera. Det viktigaste är ju ändå att det känns äkta. Vad jag däremot inte kan med är när den här sortens komedier blir cyniska, kalkylerande och spekulerar i vad upphovspersonerna TROR att publiken ska vilja se. På något vis känns det som om svenska komedier är extra känsliga för den sortens dikeskörning. Ett typexempel på det där är förra årets "Cockpit" som utan tvekan var 2012 års absolut sämsta film. Maken till hopplös smörja får man leta efter och det är nästan så att jag är ledsen över att jag inte hade den här bloggen då så att jag hade kunnat obducera den på sadistiskt vis.

Riktigt så hemsk är som tur väl är inte "Kärlek Deluxe", den nya svenska komedi som kommer att ha premiär tidigt nästa år. Här finns ändå någonstans en del intressanta idéer även om de inte blir till något speciellt i slutändan. Dock kan jag inte komma ifrån känslan att även den här filmen är en kallt uträknad spekulation och det gör mig dyster till sinnes.

Moa Gammel spelar huvudrollen som Selma Trastell, som vi snabbt får veta är Sveriges ledande författare av chick-lit. Eftersom det inte är en genre som tenderar att värderas så särskilt högt i det kulturella kretsloppet är Trastells böcker älskade av en bred läsarkrets men hatade av kritikerna. (I verklighet har jag en känsla av att den sortens litteratur mest möts av tystnad och ointresse av kultursidorna, men det kan vi lämna därhän.) Det värsta är väl egentligen inte de nedgörande recensionerna i sig utan att Selma, när vi möter henne i filmens början, någonstans ändå tycks hålla med om kritiken. I den första bilden vi får se av henne står hon framför ett porträtt av August Strindberg och det verkar som om hon faktiskt bär på en dröm om att bli tagen på allvar som en "riktig" författare. Trots stöd av både sitt tjejgäng (Sarah Dawn Finer & Malin Buska) och sin bror (Jörgen Thorsson) drabbas Selma av djupt tvivel.

Chansen kommer till Selma när hon slänger en drink i ansiktet på Lotta Teljes karaktär, en finkulturell författare som i morgon-TV sagt ganska så elaka saker om henne. Detta föranleder Teljes Britta att ingå ett Pygmalion-vad med sin förläggare (Peter Dalle) om att hon inom ett år ska få Trastell att ge ut en bok som ska få kultursverige att tappa andan. Därefter följer sekvenser av ganska märkliga lektioner där Selma ska lära sig utnyttja sin sanna potential, vilket inte bara innebär att hon ska läsa en massa seriös litteratur, hon ska även hoppa fallskärm och åka cab i osäkra hastigheter. I sådana här filmer ska nämligen hjätinnan gärna förudmjukas så mycket som möjligt. (Lex Bridget Jones.)

Lotta Telje är filmens stora behållning. Hennes sätt att leverera bittra och sarkastiska svador lämnar aldrig oss som publik besvikna. Till och med sättet som hon röker sina cigaretter på osar av kylig överlägsenhet. I sin styling och kostym tonar hon upp sig som en korsning mellan Bodil Malmsten, Kristina Lugn och en rottveiler. Hon är naturligtvis skräckinjagande. Scenerna med henne är också den enda satir över den finlitterära sfären som får något slags bett och inte bara känns som platt karikatyr.

Egentligen skulle man ju kunna tycka att den här inre konflikten hos Selma, konflikten mellan den hon är och den hon tror att hon vill vara, skulle räcka. Men filmskaparna vill att det ska vara en romantisk komedi också. Det blir det aldrig riktigt trots att manuset försöker knyta ihop bihistorien med huvudkonflikten. Selma har två potentiella partners i filmen. Den ene är författaren Nils (Andreas La Chenardière) som Britta fixar ihop henne med. Han är känslig och intellektuell och naturligtvis lite av en fjant. Den andre är musikern John (Martin Stenmark) som spelar i coverband, verkar allmänt schysst men har inte så mycket att komma med. Sällan har jag varit så ointresserad av en romantisk bihistoria som här. Ett stort problem är naturligtvis att Stenmark, trots all sin charm och sängkammarblick inte är någon skådespelare. Och absolut ingen som kan bära upp en hel film. Det är tydligt att det är John som vi i publiken ska heja på eftersom han representerar det enkla och okomplicerade, Selma som hon faktiskt är men det finns faktiskt ingen anledning till att Selma faktiskt ska välja honom i slutändan. Visserligen är Nils i ett ögonblick av osäkerhet dum mot Selma på en fest men han ber genuint om ursäkt, hon accepterar den och i slutet ger han henne filmens absolut bästa komplimang som visar att han verkligen förstår henne. Jag antar att Selma helt enkelt väljer John för att han har störst kuk. (Detta kan vi som publik dock inte bedöma själva eftersom vi bara får se Stenmarks penis i filmen.)

Jag kan tycka att det är lite synd att en film som i grunden handlar om en kvinnlig karaktärs relation till sitt eget arbete inte kan få handla bara om det utan att det måste till en oinspirerad kärlekshistoria också. Likaledes är det synd att film som den här som har något så ovanligt som en kvinnlig regissör (Kicki Kjellin), en kvinnlig manusförfattare (Anna Platt) och en kvinnlig producent (Anna Wallmark) i slutändan känns som en massproducerad produkt och inte så mycket mer. I stället för att visa vad genren kan vara i sina bästa stunder bekräftar den snarare sina egna fördomar i ett moln av rosa fluff.