Hannibal - Säsong två

Det är verkligen inte lätt att göra förföljare. (Jag experimenterar här med "förföljare" som en svensk motsvarighet till "prequel".) Å ena sidan gäller det att vara trogen mot originalet. Det är ju trots allt dess förtjänst att publiken dyker upp från början. Å andra sidan vill ju åskådaren också få något nytt till livs, en historia som hen inte hört tidigare. Att berätta detta samtidigt som karaktärerna måste landa där de ska vara, narrativt och emotionellt, där den ursprungliga historien började... Det är inte alltid den kullerbyttan lyckas. Extra svårt blir det om förföljaren ska ha ett öppet slut, som i en TV-serie. Om det inte är på förhand bestämt exakt hur många avsnitt serien ska ha är det i det närmaste omöjligt att få alla pusselbitar att passa. Jag antar att det är därför som Bryan Fuller, huvudförfattare för "Hannibal" i seriens andra säsong bestämde sig för att förvandla sin skapelse från en förföljare till något som snarare liknar en fri jazzimprovisation baserad på Thomas Harris litterära förlagor.

"Hannibal" säsong två är en lek med visuella och tematiska referenser. När första säsongen slutade hade seriens hjälte Will Graham blivit skäligen misstänkt för de mord som han själv utredde och placerad i en cell i källaren på Baltimores rättspsykiatriska anstalt. Utanför cellens galler står Hannibal Lector, den verklige mördaren och stirrar in på honom. Det är Harris mest primala urscen, mördaren och utredaren ansikte mot ansikte, så som betraktande varandras spegelbilder, fastlåsta i ett ständigt pågående psykologiskt nervkrig. Skillnaden är bara att rollerna är omvända. Det blir Graham, inte Lector, som vi får se fraktad runt på säckakärra, fastspänd i tvångströja och den ikoniska ansiktsmasken - bilden som vi känner så väl igen från "När lammen tystnar". Och så fortsätter det. Fuller och de andra författarna bygger upp ett visuellt och tematiskt universum som de sedan kan leka med, utan att längre känna sig begränsade av sina förlagor.

Det är förmodligen ett riktigt val. Förföljare är som sagt en svår genre. Men myter växer bara genom att återberättas på nya och oväntade sätt. I mytens värld är inte två sinsemellan olika versioner av samma berättelser inte en motsättning utan ett tecken på mytens signifikans. Den signifikansen ligger just i hur gränserna mellan monstret och drakdödaren hela tiden är i upplösning.

Ensemblen.

När jag recenserade första säsongen häromsistens hade jag en del gott att säga om den men också några ordentliga reservationer. Alla dessa består i andra säsongen. Seriens kliniska, lätt surrealistiska och extremt utstuderade estetik är lätt att lockas av men lämnar mig ändå med ett mått av obehag. Fuller talar gärna i intervjuer om inspiration från Davidarna Lynch och Cronenberg men personligen ser jag mer av en tredje David, nämligen Fincher och då specifikt dennes "Fight Club" (1999). Det är samma själlösa inredningsmagasin som ligger och spökar i bakgrunden. Den stora skillnaden är att hos Fincher framträder den satiriska udden som mycket klarare. En skulle ju tycka att det borde kunna bli en liknande effekt i "Hannibal" där exklusiva möbler, raffinerade maträtter och bisarrt styckade kroppar filmas med samma prydliga distans. Humor är dock inte ett framträdande drag i serien. Om den finns där är den väldigt subtil. "Hannibal" är en serie som tar sig själv på väldigt stort allvar.

Då är ändå Harris böcker fyllda av pulpig galenskap som närmar sig det parodiska. Ett typexempel på det är syskonparet Margot och Mason Verger (Katherine Isabelle respektive Michael Pitt) som introducerades i romanen "Hannibal". Syskonen Verger är snorrika och involverade i en pervers såpastory fylld av incest, sadism och människoätande grisar. Med dem med i mixen gränsar serien till Grand Guignol. Fuller och kompani har visserligen skruvat tillbaka karaktären Margot något, i boken är hon en butch, steoridmissbrukande bodybuilder. Här är hon en mer konventionell figur.

"Hannibal" är en konstig helhet. Dess ton, dess utseende, dess berättande är hela tiden lite off och jag kan inte skaka av mig känslan av att den i grunden bär på ett obehagligt förakt inför människan som art. Ändå måste jag erkänna att berättelsen biter sig fast i mig och att jag har svårt att titta bort. Jag ska inte avslöja här hur säsongen avslutas men det sista avsnittet är en nagelbitare och lämnar karaktärerna på intressanta platser som likafullt gör mig investerad i att se vart seriens skapare tänker ta dem vidare. Om jag fick önska mig något för framtiden vore det dock att serien omfamnade sin egen pulpighet och att humor och satir fick ta en tydligare plats.

Hannibal - Säsong ett

På sista tiden har jag haft chansen att titta i kapp lite TV-serier som jag inte hunnit se tidigare. Framöver kommer jag att recensera dem här på Allmänstädesbloggen. Detta är en sådan recension:

Allt är "När lammen tystnar"s fel. Jonathan Demmes film från 1991 är fortfarande en av de absolut bästa i sin genre. Jag såg om den för inte så länge sedan och den håller absolut ännu. Det som slår mig är med vilken kraft och total säkerhet Demme berättar sin historia bara med bilder. Hur han fångar något primalt och mytiskt arketypiskt. Jag har faktiskt läst Thomas Harris roman som filmen baserar sig på och även om det var många år sedan nu minns jag framförallt att jag tyckte den var hemskt dåligt skriven. Den är verkligen inget mer än en ganska banal dussindeckare. Om det inte hade varit för Demme och naturligtvis för Anthony Hopkins hade den varit glömd idag. Tillsammans med karaktären doktor Hannibal "The Cannibal" Lecter.

Se bara på "Manhunter" (1986), Michael Manns filmatisering av Harris roman "Röd drake" där Lecter dök upp första gången. Det är absolut inte en dålig film, tvärtom är den stilistiskt en av Manns snyggaste men den lyfte absolut inte på samma sätt som "När lammen tystnar". Brian Cox är en begåvad skådespelare och det skulle kunna hävdas att hans tolkning av Lecter är betydligt mer trovärdig än Hopkins som är utstuderad, övermänsklig och närmast en grotesk operafigur. Men det var den senare som fångade allas vår kollektiva fantasi. Utan den ingen "Hannibal" (2001), ingen remake av "Röd drake" (2002) och ingen "Hannibal Rising" (2007). Och vi hade säkerligen inte fått en lång rad av andra seriemödare på film och TV heller. Inget "Criminal Minds", inget "Dexter", ingen "Se7en".

Och vi hade förstås heller inte fått se tv-serien "Hannibal" vars första säsong visades under 2013. Serien är en prequel till "Röd drake". Vår hjälte heter Will Graham och spelas av Hugh Dancy. (Karaktären har tidigare gestaltats av William Petersen och Edward Norton.) Graham är en specialist som rekryteras av chefen för FBIs beteendevetenskapliga avdelning, Jack Crawford. (Lawrence Fishburne, tidigare bl.a. Scott Glenn och Harvey Keitel). Grahams förmåga till total empati gör det möjligt för honom att leva sig in totalt i hur mördaren måste ha känt och tänkt och detta ger honom möjlighet att dra slutsatser som ingen annan kan. Alla fiktiva detektiver arbetar på en flytande skala mellan logik/slutledning och intuition. Graham befinner sig långt ut den senare delen av spektrumet. Ibland tycks hans förmåga förväxlade lik att vara synsk. Problemet är bara att Grahams förmåga också gör honom psykiskt labil, han har lätt att förlora fotfästet i verkligheten. För att hjälpa honom sätter Crawford honom i kontakt med en välrenommerad psykiater - Hannibal Lecter.

I roller som Lecter ser vi denna gång Mads Mikkelsen. Och det är också han som varit den främsta källan till min nyfikenhet på serien. Det finns alltid något spännande i att se en skådespelare på topp av sitt yrke ta sig an en sant ikonisk karaktär och se vad hen gör med rollen. Nog gör Mikkelsen en stabil insats. Hans Lecter är kall, distanserad och intelligent men även med ett drag av stabilitet och trofasthet som gör det möjligt att uppleva honom som trygg. Eftersom det här utspelar sig före det att Lecter avslöjas måste figuren med nödvändighet vara mycket mer diskret. Det som gjorde Hopkins version så oförglömlig var ju det faktum att han bakom den sofistikerade fasaden hela tiden var ett rovdjur, ständigt bevakande, ständigt beredd att gå till anfall. Skulle Mikkelsen spela doktorn så skulle vi i publiken naturligtvis efter fem minuter undra varför ingen förstår att han är en kallblodig seriemördare.

Det går inte att förneka att serien har klara kvaliteter. Den är klyftigt sammansatt. Seriens huvudförfattare Bryan Fuller, som bland annat har en bakgrund som manusförfattare till flera "Star Trek"-serier, har tydligt en vision för serien. Han knyter samman en rad olika trådar och väver in en rad olika figurer ur Harris litterära universum, en del av dem omtolkade på intressanta vis. (Så är till exempel den samvetslösa tabloidjournalisten Freddie Lounds som i "Röd drake" spelades av den sorgligt avlidna Phillip Seymor Hoffman här en kvinnlig karaktär spelad av Lara Jean Chorostecki.)

Det hela är också väldigt snyggt formgivet och fotograferat. Men snyggheten blir också ett av seriens stora problem. Det är en genomestetiserad produktion. Det betyder också att skildringen av mord och grafiska skildringar av döda människokroppar, ofta styckade på makabra och långsökt fantasifulla vis blir väldigt estetiskt utförda. För att inte säga rent av fetischiserade. Nakna kvinnokroppar, spetsade på hjortkronor, framvisade som skulpturer dominerar de första avsnitten. I ett senare avsnitt får vi en totempåle konstruerad av styckade kroppsdelar. Och det bara fortsätter. Det här är förstås inget nytt. Tendensen till det här finns förstås redan i "När lammen tystnar" och sedan dess har genren bara blivit mer och mer extrem och det är som att varje ny film eller serie måste anstränga sig för att bräcka de som gått före.

Naturligtvis blir resultatet att det går total inflation i allt det här. När det lurar seriemördare i varje buske, den ene med bisarrare patologi än den andre riskerar ju till och med Lecter själv att blekna i jämförelse. Den verkliga behållningen blir då istället Dancy som Will Graham. Grahams kamp med sina egna inre demoner gestaltar det som enligt mig är den verkliga existentiella skräcken i de här berättelserna - inte tanken att du skulle kunna bli ett offer för en mördare utan rädslan för att du själv skulle kunna bli en mördare. Dancy gör Graham med en febrigt svettig intensitet som bara eskalerar genom seriens gång.

Men goda skådespelarinsatser till trots, och trots och en berättelse vars kringelikrokar är underhållande och medryckande lämnar seriens mer diskutabla inslag mig ändå med en motsägelsefull känsla i kroppen. Att effektivt komma åt känslor av utsatthet och rädsla är en sak men ytterst är det en övning i manipulation som är minst lika obehaglig som den nihilistiska och mörka människosyn som serien leker med.