Topp fem bästa filmerna från 2014 (så här långt)

Jag erkänner. Jag har fuskat lite med den här listan. Det är meningen att det här inlägget ska vara min traditionella halvårssummering över vilka fem nya filmer som varit de bästa under året så här långt. Men jag har alltså sex filmer på listan. Två filmer har helt enkelt fått dela på femte placeringen då jag inte kunnat med att välja bort en av dem.

Överhuvudtaget har det varit svårt att ranka dessa filmerna inbördes och det är fullt möjligt att jag hade valt en annan ordning om jag hade varit på annat humör när jag sammanställde alltsammans. Att det är just de här filmerna som ska vara på listan är jag däremot helt säker på.

5. Enough Said (Regi: Nicole Holofcener) 
& Frost (Regi: Jennifer Lee och Chris Buck)

En charmig liten independentrulle och en av Disneys ekonomiskt mest framgångsrika filmer någonsin. "Enough Said" och "Frost" har väl egentligen inte så mycket gemensamt. Vill en vara lite långsökt skulle en kanske säga att båda är lite udda, ovanliga kärlekshistorier. Det är kanske en väl tunn röd tråd. Snarare ser jag det faktum att de delar plats på listan som ett tecken på min egen breda smak som filmpublik. Jag tycker verkligen om och behöver båda de här sidorna, det intima dramat med sin igenkänning och subtilitet och samtidigt sagan med dess bjärta färger och starka förhöjda känslolägen.

"Enough Said" slår an precis rätt ton av melankoli för mig - en känsloläge som läsare av Allmänstädesbloggen känner som mitt estetiska kött och potatis. Att älska en annan människa är verkligen inte det lättaste här i världen. Det är en tematik som förresten kommer att gå igen starkt i listans tredje placering. Julia Louis-Dreyfuss och James Gandolfinis skådespeleri håller toppklass. Jag vet inte riktigt vad mer jag skulle kunna begära.

"Frost" lyckas med konststycket att på samma gång hålla sig trogen till den långa vindlande Disney-traditionen, samtidigt som den formar om den. De två systrarna Elsa och Anna träder fram som det slutliga korrektivet mot passiviserade prinsessor i förflutna filmer. Humorn är väl kalibrerad. Sångnumren är bättre än vad de varit på mycket, mycket länge. Jag kan fortfarande känna ett litet stick i hjärtat över att den traditionella animationen valts bort till förmån för datorgenererad men när verktyget hanteras med så konstnärlig skicklighet som här blir det mest en gnällig invändning i marginalen.

4. Det blåser upp en vind (Regi: Hayao Miyazaki)

En hisnande vackert animerad berättelse är naturligtvis filmen som kanske blir Miyazaki-sans sista. Även om den inte når de höjder som regissörens absoluta största mästerverk gör blev jag ändå helt bergtagen av den. Inte minst är filmens politiska tvetydighet något som gör att jag fortfarande grubblar över vad Miyazaki faktiskt vill berätta. Är den blåögda naivitet som filmens huvudperson Jiro uppvisar inför de bombflyg han ritar också regissörens? Eller är den stilla poetiska tonen i filmen i själva verket en verkligt slug kritik mot allt som heter våld och förtryck? "Det blåser upp en vind" är på inget vis okomplicerad i sin kärlek inför dessa flygmaskiner. Vore den det hade jag knappast tyckt så mycket om den.

3. Her (Regi: Spike Jonze) 

"Her" är den film på listan som jag såg sist. Att jag blev otroligt förtjust i den kan inte ha undgått någon som läst min recension. Det är väl inte egentligen så att premissen är otroligt unik. Så länge någon form av artificiell intelligens varit en en trop i science fiction har berättelsen om mannen som förälskar sig i den konstgjorda kvinnan funnits där. I grund och botten är det ju myten om Pygmalion. Och ändå - i Spike Jonze händer blev historien helt ny, helt och hållet sin egen. Det är stor konst.

Han (Joaquin Phoenix) och hon.

Världen där Jonze låter sin film utspelas känns så verklig och så taktil att ingen av dess fantastik känns främmande. Jag är övertygad om att det är precis så här det kommer att vara. Som kärlekshistoria är den både vardaglig och tragisk på en närmast kosmisk nivå. En djupt mänsklig och humanistisk film, särskilt i sin skildring av teknologi. Det skulle inte förvåna mig om "Her" är en blivande klassiker.

2. The Grand Budapest Hotel (Regi: Wes Anderson)

Tony Revolori och Saoirse Ronan.

På samma gång en fars och ett requiem, ett monument över den tid som flytt, det största dockskåp som herr Anderson någonsin lekt med. Allt detta och mer är den bångstyriga, intrikata och överdådiga "The Grand Budapest Hotel". Det finns gott om filmer som utspelar sig i andra historiska perioder men jag har svårt att komma på någon annan film som så utsökt fångar "det förflutna", som gör det lika mycket till spelplats som till tematik. Som alla Andersons filmer är filmen en massiv ensemblehistoria, ypperligt rollsatt ut i minsta bifigur. Berättelsen är vindlande och labyrintisk men bjuder på en lång rad nästan fristående episoder, som små delikata praliner. Låt inte filmens metanostalgi lura er dock: "The Grand Budapest Hotel" må handla om det förflutna men den utspelar sig också i vår egen nutid. En tid som en dag ska vara någon annans förflutna, då de som kommer efter oss kommer blicka tillbaka och fråga hur vi kunde låta allt det här hända.

1. Inside Llewyn Davis (Regi: Joel och Ethan Coen)

Döden är ständigt närvarande i denna, en av bröderna Coens dystraste filmer. Som en människa som själv är en kämpande konstnär finns det en uppsjö av saker jag kan känna igen i berättelsen om den misantropiske folksångaren. Må jag aldrig någonsin bli så bitter. Det mörker och det förakt som Davis bär på är en del av hela hans väsen och förgiftar allt som han företar sig. Han är inte en sympatisk karaktär. Däremot är han den sortens Envar som bröderna Coen älskar att berätta om. En man märkt av ett öde. En man som världen redan har gått förbi. Allt är skildrat med en musikalitet som väger upp all galla och med en lyrisk fantasi som lyfter historien från den bleka vardagen och ger den rent mytiska proportioner. "Inside Llewyn Davis" är årets bästa nya film. Så här långt.

Llewyn Davis (Oscar Isaac) och katten som möjligen är hans själ.

Enough Said

"I thought they were supposed to be dead, but in real life the're just going to go on singing." 

Så avslutar Salman Rushdie sin roman "The Ground Beneath Her Feet", en av de vackraste meditationer jag vet kring vår moderna tids form av odödlighet. Våra ikoner, våra stjärnor, artister och skådespelare lever vidare efter döden i sina skivor, sina filmer och de andra spår de lämnar efter sig. Genom dem kommer de åter till liv. Och när det gäller skådespelare som rycks undan allt för tidigt finns det ofta filmer kvar som inte kommit ut än. Så i år efter att de dött är det som om de fortfarande finns kvar hos oss. Philip Seymour Hoffman kommer till exempel att finnas på bio så sent som 2015. En annan stor skådespelare som gått före oss nyligen är James Gandolfini. Även om jag inte är ett stort "Sopranos"-fan som flera av mina bekanta var det ändå en stor sorg när han dog. Gandolfini var en fenomenal närvaro i alla sina roller och han bar dem med en humanitet och värme som gick rakt in i hjärtat. Det gäller i högsta grad den postumt utkomna filmen "Enough Said" i regi av Nicole Holofcener.

Det här är en riktig pärla till film, en riktigt romantisk komedi bortom alla genrekonventioner och en independentproduktion utan quirk och poserande. Den är eftertänksam och melankolisk och som sådan naturligtvis helt och hållet i min smak. Julia Louis-Dreyfus spelar Eva, en massös. Hon är frånskild och hennes dotter ska inom kort flytta hemifrån för att börja på collage. Livet går in i en ny fas och Eva är nog lite vilsen inför framtiden. På en fest gör hon två nya bekantskaper. Marianne (Catherine Keener), en författare blir en ny masseklient men också en vän som Eva kan dela sina tankar och funderingar kring. Albert (Gandolfini) som arbetar på ett TV-bibliotek bjuder ut Eva på en dejt och snart har de inlett en relation. Efter en tid börjar dock Eva lägga samman två och två och inser att den ex-make som Marianne beklagar sig över är ingen annan än hennes Albert.

Dialog och samspel är de centrala verktygen i den här komedin och det är en fröjd att höra dessa skådespelare bara bolla repliker mellan sig. Louis-Dreyfus kommer sannerligen till sin rätt som den lätt osäkra Eva. Den sarkastiska ton som vi är vana vid från hennes tidigare roller blir här så tydligt ett försvar från en människa som är livrädd för att utelämna sig och bli sårad. Keeners Marianne är pompös och rätt odräglig men inte på ett överdrivet eller farsartat vis. Toni Collette och Ben Falcone är också underbart magontsframkallande som ett ständigt grälande gift par. Och så har vi då Gandolfini. Jag blir nästan tårögd av varje scen där han uppenbarar sig. Albert är på många sätt en sorglig gestalt, en stukad själ, som de flesta av karaktärerna i filmen, men Gandolfini bär sin figur med en sådan värdighet och så små medel att han är omöjlig att motstå.

Nicole Holofcener manus och regi har ett absolut gehör för såväl karaktärer som situationer. Jag har inte sett någon av hennes tidigare långfilmer (hon har även regisserat en hel del TV) men efter "Enough Said" är jag mycket nyfiken på att gå tillbaka och upptäcka mer. Sättet som hon skildrar kärlek, saknad och hur vi människor bara inte kan låta bli att lägga krokben för oss själva och vår egen lycka drabbade mig verkligen. Även de delarna som handlar om Evas relation till den snart vuxna dottern och deras komplicerade relation är väl skildrad i filmen. Holofcener har förmågan att gå rakt på de stora känslorna utan att någonsin slå över i vare sig sentimentalitet eller gap och skrik.

"Enough Said" fick aldrig någon biopremiär i Sverige och det är verkligen synd, det hade den verkligen förtjänat att göra. (Själv har jag sett den strömmandes online.) Flera av de amerikanska kritiker som jag följer höll den som en av förra årets bästa filmer och jag kan inte annat än att hålla med.