Annihilation

Lena (Nathalie Portman) är en biologiprofessor med bakgrund i det militära. Hennes man Kane (Oscar Isaac), också militär, har varit försvunnen i ett år efter ett hemligt uppdrag. Lena har just börjat att kanske acceptera att hennes man är död när han plötsligt en kväll bara står där i köket, utan minnen av vad som hänt honom. Sen börjar han hosta blod och är döende. De båda makarna sveps upp av myndigheterna, förs till hemlig ort och Lena får efter många om och men veta vad som pågår. Någonting har hänt med ett område någonstans i den amerikanska södern. Kanske ett meteoritnedslag. Kanske något annat. Men området omges av ett mystiskt mångfärgat skimmer. Och det blir hela tiden större och större. Myndigheterna har skickat in flera expeditioner i området. Ingen har någonsin kommit tillbaka. Inte förrän nu.

Så vad göra? Skicka in en expedition till så klart. Denna gång en helt kvinnlig expedition under ledning av psykologen Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig som frivillig och tillsammans med tre ytterligare deltagare, spelade av Gina Rodriguez, Tessa Thompson och Tuva Novotny, beger de sig in i det okända på jakt efter det fyrtorn som ska utgöra händelsens mittpunkt.

Expeditionen.

Så är upplägget för Alex Garlands Annihilation, en film baserad på en roman av författaren Jeff VanderMeer. Det är en film som väcker många associationer till liv. Inte minst ligger Tarkovskijs Stalker hela tiden i bakgrunden som ett slags bollplank - även det är som bekant berättelsen om en slags expedition in i en okänd zon där naturlagarna inte längre tycks gälla eventuellt som följd av något utomjordiskt eller övernaturligt. Men där Tarkovskij tar premissen som en grund till att meditera över ämnen som människans behov av tro är Garlands film betydligt mer pessimistisk och ekande av en slags kosmisk fasa. Det är lätt att påminnas om Lovecraft och dennes nihilistiska världsbild. Det som händer inne i skimmerområdet, där växter och djur tycks mutera och förändras utan kontroll är inte helt olikt vad som händer i Lovecraft The Colour Out of Space.

Men Garland leker också med krigsfilmens och slashergenrens konventioner. Expeditionens deltagare har alla sina sår och trauman som definierar dem. Uppdraget blir till en metafor över olika sätt att hantera och konfrontera det som plågar dem. Och naturligtvis faller de åt sidan en efter en, tills till slut Portmans Lena föga överraskande återstår som "the final girl" i en slutsekvens som verkligen gör skäl för att kalla psykadelisk. Den balanserar mellan det eftertänksamt filosofiska, det groteskt kropps-skräckeliga och actionsekvenser med muterad flora och fauna. Allt i en övervuxen träskmiljö som bara är lite mer skruvad än det svampigt mossbelupna post-apokalyptiska landskap som en naturalistisk skildring av den djupa amerikanska södern skulle kunna erbjuda.

Portman skapar ett stabilt centrum för filmen genom sin gestaltning av Lena. Det är inte den sortens film som bygger på djupa porträtt av den pyskologiskt-realistiska sorten. Snarare är hela landskapet där berättelsen blommar ut en slags expressionistisk projektion. Portman lyckas ge precis lagom mänsklighet och fysikalitet åt sin roll för att bära upp det hela. Alla expeditionens medlemmar är förresten imponerande men Jennifer Jason Leighs målmedvetna och märkvärdigt tomma Dr Ventress sticker ut mest för mig. Hon är på många sätt mer skrämmande än vad de möter inne i området. Och då möter de ändå en del rätt otäcka saker.

Portman och en muterad krokodil.

Jag har inte läst romanen som filmen är baserad på men har förstått att somliga av dess fans är lite besvikna och inte tycker att filmen återger förlagan på rätt sätt. En snabb genomläsning av ett handlingsreferat ger vid handen att filmen avviker på flera sätt från boken. Det har jag inget problem med. De bästa filmerna baserade på litteratur tar sig sådana friheter. Måste göra det. Garland själv har berättat att han ville fånga något av det drömlika i VanderMeers text och att han därför inte läste om boken när han jobbade med sin version utan så att säga bearbetade den från minnet. Det finns något ganska tilltalande i den attityden tänker jag. Men mina efterforskningar gjorde mig absolut sugen att läsa romanen.

På det hela taget tyckte jag mycket om Annihilation. Den når förvisso inte riktigt upp till Garlands förra film Ex Machina, som var tajtare till både sin form och sitt tankemässiga idéinnehåll. Annihilation når liksom aldrig riktigt de där transcendentala höjderna som jag tror att den sträcker sig efter. Även om slutet som tidigare nämnts har något djupt obehagligt över sig blir jag ändå inte så drabbad av det som jag hade hoppats. Kanske är det trots allt likheten med Stalker som ligger och spökar. Det är ju ändå en av mina absoluta favoritfilmer och ett stycke hisnande konst genom vad den visar och inte visar. Annihilation är mer av en traditionell science-fiction skräckis, om än mycket mer intelligent och stilistiskt genomförd än de flesta. Det räcker gott och väl.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 7: Stalker

Av alla regissörer i filmhistorien känner jag inte till någon som kunde filma vind som blåser genom högt gräs på samma sätt som Andrej Tarkovskij. Det låter kanske som en märklig komplimang men i den ligger för mig kärnan i mannens estetik. Tarkovskij var en de långa tagningarnas mästare. Han hade en förmåga att vila i sina bilder. Det betyder inte alls att de var statiska. Tvärtom, om inte kameran åker eller panorerar rör sig som regel antingen någon av karaktärerna eller bakgrunden. Hans känsla för bildkomposition var mästerlig och kontemplativ. Dessutom hade Tarkovskij ett alldeles särskilt förhållningssätt till naturen. Sällan blir den så genuint helig på film som hos honom. Tarkovskijs djupa och väldigt personliga form av andlighet gör honom idag, tror jag, lika mycket till en udda fågel som han var då. Men det är den känslan av helighet som genomsyrar allt som skiljer hans skapande från efterbildare som är esteter i första hand. När Tarkovskij med hypnotisk skärpa fångar strukturen i en bakgrundsväg fyller de samma funktion som de stora målarmästarnas hängivenhet åt detaljer. De får oss att se världen på nytt.

Att se "Stalker" från 1979 är en upplevelse som är svårt att beskriva i ord. Det är en krävande film. Absolut inget som jag skulle försöka rekommendera att du försöker slötitta på en kväll när du är lite småtrött. "Stalker" behöver din fulla uppmärksamhet och det är först när du är beredd att offra den till filmen som dess märkliga trolldomskraft kan få sin fulla verkan. Gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Filmen är en lågteknologisk science-fiction-berättelse som tar sin början i vad som närmast liknar ett post-apokalyptiskt samhälle. Här finns ett område som kallas för Zonen. Inne i Zonen har någonting hänt. Exakt vad är lite oklart. Det går rykten men ingen verkar vara riktigt säker. Det talas om att en meteorit ska slagit ned. Andra menar att det är en rymdfarkost från en annan planet. Oavsett vad det är har händelsen förändrat Zonen. Det är inte en säker plats. Naturens och fysikens lagar opererar inte som de ska där inne. Myndigheterna har stängt av området och ingen tillåts passera in. Det finns dock de som tar sig in ändå. De är titelns "stalkers". I filmen får vi följa en av dem när han agerar vägvisare åt två män, en författare och en forskare. Tillsammans söker de efter ett rum som ska finnas djupt inuti Zonen. Det berättas att den som träder in i det här rummet ska få vad hen önskar uppfyllt.

Alexandr Kajdanovskij spelar vägvisaren och hans rollgestaltning bär på något vis upp hela filmen. Tarkovskij filmar skådespelarens ansikte med samma noggranna uppmärksamhet som allt annat i filmen och resultatet blir häpnadsväckande nyansrikt. Jag vet faktiskt inte om jag sett någon skådespelare utstråla lika mycket på film. Det ligger en sådan tyngd över hans axlar och en sådan smärta i hans ansikte. Stalkern är en karaktär som är berörd av något bortom det mänskliga. Hans tid i Zonen har förändrat honom på sätt som han inte kan förstå. Trots hans försök att återvända till ett liv i vardagen tillsammans med sin hustru och sin dotter, som är handikappad men som vi gradvis förstår har ärvt någon form av psioniska krafter, lockar Zonen honom ständigt tillbaka. Han är inte längre förmögen att leva i världen utanför, han tillhör den inte längre. Hans dilemma är detsamma som schamanens varit i alla tider. Den som ger sig ut för att färdas till andra världar riskerar sig själv, för det är långt ifrån säkert att hen hittar vägen hem igen.

Vägvisaren/Stalkern (Alexandr Kajdanovskij).

Regissören lyckas med mycket små medel göra Zonen till en helt egen och främmande värld. Där är fridfullt. Där är påfallande rik grönska. Där finns alltid en känsla av fara och osäkerhet. Scenerna i "civilisationen" är filmade i en slags sepiatonad svart-vitt och när filmen förflyttar sig in i Zonen, via en lång hypnotisk färd på järnvägsdressin, exploderar allt i färg. (Det är förstås samma trick som i den klassiska "Trollkarlen från Oz" från 1939 men jag tycker nog att effekten blir ännu mer talande här.) Naturen i filmen är verkligen magiskt vacker. (Att det hela är inspelat i närheten av en fruktansvärt giftig kemikaliefabrik i Estland, att flera i filmteamet fick cancer och dog efter inspelningen - inklusive regissören själv - är naturligtvis både tragiskt och ironiskt.)

Tarkovskij värjde sig alltid mot försök att läsa filmen som en rak allegori för det ena eller det andra. (Somliga har sett den som en förtäckt skildring av livet i Sovjetunionen, andra har tagit fasta på den kristna symboliken, någon vill kanske läsa den som en bild av konstnärens kamp i tillvaron.) "Stalker" är fyll av bilder som tycks laddade med symbolisk betydelse. Men som med all stor konst är det vår egen process när vi möter och upplever dessa bilder som är det centrala - inte något på för hand givet facit. Ingen av de tolkningar som jag nämnde ovan är i sig orimliga. Något av allt det där finns absolut i filmen men ingen av dessa förklaringsmodeller kan fullt ut förklara vad filmen handlar om. Den bara är och finns där för dig att uppleva. Där i ligger det vidunderliga.

På väg genom Zonen.

Det jag främst älskar "Stalker" för är det sätt som den väcker min fantasi och min nyfikenhet inför världen på. Jag beskrev den som krävande tidigare och det står jag fast vid men på ett annat sätt är den också lättillgänglig. Den kräver din uppmärksamhet men utöver det är den öppen för vad än vi vill eller behöver göra med den, du och jag. Om det så bara är för att betrakta hur Andrej Tarkovskij filmar när viden blåder genom det höga gräset. Så som ingen annat än han någonsin kunnat.