Twin Peaks - The Return (Del 8)

Gotta light?

För några dagar sedan började det ryktas på sociala medier bland oss Twin Peaks-fanatiker att det kommande avsnittet, det åttonde I ordningen, skulle bli något alldeles i hästväg. Hintar kom från så väl Lynchs fotograf Peter Deming som producenten Sabrina Sutherland om att det här fick vi verkligen inte missa. (Som om vi någonsin skulle få för oss att missa en sekund av den här upplevelsen.) Spekulationerna började givetvis stå som spön i backen. Skulle vi äntligen få återse Audrey? Kanske skulle den där hemliga cameon (t.ex. David Bowie) som vissa fortfarande drömmer om ändå hända? Jag hade väl också lite idéer i bakhuvudet om saker som jag trodde skulle kunna hända. Inte för en sekund hade jag dock kunnat föreställa mig att jag skulle få se den mest omtumlande timmen av TV i hela mitt liv, att jag skulle bli upplockat och urvriden som en disktrasa eller att jag skulle tas på en berg-och-dal-bana långt utanför vårt eget universum. Men så blev det och det är jag överlycklig för.

Det är nästan så att det alls inte går att skriva om avsnittet. Det man inte kan tala om därom måste man tiga och så vidare. Ändå måste jag tala om det. Och jag tror att det är värt att göra det. För även om det vi fick se på ytan kan framstå som ett stycke ren abstrakt videokonst så tror jag ändå att det går att bringa någon slags klarhet till det hela.

***

Låt oss börja som avsnittet självt med den del som är mest av ett traditionellt narrativ. DubbelCoop och hans kumpan Ray sitter i bilen efter att ha blivit släppta ur fängelset. Vart är de på väg nu? Vad ska hända? Vad vet den ene om den andras planer? Ray är lika angelägen som vi om att få veta svaren på de här frågorna och han försöker lirka ut informationen ur DubbelCoop. Dock utan större framgång. DubbelCoop är istället upptagen med att fippla med mer av sin magiska teknologi. Med sin telefon avgör han att det finns tre spårsändare på bilen men det verkar som om han har en trolleriapp för att flytta över dem till lastbilen framför dem istället. När han är klar slänger han mobilen ur fönstret.

Stämningen i bilen blir allt mer spänd. Ray försöker antyda om att de borde bege sig till en plats som kallas ”farmen”. Där ska det finnas andra de kan ta hjälp av. Möjligen är det samma farm där DubbelCoop hämtade upp Daria och Ray i del 1. DubbelCoop å sin sida vill försäkra sig om att Ray har den information som han vill åt. Ray svarar att, Jodå det har han. Alla siffror är memorerade. Som vi minns ska det röra sig om koordinater som Ray i sin tur ska ha fått av Betty, Bill Hastings sekreterare. Och Hastings är alltså Matthew Lillards karaktär, som sitter häktad för mordet i Buckhorn. Vad det handlar om för koordinater och hur allt hänger samman är dock ännu höljt i dunkel. Ray passar också på att antyda att det kanske kunde vara värt en summa pengar för DubbelCoop att få reda på de där siffrorna. (Så mycket var den tacksamheten för fritagningen värd.)

DubbelCoop kommenderar in bilen på en småväg ut i obygden. Vi ser billyktorna svepa längs grusvägen i den svarta natten. Det här en typ av bild som återkommer om och om igen hos Lynch. En väg i mörker. Ett ljus som visar lite, men bara lite av vad som ligger framöver. En känsla av mysterium och fara. Vem vet vad som kan vänta där ute? Lägg till det musiken som tillför en air av osäkerhet.

Ray stannar bilen med förevändningen att han behöver kissa. Medan han går ut öppnar DubbelCoop handskfacket och hittar där den revolver som han sa åt fängelsedirektören att stoppa där. Han stiger ur bilen med vapnet draget redo att hota Ray och tvinga ur honom informationen som han vill ha. I det här läget utgår vi så klart från att det är slut med gamle Ray. Men stopp och belägg! För Ray har själv en puffra nedstucken i kallingarna och kulorna i DubbelCoops pickadoll är blankskott. Han kunde lika gärna stå där med en knallpulverpistol. Min gissning är att det är ett planerat dubbelspel från fängelsedirektörens sida. Han har sett till att Ray fått det riktiga vapnet och DubbelCoop en harmlös attrapp ihop om att bli av med den obehagliga typen.

Så blir alltså DubbelCoop skjuten. Bara så där. Är det slut med honom nu? Vad ska det här betyda? Min haka ligger i golvet vid det här laget. Ray sätter två kulor i magen på sin tidigare uppdragsgivare och det är svårt att inte associera till när Cooper blev skjuten av Josie i originalserien. De skotten satt i princip på exakt samma ställe. Ray går närmre för att avsluta jobbet men det är här som det verkligt märkvärdiga börjar ske. Själv kan jag inte bli mer förbluffad än vad jag redan är men Ray faller baklänges när från ingenstans en mindre armé av spöklika luffarfigurer kommer brytandes fram mot den fallne DubbelCoop. Samma slags blandning av uteliggare och skogshuggare som vi redan sett flera exempel på i serien.

Ray och andarna.

Somliga av dem faller till marken intill DubbelCoop. Andra börjar röra sig runt honom i en märklig, nästan patetisk och på samma gång djupt obehaglig rituell dans. Scenen blir så mycket mer ohygglig av att den är så till jämförelse tyst. Vi hör bara någon liten upprepande ton i soundtracket. Ett litet skrapande. Luffarna gör dock inge ljud alls. De som sitter hos DubbelCoop börjar dra i honom. De börjar liksom gräva i buken på honom. De smetar hans eget blod i ansiktet på honom. Så ser vi plötsligt vad det är de gräver fram ur honom. En mörk kula, nästan som ett slags ägg – och i det ägget ser vi Bobs ansikte som grinar åt oss med ett djävulskt leende.

I det här läget återfår Ray tillräckligt med vet och sans för att springa bort till bilen för försvinna därifrån så snabbt som han bara kan. Bra för dig, Ray! Stå på gasen! Han får fram sin mobil och ringer upp någon som han kallar Phillip. Som vi minns så ska det ha varit Phillip Jefferies som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Eller åtminstone någon som utger sig för att vara Jefferies. Ray meddelar att han ”tror att Cooper är död” och att han såg något, något som kan vara ”en nyckel till vad allt det här handlar om”. Om DubbelCoop skulle komma efter honom så vet han vart Ray är på väg. Förmodligen till den där farmen som det talades om.

Så hur kan vi möjligen ta oss vidare härifrån? Vi skulle behöva någon slags total förlösning av energi och kraft. Och det för vi också när vi får se Nine Inch Nails uppträda på the Roadhouse. Jag kan verkligen inget om pop och rockmusik och till och med jag känner till Nine Inch Nails. Det måste vara Bang Bang Bars största bokning någonsin. Dansgolvet är en backanal. Musiken dundrar. En urkraft har blivit släppt lös. Det är det perfekta mellanspelet mellan det som precis var och det som ska komma. Och när musiken är slut återvänder vi till DubbelCoop som plötsligt sätter sig upp. Han är inte död. Men nu har Bob tagits ifrån honom. Vad kommer det att innebära?

The Big Bang

Det får vi inte veta nu för istället vänder nu avsnittet tillbaka i tiden. Vi ser ett ökenlandskap högt från ovan och en textremsa på skärmen upplyser oss om att vi befinner oss vid White Sands i New Mexico, den 16/6 1945, världens första fullskaliga provsprängning av ett kärnvapen. I fjärran ser vi hur svampmolnet börjar utveckla sig samtidigt som vi långsamt rör oss allt närmare. Från och med nu är hela avsnittet nästan helt i svart-vitt och bilden av svampmolnet är så klart något vi sett tidigare – på väggen i Gordon Coles kontor. Inflygningen mot explosionens epicentrum är hisnande. Som alla flygbilder i The Return känns de helt unika. Och så musiken på det. Stycket heter Threnody for the victims of Hiroshima och kompositören är Krzysztof Penderecki. In, in i elden tas vi och vad som följer – bild, ljud, musik, ljus – allt är som en massiv attack på alla sinnen samtidigt. Det är som att vi rör oss in i atomklyvningen. Snacka om ”Fire, walk with me”. Sekvensen liksom skär rakt igenom verkligheten. Det är som slutsekvensen i 2001 där Kubricks astronaut för sig genom universum, men ännu mer intensivt. På ett sätt är det rent abstrakt konst. En tavla som kan röra på sig. Men det skildrar också något sant. Det här är kraften, det här är den potential till total förstörelse och undergång som vi människor en gång valde att släppa lös och vars dom ännu bara ligger ett knapptryck bort. På något sätt lyckas Lynch i dessa bilder faktiskt fånga hur helvetiskt vansinnigt och förbannat vidrigt detta vapen faktiskt är. Och vi förstår att det här verkligen är en stund i mänsklighetens historia där det finns ett före och ett efter. Det kommer aldrig att kunna gå tillbaka till vad vi var innan detta skedde. Vi är för alltid förändrade av denna händelse.

(Det här påminner förresten om serien Carnivàle där atombomben också var en central magisk nod som mycket av mytologin kretsade kring.)

Från elden kommer vi så till en till synes öde bensinstation i öknen. Men den ska visa sig långt från öde och på lokalen hänger en skylt där det står ”convenience store”. Vi som kan vår Twin Peaks-mytologi är så klart direkt med på noterna. Redan från första början har vi fått veta att andarna Mike och Bob bodde ovanför en sådan närbutik – och vi har fått se dess interiör i Fire Walk With Me, en mötesplats för en rad mörka väsen. Liksom det tycks vara även nu. En väldig aktivitet utbryter kring butiken. Rök stiger fram. Ännu fler av lodisandarna rör sig in och ut genom dörren och framför stället. Det blixtrande ljuset blinkar och bilden hoppar fram och tillbaka som ett stycke stop motion animation. Något pågår där inne. De mörka andarna verkar känna på sig att något händer. De reagerar som det verkar på kärnvapensprängningen. Det är som om att deras tid är här.

"Vi  bodde ovanför en närbutik. Jag menar det som det är. Som det låter."

Vi verkar röra oss in i butiken och där ser vi en halvt mänsklig gestalt med visa kvinnliga drag som svävar i intet. Det ser åtminstone för mig ut som vad vi såg manifestera sig i den där glasboxen i New York i avsnitt 1, monstret som attackerade och dödade Tracy och Sam. Varelsen projektilkräks ut någon slags märklig substans och i den flyter ett antal äggliknande objekt. I ett av dem ser vi åter Bobs ansikte. Är det rent av så att det är Bobs födelse vi får bevittna här? Är kärnvapensprängningen den ursynd som framkallat den ondska som är Bob till världen? Eller har den bara öppnat springan mellan världarna så att han kan komma in? Oavsett vilket är det tydligt att det finns ett samband, vilket vi strax ska bli varse ännu tydligare.

Bobs födelse.

Vi förflyttar oss vidare mellan dimensionerna och frekvenserna mellan dem. Vi anländer till en plats som vi känner igen. Det purpurfärgade hav dit Cooper kom i del 3. Vi har fram över vattnet och anlände till en hög klippö. Högst uppe på klippan ligger ett väldigt hus – ett palats rent av. Jag tror inte det var samma byggnad som Cooper kom till även om det delar samma art deco-inspiration i interiör och arkitektur. Vi rör oss in genom ett fönster och befinner oss plötsligt i ett rum vi känner igen. Faktiskt ett där vi sett Cooper förr, i seriens allra första scen. Vi känner igen golvet, vi känner igen möblerna, vi känner igen det svart-vita fotot och vi känner igen grammofonen i bakgrunden. På en divan sitter en parant kvinna i 20-tals klänning och lyssnar på släpig jazzmusik. Eftertexterna kallar henne för Senorita Dido, så det gör jag med. Vid hennes sida finns något annat vi känner igen – ett svart föremål som liknar antingen en kyrkklocka eller en gigantisk fingerborg försedd med antenner och mätare. Vi minns den från ”rymdstationen” i del 3. Den förefaller vara någon form av sändare/mottagare för meddelanden från vår värld.

Vad är det här för plats? Skulle det kunna vara den vita hyddan, den svarta hyddans motsats? Båda platserna verkar hämta sin inspiration från samma inredningsmagasin. Vi har redan sett Jätten/???? Här och honom har vi alltid förknippat med den goda sidan. Vi minns också Major Briggs dröm som han berättar för Bobby i första avsnittet av säsong 2, hans vision där han befinner sig i ett väldigt vackert palats. Vi är många som undrat om det som han beskriver i den scenen inte är den vita hyddan. Det här skulle mycket väl kunna vara det palatset.

Någonting har hänt.

Ett alarm ljuder från mottagaren. Något har hänt som kräver uppmärksamhet. ???? kliver fram från bakom mottagaren. Han och Dido utbyter en bekymrad blick. (Jag tror inte Lynchs hjärna fungerar så, men det är svårt att inte få intromelodin till Familjen Addams i huvudet här.) Sedan vänder sig ???? mot kameran och för en stund känns det nästan som om han bryter den fjärde väggen, som om han stirrar rakt mot oss. Han stänger av larmet och tar sig sedan upp för en grandios trappa och in i en stor sal med en upphöjd scen och en filmduk uppspänd. Här finns också fler av de mottagare vi såg innan. Jag är förövrigt ganska säker på att scenen i fråga är samma som den på Club Silencio i Mulholland Drive.

???? startar en filmsekvens för att se vad mottagaren larmat om. I rask takt ser han nu: atomsprängningen, mötet vid närbutiken och slutligen Bobs födelse. Dessa händelser är med andra ord absolut länkade till varandra. Något har släppts lös i världen. Och något måste göras åt det. Sakta börjar ??? lyfta från marken. Han svävar med ryggen mot golvet och ett gyllene ljus börjar stråla från hans huvud. Gyllene på riktigt, färg mitt i allt det svart-vita. Samtidigt kommer Dido in i lokalen med en strålkastare i ryggen. Hon ställer sig och blickar upp mot den svävande jätten. Ljuset reflekteras i hennes ansikte och hela hennes väsen vittnar och andakt och helighet. Vad hon ser är något fantastiskt. Även musiken är närmast sakralt vacker. Det påminner så mycket om slutet av Fire Walk With Me. Det gyllene ljuset vecklar ut sig som ett träd och ur skenet lösgör sig en gyllene sfär som seglar ned mot Dido. Gyllene sfärer har vi redan kommit att associera med människors själar och innersta väsen.

Det är Laura!

Dido blickar in i sfären och det hon ser där får det att brista för mig. Ja, läsare, här grät jag som ett barn. Det är Laura Palmers ansikte som Dido ser i sfären. Hon kysser den och sänder den upp i ett slags rör. Samtidigt framträder en bild av Jorden på filmskärmen och sfären sänds ned till vår värld. Wow. Bara wow! Så den vita hyddan (om vi vågar kalla den här platsen för den) såg alltså hur en ny ondska släppts fri och som svar skyddade de Laura Palmer. Vi har alltid sett Laura som något av en slags helgongestalt men detta är något ännu mer. Hon är sänd till Jorden för att lida för våra synders skull? Hon är den som ska rädda oss? Hon är den som lever även om hon är död? Jag får gåshud. Vad det betyder för framtiden vet jag inte men det är uppenbart, nu mer än någonsin att Laura fortfarande har en mycket viktig roll att spela.

Efter allt det här så återvänder vi till Jorden. Det är fortfarande svart-vitt. Vi är fortfarande i New Mexico. Texten på skärmen säger 1945 men tickar sedan raskt vidare till 1956. Den 5/8 för att vara exakt. I öknen ligger ett ägg. Ett riktigt konkret ägg den här gången. Det börjar kläckas och ut krälar en märklig varelse, till synes en blandning mellan en kackerlacka och en padda. Den här kackerpaddan börjar sedan krypa genom öknen.

Vi introduceras nu till ett ungt par, en pojke och en flicka. Jag skulle gissa att de kanske är runt 13-14 år. De är på hemväg tillsammans efter att ha varit någonstans där de lyssnat på musik. Flickan hittar ett mynt på vägen med huvudsidan upp och plockar upp den som lyckopeng. Jag vet inte jag, men jag är inte säker på att det är lycka som är på väg mot henne. Pojken och flickan småflörtar lite på det vis som de som snart är på väg att lämna barndomen bakom sig men ännu inte riktigt är vuxna gör. När de anländer till flickans hem vågar pojken tillslut be om en liten puss. Efter lite övertalning får han den. Det är väldigt gulligt.

Gulligt är däremot inte det som händer nu. En skuggestalt materialiserar sig i öknen, landar liksom och börjar vandra. Följd av en till och en till. Det är samma slags luffare som vi sett tidigare i avsnittet, andar från ställen du inte vill besöka. Ett medelålders par kommer körande i sin bil genom natten. (Igen – bil genom mörkret.) De blir stoppade av luffarandarna och en av dem – enligt eftertexterna en skogshuggare – kommer fram till förarsidan och frågar: ”Har du eld?” om och om igen med en märkligt förvriden ton i rösten. Samtidigt stirrar en annan av luffarna in genom vindrutan. Paret får panik och kör därifrån. Det är en väldigt obehaglig scen och den fångar verkligen något som känns äkta. Det här är precis som hämtat ur någon slags vandringsskröna och på sätt och vis påminner det rent av om berättelser om människor som blir bortrövade av utomjordingar. En plötslig oförklarliga händelse som vittnar om något som inte är som det ska.

Skogshuggaren fortsätter genom öknen och anländer till en nattöppen lokalradiostation. Vi hör musiken som spelas och vi får se platser där radion står på. En bilverkstad. En diner. Rummet där flickan från förut sitter i sin säng och tänker tillbaka på sin första kyss medan en kvällsbris blåser genom fönstret. Men idyllen varar inte. Skogshuggaren stövlar in på radiostationen. Han möts av en receptionist och medan han upprepar sitt ”Har du eld?” greppar han tag om kvinnans huvud och tycks krossa det i sina händer. Tack och lov att vi slipper färg här. Han fortsätter in i studion och ger diskjockeyn en liknande behandling. Han stänger av skivan och greppar mikrofonen.

Är det verkligen igen som har eld?

Återigen sammankopplas alltså den primala ondskan i Twin Peaks med den moderna kommunikationsteknologin. Skogshuggaren använder radion för att nå ut med sitt budskap. Han upprepar en dikt (?) om och om igen och alla som hör honom somnar. Och medan flickan sover flyger kackerpaddan in genom hennes fönster. I sömndrucken trans öppnar hon sin mun och varelsen kryper in.

”Detta är vattnet

Och detta är källan.

Drick djupt och stig ned.

Hästen är ögats vita

Och mörker däri.”

Det finns mycket att försöka tolka här. Versen talar om vatten. Detta i kontrast till den ofta upprepade versen om eld som så ofta har hört. ”Drick djupt och stig ned.” Vi tänker kanske på kackelpaddan och flickan. Och så slutet där. Hästen. Den vita hästen igen. Denna ständigt närvarande men undslippande symbol för… ja för vad? För döden? Döden som en vit häst. ”Jag är bliven döden, världarnas förgörare”. Det citatet från Bhagavad-Gita som Robert Oppenheimer senare sa att han tänkte på när han såg den atomsprängning vi bevittnade tidigare i avsnittet.

Skogshuggaren avslutar sitt ärende och Dj:ns blod och hjärnsubstans lämnas på golvet. I den stunden antar Skogshuggarens hud en allt svartare ton, samma slags sotiga färg som vi känner igen från tidigare avsnitt. Han lämnar radiostationen och fortsätter ut i mörkret där han slukas upp. Någonstans där ute hör vi en häst gnägga. En häst som är döden? Samtidigt som vi återvänder till den ännu sovande flickan så rullar eftertexterna.

Vad har du i magen egentligen?

Så vad är då den där kackerpaddan? Och vem är flickan som den steg in i? På ett sätt vore det kanske möjligt att den vore på något sätt kopplad till Laura Palmer? Vi såg ju hur sfären skickades till Jorden och där efter gick vi till ägget. Skulle flickan i så fall kunna vara den unga Sarah Palmer? Det är inte helt omöjligt men jag tror inte det. Varför skulle Lauras essens anta en så grotesk form? Och nog förefaller det som om kackelpaddan och skogshuggaren är förbundna med varandra. Han bröt sig ju ändå in på radion för att kunna söva ned flickan så att varelsen skulle ta sig in. Och skogshuggaren hör helt klart inte till den vita hyddan.

***

Det var ett i sanning mästerligt avsnitt som flyttade fram alla, precis alla gränser för vad TV skulle kunna vara. Ett mästerstycke av herr Lynch. Men samtidigt vill jag åter igen påminna om Mark Frost. Hans hand är SÅ tydlig här. Vi har mytologin, vi har kopplingen till den amerikanska samtidshistorien och dess ockulta baksida, vi har konspirationer och vi har psykedelisk kosmisk saga som skulle fått Stan Lee och Jack Kirby att skämmas över sin egen banalitet. Allt detta är 100 % Frost. Det vi ser i nya Twin Peaks är sannerligen en sammansmältning av de båda skaparnas sensibiliteter.

Nästa vecka kommer inget nytt avsnitt av Twin Peaks. Serien gör en veckas uppehåll. (Det har förmodligen med någon slags nationaldagsfirande i Amerrka att göra.) Kanske är det bra. Vi kan behöva lite extra tid att smälta detta. Jag har dock några lite mer allmänna essäer om serien som skvalpar i bakhuvudet och jag tänkte försöka få ut en eller ett par av dem under veckan som kommer.

Twin Peaks - The Return (Del 7)

There’s a body all right…

Vi är nu lite mer än en tredjedels väg in i Twin Peaks – The Return och saker och ting börjar falla på plats. Vi känner oss allt mer hemma i denna nya, spännande och omtumlande värld som vi får uppdukad för oss. Vi börjar förstå och vänja oss vid berättelsens rytmer och vindlande vägar. Det känns allt klarare vad för slags historia det är vi ser, även dess väldiga episka väv ansamlar fler trådar hela tiden blir bilden som framträder tydligare. Och det här, det var ett riktigt dunderavsnitt där så mycket ställdes på sin spetts och nya frågor väcktes. Kanske rent av det bästa avsnittet så här långt?

***

Var är Jerry?

Jerry Horne är vilse i skogen. Det är en solig och lummig dag. Det ser vackert och idylliskt ut. Ändå anar vi paniken i hans blick när han stirrar bort mot träden som om han anar något där borta i grönskan eller tror att något när som helst ska stiga fram bakom ett träd. Det är den sortens osäkerhet som vi vanligtvis förknippar med nätterna i de där skogarna men här är de närvarande även under de ljusa timmarna. Åtminstone för Jerrys inre. Han plockar fram sin mobil och ringer Ben på kortnummer. Deras samtal blir en rad goddag-yxskaft fram och tillbaka. Jerry är mycket riktigt hög, som vi misstänkte. (Att ta sinnesförändrande droger i de där skogarna skulle jag icke rekommendera.) Men Jerry menar också att hans bil är stulen och att han inte vet var han är. Sedan bryts samtalet. Lite senare i avsnittet för vi återse Ben igen och då verkar han inte bekymrad över Jerry så förhoppningsvis kom han till rätta igen. Kanske sånt här händer ofta? Å andra sidan finns möjligheten att den där stulna bilen kan ha någon betydelse framöver. Vi har fått många stulna eller försvunna bilar så här långt.

På sheriffsstationen visar Hawk sin chef sheriff Frank Truman de bland som han hittade gömda i dörren till ett av båsen på herrtoan. Det är mycket riktigt saknade sidor ur Laura Palmers hemliga dagbok, precis som vi misstänkte. Hawks förklarar att det fanns fyra utrivna sidor ur dagboken som aldrig återfanns under utredningen för tjugofem år sedan. Nu har de alltså funnit tre och en är fortfarande försvunnen. Vi kan med andra ord troligtvis vänta oss ytterligare avslöjanden längre fram. Lauras dagbok fortsätter efter all den här tiden att vara den plats som genererar ledtrådar framåt i seriens mysterium.

Bland de sidor som Hawk nu hittat finns, som vi säkert alla gissat, Lauras återberättande av drömmen från Fire Walk With Me, den där hon såg Annie och Annie bad henne att skriva ned att ”den gode Dale är fast i hyddan och kan inte komma ut.” Hawk förklarar att Annie var med Cooper när han kom ut från ”det där stället”. Frank nickar. Den här informationen är inte helt ny för honom. Han har uppenbarligen hört någon slags version av den här historien tidigare. (I The Secret History… nämns att Frank Truman var en medlem av the Bookhouse Boys, så vi kan gissa att han är öppen för de märkvärdiga krafter som vilar runt staden.)

Någon som däremot inte nämndes alls i The Secret History of Twin Peaks var Annie Blackburn, vilket har fått en del fans att spekulera om alternativa tidslinjer eller att Annie kanske var någon slags magisk konstruktion som aldrig var verklig. Nå, här får vi i alla fall en bekräftelse på att hon fanns, även om det inte verkar som om hon kommer att spela någon jättestor roll heller. Varken Frank eller Hawk nämner möjligheten att prata med Annie. Så lever hon? Vi får väl se.

Hawk spekulerar också kring hur sidorna kan ha hämnat i toadörren. Hans gissning är att Leland stoppade dem där. Kanske i samband med att han arresterades för mordet på Jaques Renault. Det är en gissning så god som någon och jag antar att vi inte kommer att få mycket mer svar än så på den frågan.

Frank ringer till sin bror Harry för att uppdatera honom om händelseutvecklingen men han kommer aldrig så långt. Harrys sjukdom verkar ha försämrats och han verkar inte vara i form att jagas upp med de här nyheterna just nu. ”Se till att besegra det här” säger Frank innan han lägger på. Det är en väldigt fin och stark scen, förvånansvärt gripande med tanke på att vi bara får ena sidan av samtalet. Men vi kan förstås föreställa oss en döende Harry på andra sidan luren. Åldrande, död, livets förgänglighet är så djupt rotat som tematik i den här nya serien. Jag undrar för mitt stilla sinne om inte Harry kommer att dö snart, om hans ”återkomst” till serien inte kommer att bli hans begravning.

Undertiden har Andy hittat ägaren till den truck som Richard Horne körde i förra avsnittet när han körde över den där stackars ungen. Andy förhör truckägaren, en man som verkar väldigt uppjagad och rädd. Han vill prata med Andy men kan inte göra det just nu. De kan inte ses tillsammans, säger ägaren. Andy gör upp om ett möte på en avsides skogsväg ovanför Sparkwood och 21, Twin Peaks mest klassiska vägkorsning två timmar senare. Truckägaren återvänder oroad in i sitt hus. Andy är en snäll och omtänksam polis men jag misstänker att i det här fallet blir resultatet förskräckligt. Senare i avsnittet återvänder vi till Andy som förgäves väntar vid mötesplatsen medan dörren till truckägarens hus svajar öppen för vinden. Mörka krafter är i görningen.

På tal om förskräckligt är nästa scen både förskräckligt rolig och nostalgiskt gripande samtidigt som den är förskräcklig i sina implikationer. Hawk berättade för Frank att den person förutom Harry som träffade Cooper efter att han återvänt från Glastonbury Grove var doktor Hayward (spelad av Mark Frosts far Warren Frost som ju tyvärr avled i våras). Så Frank kontaktar doktorn, först per telefon och sedan går de över till Skype. Jag är så klart särskilt förtjust i den lilla träspark som Frank drar i och som får hans datorskärm att komma upp ur skrivbordet. Det är som hämtat ur en gammal James Bond-film eller något. Jag misstänker att det är en av David Lynchs egna små konstruktioner. Han gillar att snickra specialmöbler.

Doktorn skajpar.

Frank och doktorn småpratar om fiske och lite ditt och datt men när de kommer in på sista gången Doc Hayward såg Cooper blir stämningen spänd. Hayward minns det mycket väl. Han hade tagit Cooper till sjukhuset – efter att han kört huvudet i spegeln får vi anta. Någon timme senare såg doktorn Cooper, eller ja DubbelCoop fast det vet han ju inte, komma ut från intensivvårdsavdelningen. ”Jag antog att han tittat till Audrey Horne som låg i koma” berättar Hayward. Här slutar jag andas. Hayward beskriver tomheten i Coopers ögon när deras blickar möttes. Så vad gjorde DubbelCoop inne hos Audrey? Vi har ju en viss ung Richard Horne och vi har redan spekulerat i möjligheten att han kunde vara Audreys son. Kanske rent av att DubbelCoop kunde vara hans far. Men detta – att han skulle förgripit sig på henne medan hon var medvetslös. Så ohyggligt. En sån pervertering av den relation mellan Cooper och Audrey som vi alla under dessa år hållit så kär. Och just därför är jag rädd att det är så. För naturligtvis är det vad DubbelCoop skulle göra. Han som är allt som Cooper vill men aldrig skulle göra. Han skulle aldrig kliva över gränsen med henne. Så självklart stod det överst på listan för dubbelgångaren. Vilken oerhörd grymhet mot Audrey. Mot den gode Cooper. Mot oss.

Löjtnant Knox anländer till polisstationen i Buckhorn för att följa upp träffen på major Briggs fingeravtryck. Hon har uppenbarligen förväntat sig något dåligt tumavtryck lämnat på en brottsplats eller så, något som skulle gå att avfärda som ett misstag. Hennes haka ramlar nästan i golvet när Dave förklarar att avtrycken kom från ett lik. Nere i bårhuset visar Constance dem kroppen och vi får veta att Briggs varit död i några dagar samt att hans ålder bedömts till de sena fyrtioåren eller så. Knox ringer genast upp sin överordnade överste Davis och avger rapport. Liket saknar huvud och åldern stämmer inte med den som Briggs borde vara i om han levt fram till nu, men ändå är det hans kropp! Fram till nu hade jag trott att Briggs helt enkelt fejkat sin död och att han hållit sig gömd för att kunna ta upp kampen mot DubbelCoop. Tydligen är det inte riktigt så enkelt. Vad som faktiskt har pågått kan vi bara gissa oss till just nu. Har han blivit runtskickad i tid och rum av den vita hyddan? Är liket i själva verket någon slags kopia av den ursprungliga majoren? Hur som haver meddelar Knox polisen i Buckhorn att detta inte kommer att vara deras fall mycket länge till. Samtidigt i korridoren utanför passerad den sot-insmorda mannen som vi såg försvinna i tom luft i avsnitt två. Jag anade nog att vi inte sett honom för sista gången. Scenen när han långsamt kommer in i fokus medan ett skrapande ljud hörs i bakgrunden är en mästerlig studie i den enklaste och mest effektiva av skräckeffekter.

Knox och i bakgrunden - en man med sot i ansiktet.

På sitt kontor sitter Gordon Cole och visslar när Albert kommer in. Vi får ännu mer intressant konst på Gordons väggar. Förutom motivtapeten av ett svampmoln och Kafkaporträttet har vi nu också en bild av en majskolv. I Twin Peaks är det en minst lika oroväckande bild. Albert berättar att han inte hade någon lycka med Diane och därför får nu Gordon och Albert göra ett nytt försök tillsammans. De är nog båda med all rätt lite rädda för henne. Albert tvingar rent av Gordon att säga ”snälla” för att få honom att följa med igen. Väl hemma hos Diane (som verkar bi New Tork om jag inte misstar mig) möter de en ung man på väg ut (en bekant/pojkvän/älskare?) innan de blir motvilligt mottagna. Laura Dern är underbart bitsk och fullständigt i kontroll som Diane. Hennes blickar känns som de kunde döda och hennes sätt att be dem alla dra åt helvete är underbart. (Den lite senare scenen där hon först frågar Tammy vad hon heter och sedan säger åt henne att dra åt helvete var nog ett av mina största skratt under avsnittet.) Samtidigt finns det något mörkt där som skaver, ett sår som hon gör allt för att försöka dölja. Gordon lyckas ändå övertala henne att komma med dem.

På privatflyget till South Dakota håller sig Diane för sig själv och halsar ett gäng miniflaskor med sprit medan Tamara Preston visar Gordon och Albert vad hon upptäckt angående ”Coopers” fingeravtryck. Ett avtryck, ringfingret på vänster hand, var spegelvänt när det togs och sedan har någon på fängelset ”vänt det rätt igen”. Gordon påpekar att DubbelCoop sa ordet ”very” baklänges när de förhörde honom första gången och att just det fingret brukar räknas som det andliga centrumet i händerna. ”Du har klarat av prov efter prov” säger han uppskattande till Tammy. Albert visar också det enda foto de fått av DubbelCoop under dessa tjugofem år, utanför ett hus i Rio vilket han haft som bas under en tid. På bilden ser DubbelCoop verkligen ut som en knarkboss hämtad direkt ur Miami Vice.

I fängelset får Diane, efter att ha dikterat villkoren, förhöra DubbelCoop medan han sitter bakom den där märkliga glasväggen och Diane själv vid den kontrollpanel som jag inte tror är standard i amerikanska fångvårdsanstalter. Det här är den scen vi har väntat på ändå sedan vi förstod att vi skulle få träffa Diane. Och redan från första stund är spänningen i rummet total. DubbelCoop är på sitt allra otäckaste humör där han sitter helt uttryckslöst, som om han inte ens försöker låtsas vara en riktig människa. Hans ögon är fasansfullt tomma och svarta. Hans röst åter konstigt förvriden när vi hör den genom fängelsets högtalare. Som om hans röst var förinspelad och nu spelades upp igen men lite för långsamt. Och Diane skakar redan ända in i märgen redan innan hon ser honom. Här har något hänt. Det får vi snabbt bekräftat. ”Var sågs vi sist?” frågar Diane med en smärta i rösten som är påtaglig. ”Hemma hos dig” svarar DubbelCoop, en replik direkt hämtad från Lost Highway och levererad med precis samma tonläge. ”Jag kommer aldrig att glömma den kvällen.”

Diane och dubbelgångaren.

Det var med andra ord inte bara Audrey som dubbelgångaren gav sig på. Han har även förgripit sig på Diane. Jag kan inte tolka scenen på något annat sätt. Alla Coopers mest intima och heliga relationer och relationer har hans mörka skugga dragit i smutsen. Och vad än han gjorde med Diane, vad än det var för slags övergrepp så här det brutit henne på djupet. Hon bär sin bitskhet som en rustning, det förstår vi, och det rustningen ska skydda mot är det här. ”Vem är du” frågar Diane, på samma sätt som Laura i Fire Walk With Me frågade Bob. Tänk att stå ansikte mot ansikte med någon som du känner bättre än någon annan, du ser personen i fråga, det är den personen men ändå inte. Du vet att det inte är det. Ändå kan du inte förstå hur det kan vara möjligt. Det är verkligen en otäck tanke.

Det är intressant att dubbelgångaren inte för ett ögonblick verkar kunna lura de som faktiskt kände Cooper. Doktor Hayward visste att något var fel. Gordon och Albert har hämtat Diane men hennes möte med DubbelCoop bekräftar ju bara det som de egentligen har känt på sig redan från början. Det här är inte den rätte Cooper. Som Diane säger och pekar på bröstet: ”Det fattas något här inne.” Gordon instruerar fängelsedirektören att hålla DubbelCoop inlåst tills vidare men som vi strax ska se har dubbelgångaren andra planer.

Han ordnar sig ett möte med direktören och det är tydligt att han vet en massa saker som direktören inte vill ska komma ut. Precis som vi misstänkte så var hela den här Mr. Strawberry-grejen ett meddelande riktat till honom. Förmodligen kommer vi aldrig riktigt få veta exakt vad det betyder eller vad allt det här med de tre andra hundbenen som DubbelCoop pratar om innebär. Det är egentligen inte heller viktigt. Det vi behöver förstå är att DubbelCoop har tillräckligt med skit på direktören för att kunna kräva en bil med ett vapen i handskfacket och fri lejd åt sig själv och sin kumpan Ray som ju hade hamnat i finkan där redan i avsnitt två. (Vilket väcker frågan – hur mycket av detta hade DubbelCoop planerat i förväg? Visste han att han skulle åka in? Var det hans plan hela tiden? Oj, oj?) DubbelCoop för som han vill. Senare i avsnittet får vi se hur DubbelCoop och Ray lämnar fängelset. Ray ser väldigt nöjd ut. Det borde han nog inte göra. Han vet inte att DubbelCoop vet om att Ray blivit hyrd för att döda DubbelCoop, och inte heller vet han att Daria är död. Skulle inte tro att Ray har så värst långt kvar att leva. Men först är DubbelCoop ute efter att få reda på den info som Ray har om några mystiska koordinater. Fortsättning följer verkligen. Vad har DubbelCoop för plan i görningen egentligen? Något stort verkar helt klart på gång.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i Las Vegas de sista avsnitten får vi den här veckan ett relativt kort besök men ett betydelsefullt sådant. Cooper som Dougie sitter på sitt kontor och borrar sin penna ned i skrivbordet medan hans kollega Tony försöker tala med honom. Förmodligen vill Tony ha reda på hur mycket Dougie vet och vad han tänker göra med den informationen. När han får höra att poliser är på väg in på Dougies kontor flyr han snabbt fältet. Tre kriminalare (som enligt eftertexterna alla heter Fusco i efternamn, bröder?) kommer in för att förhöra Dougie om hans bil som ju blivit hittad sprängd i bitar. Som tur är dyker Janey-E upp på kontoret i samma stund efter att ha väntat nere på parkeringen. Hon kollrar snabbt bort poliserna med ytterligare en fantastisk monolog och hon och Dougie/Coop lämnar kontoret.

Då händer det som vi visste skulle komma: Ike the Spike slår till. Han tränger sig ut ur folkmassan och riktar en pickadoll mot vår hjälte. Tydligen har han inte lyckas få tag i en ny ishacka och möjligen är det en av anledningarna till att han misslyckas. Men främst är det Cooper som reagerar med någon slags muskelminne. Han slänger Janey-E åt sidan och riktar ett karateslag mot Ikes hals innan han greppar tag om pistolen. Janey-E hoppar på Ike bakifrån och i samma stund får Cooper se en miniversion av armens evolution växa fram ur asfalten och säga åt honom att vrida handen av Ike. Cooper riktar dock ytterligare ett slag mot Ikes hals och Ike flyr fältet. Vi kan ana att han saknar en bit hud på handen och senare ska vi se att den sitter fastbränd på pistolkolven. Jag vet inte riktigt hur sånt där fungerar och om det är meningen att det ska vara något övernaturligt med just den saken. Men hur som helst – Ike misslyckas med sitt uppdrag. Medan solen går ned ger Janey-E sitt vittnesmål till polisen och åskådare till händelsen blir intervjuade av Tv-nyheterna. Jag misstänker att vi kommer få se den här historien, om familjefadern Dougie Jones heroiska ingripande spridas viralt från lokalstationer till riksmedia – och vem vet vilka som då kan komma att få upp ögonen för Dougie?

Dougie Jones - hjälte.

På The Great Northern Hotel hörs ett konstigt svagt ljud, ungefär som när man drar ett vått finger på kanten av ett glas. Ben Horne och hans assistent Beverly försöker hitta källan till ljudet men var de än befinner sig i rummet tycks ljudet komma någon annanstans ifrån. Kameran glider runt och tycks landa på lampor eller på träpanelen. Vi har svårt att inte tänka på Josie, vars ande ju för så vitt vi vet fortfarande hemsöker hotellets väggar. Poängen med scenen är dock den erotiska laddning som väldigt snabbt uppstår mellan Ben och Beverly. Båda verkar känna av den. De verkar genuint vara attraherade av varandra. Men Ben lyckas än så länge stå emot frestelsen. Projekt God Människa är tydligen fortfarande en pågående process.

Beverly visar Coopers gamla nyckel som anlänt med posten och Ben gör kopplingen. Det är nyckeln till Coopers gamla rum. Hur den informationen kommer att spela in framöver vet vi dock inte ännu. Jag med flera hade kanske hoppats att det skulle vara Audrey som skulle hitta den där nyckeln. Men än så länge lyser hon med sin frånvaro. Det får i alla fall mig och undra vad vi laddar inför.

Att Beverly har problem hemma förstår vi snabbt. Hennes make Tom är döende i vad vi får anta är cancer. Ytterligare en döende man. Han är bitter över sin sjukdom och svartsjuk över att hon inte är hos honom. Det är en ond cirkel av anklagelser och dåligt samvete fram och tillbaka.

Avsnittet avslutas med några på samma gång korta och utdragna scener från The Bang Bang Bar och the RR Diner. Scenen där vi i över en och en halv minut får se någon metodiskt sopa golvet är förstås som gjort för att bråka med den del av publiken som inte uppskattar Lynchs överlagda och medvetet långsamma tempo. Men detta kan också vara en del av upplevelsen av Twin Peaks, att se ett golv bli sopat rent. Vi får förresten också veta att det är familjen Renault som äger baren och att inte bara droghandeln utan även sexhandel med minderåriga fortgår precis som det gjorde då, för tjugofem år sedan.

***

Den avslutande scenen på dinern har redan väckt en hel del väsen runt om på nätet. Det finns nämligen ett riktigt markant klaffel i scenen. Vi ser först cafét ur en vinkel. Vi klipper till en annan vinkel. Sedan tillbaka till den första. Men nu sitter andra personer vid disken. För somliga är detta ett tecken på alternativa dimensioner och jag vet inte vad. Personligen tycker jag det är ganska tydligt att vi ska förstå det vi ser som ett impressionistiskt montage över en kväll på the RR. Den här sortens konstigheter kan uppstå i klippningen när det material du har tillgängligt plötsligt visar sig inte riktigt räcka. Det är inget jättekonstigt med det. Å andra sidan, världen i Twin Peaks är drömlik och verkligheten är som vi har sett långt ifrån stabil…

Twin Peaks - The Return (Del 6)

Don’t die.

  

Som flera gånger tidigare I den här serien så börjar veckans kapitel på samma ställe som där vi sist lämnade Cooper. Samma melankoliska musik spelas. Han står fortfarande vid foten av bronsstatyn föreställande en sheriff utanför konstorkomplexet där Dougie arbetar. Mapparna med papper har han kvar i famnen. Han ser både trött och frusen ut. Nätterna i öknen blir ju kalla. Cooper står som bäst och fipplar med sin jackärm när en polis kommer fram. Samma polis som sa åt honom att röra på sig i förra avsnittet. Cooper upprepar som vanligt likt en papegoja lite blandade fraser och hans blick dras till den stjärna som polismannen bär på bröstet. Det är något med det där som väcker ett minne, men Cooper når fortfarande inte ända fram.

Hemma i huset med den röda dörren på Lancelot Court ligger Sunny Jim i sängen och läser. Poliserna har tagit med Dougie/Cooper hem. Janey-E tackar dem och hjälper sin ”make” in. Polisen uppmärksammar henne om att det ligger ett kuvert utanför dörren.

Stämningen vid bordet är tryckt medan herr och fru Jones tuggar på sina smörgåsar. Janey-E verkar till sist ha kommit till någon slags insikt om att hennes mans beteende är mer eljest än vanligt, även om man räknar in alkoholdemens och annat som förklaringar. Det är nog bäst att hon tar med honom till husläkaren i morgon trots allt.

Cooper skickas upp för trappan för att natta Sunny Jim som väntat uppe på honom. Här följer ytterligare en väldigt gripande och fin scen mellan ”far” och son. Och vi får faktiskt höra Sunny Jim prata. Det var skönt. Då är han inte helt och hållet någon slags kulissfigur trots allt, tänker jag. Å andra sidan – hans rum har cowboytema. Vilken pojke av idag har ett cowboytemarum? Hänger det på något vis samman med Coopers fascination inför cowboy-statyn? Det är som om vi i sonen kan ana Cooper själv som barn. Var det därför som han började gråta när han såg Sunny Jim i förra avsnittet? Det här är verkligen inget teoribygge jag har, bara blandade känsloreaktioner. Trots glädjen och ömheten i scenen blir jag ändå melankolisk inför den för jag känner så tydligt – så här bra hade aldrig Sunny Jim det med sin riktiga pappa. Han önskade säkert att han hade det. Han önskade att han hade en pappa som kunde busa med honom och leka med honom och som ville sitta hos honom tills han somnade men jag får känslan av att Dougie inte var den sortens man.

Deras stund tillsammans avbryts av Janey-E som ilsket kallar ner Cooper igen. Nu har hon tittat i kuvertet som lämnats vid deras dörr: I det ligger bilder tagna på Dougie och Jade. Cooper skiner upp som en sol när han får se Jade, hon var ju så snäll och tog hand om honom när han först kom ut ur det där eluttaget. Janey-E tror knappt sina öron när han inte ens försöker förneka att han känner henne. I samma stund ringer fotografiernas avsändare och Janey-E tar samtalet på en mycket gul telefon. (Det är svårt att inte börja bygga upp något slags färgsystem här med rött, grönt och gult/guld som hela tiden återkommer.) Det är utpressarna som Dougie är skyldiga pengar. Janey-E arrangerar ett möte med dem nästa dag. Doktorsbesöket får vänta. ”Vilken röra du gjort våra liv till” suckar hon och ändå är det som om ilskan rinner av henne med en gång. Det går liksom inte att vara arg på Dougie någon längre tid verkar det som. Hon ger honom en kyss på pannan.

Vi klipper till en bild som får alla Twin Peaks-fans att tjuta av glädje. Det är inget mer än trafikljusen vid Sparkwood och 21 i Twin Peaks som slår om till rött i natten. Med det röda ljuset kommer ett surrande av elektricitet. Jag får gåshud. Det finns verkligen något magiskt i hur laddade dessa ikoniska bilder blivit genom åren och det är uppenbart att Lynch vet precis hur han ska nyttja dem på exakt lagom vis.

Cooper sitter med Dougies försäkringsutredningar vid bordet. Han verkar lika förvirrad som vanligt. Samtidigt sträcker sig Philip Gerard återigen från det röda rummet och försöker kommunicera med honom. ”Du måste vakna!” ropar Gerard och gör någon slags magisk gest med sin enda hand. ”Dö inte! Dö inte! Dö inte!” Bra råd. Även avsnittets titel, även om det som vi ska se också har en dubbelmening. Plötsligt börjar små ljusglimtar spegla sig som solkatter på pappret framför Cooper. Han fattar tag i en penna med samma slags grepp som en tvååring och börjar klottra på dokumenten. Streck och krumelurer men även stegar och trappor. Ljusglimtarna tycks ge information om någon slags samband i filerna. I samtliga fall verkar en Anthony Sinclair stå som försäkringsagent. Det är alltså samma Tony som Cooper kallade en lögnare i förra avsnittet. Möjligen är det också så att en och samma polis är involverad i de olika fallen, det kunde jag inte riktigt uttyda. Uppenbarligen leder Coopers intuition honom till ett mönster som gissningsvis visar att Tony är involverad i en rad försäkringsbedrägerier mot firman som han själv arbetar vid.

Albert talar i telefon med Gordon Cole när han anländer till baren Max Von’s. En storstad någonstans, vi vet inte var. Barens namn är förmodligen en referens till Sunset Boulevard, en av Lynchs favoritfilmer. Albert svär på sitt härliga Albert-vis åt regnet. ”Dra åt helvete, Gene Kelly!” Han träder in i lokalen och får se en kvinna vid baren. Här har vi henne. Diane. Tänk så mycket spekulation som vi fans genom åren ägnat åt den här karaktären. Vem är hon? Finns hon ens överhuvudtaget? (Vilket dock alltid verkade vara en konstig teori i mina öron. Cooper bad henne ju t.ex. skicka saker till sig och han fick dem skickade. Vi kan ju förresten ta till protokollet att jag (och många med mig) gissade att om Diane skulle dyka upp så skulle hon spelas av Laura Dern. Hennes peruk hade jag dock inte kunnat förutse.

"Diane, klockan är..."

Vi återvänder nu till trakterna runt Twin Peaks och kan konstatera att träindustrin inte helt försvunnit från området. Det vi får se är dock inte ett sågverk in action utan ett affärsmöte i undre världen. När vi i förra avsnittet för första gången introducerades till unge Richard Horne framstod han som den stora stygga vargen, en riktigt otäck person. Men här vänds det på sin ända. Unge Horne må föreställa sig att han är kung i den lokala drogbusinessen men jämfört med de som han handlar av är han bara en fjärt, en småpotatis. Horne träffar Red (Balthazar Ghetty) som vi i del 2 såg flörta med Shelly tvärs över rummet på the Bang Bang Bar. Då fick jag för mig att hon och han kanske kände varandra men det förefaller mindre troligt nu. Red är mer på genomresa. Med sig har han två beväpnade vakter. Scenen blir snabbt till en slags mental maktkamp där Richard inser att han inte är ens i närheten av att spela i samma liga som de här grabbarna. Det faktum att han är hög och nojig på de varor han redan provat gör inte saken bättre. Red psykar honom med karatemoves och goddag-yxskaft-repliker. (”Har du sett Kungen och jag?” frågar Red. En av Leland Palmers favoritmusikaler.) Värst för Richard är dock att Red kallar honom ”grabben” hela tiden.  Han blir behandlad som en snorig lillebror som får vara med att leka på nåder.

Red. (Färgsymbolik igen?)

Och så har vi trolleritricket. En fantastisk sekvens. Det är inte första gången vi fått se det här i Twin Peaks: ett tillsynes vardagligt illusionisttrick som plötsligt, oväntat, blir till ett stycke verklig magi. Effekten blir så förbluffande att den som utsätts för det inte kan reagera på något annat sätt än med total förnekelse. Vi såg det i säsong två när Donna besökte familjen Tremond. Vi ser det nu när ett mynt häng i luften, dyker upp i Richards mun och sedan försvinner igen för att falla ned i Reds hand. Det är absurt och skrämmande på en nivå som inte riktigt går att sätta fingret på. Betyder det att Red verkligen är en trollkarl? Vem vet? Richard är som sagt riktigt hög här så kanske är det bara han som trippar. I nästa scen där han kör från mötet i sin pickup, när han gråter och är förbannad om vart annat. Han svär åt Red som kallade honom grabb, som förnedrat honom, emaskulerat honom. Han säger inget för sig själv om trolleritricket, men chocken av det han varit med om hänger ändå kvar i hans förvirrade sinnestillstånd.

Vi stiftar nu åter bekantskap med en gammal bekant, Carl Rodd (Harry Dean Stanton). När vi sist såg honom i Fire Walk With Me drev han The Fat Trout Trailer Park i Deer Meadow. Nu tycks han ha flyttat sin verksamhet hem till Twin Peaks. I The Secret History får vi nämligen veta att Carl är från Twin Peaks ursprungligen, att han gick i samma klass som Margret Lanterman (the log lady) i skolan och att de båda blev bortförda tillsammans som barn när de försvann i skogen. Stanton är som bekant en av Lynchs stora favoriter, med all rätt, så det är inte någon överraskning precis att han också får dyka upp här.

Carl ger en av sina hyresgäster, Mickey, lift in til, stan. De pratar en stund om Mickeys sambo Linda, som äntligen ska få en elrullstol. Vi gör en anteckning i marginalen här. Kom ihåg vad Jätten/?????? Sa till Cooper i del 1: ”Richard och Linda.” Nu har vi träffat en Richard och vi har en Linda. Vi sätter ett häftstift i detta tills vidare.

Vi får nu en korsklippt sekvens där den vakne åskådaren snabbt inser vad som komma skall. Richard, fortfarande arg och hög kör sin bil. En glad förskollärare vid namn Miriam köper kaffe på RR Diner. Carl njuter av solen i en park och ser en mamma och hennes barn leka. Han ler. Först trodde jag kanske att det var Miriam som skulle bli påkörd och Carl som skulle bli vittne men nej. I stället är Miriam den som ser Richard bakom ratten. Och han ser att hon ser.

Att någon kommer bli påkörd var dock givet. Vid ett övergångsställe (för övrigt samma övergångsställe som en viktig scen i FWWM) kör Richard om bilarna som väntar och smäller rakt in i den lilla pojken. Det här är ännu en gång ett exempel på vad Lynch kan göra. Få andra regissörer hade kunnat den här sekvensen med samma emotionella intensitet och fått den att landa med samma kraft. Få andra hade ens vågat vila i ljudet av den sörjande moderns absoluta förtvivlan. Få hade kunnat ge oss folkmassans chock på samma sätt.

Smärta och sorg.

När Carl anländer till olycksplatsen ser han något. En gul flammande skugga stiger mot skyn. Är det pojkens själ han ser? Det verkar ju så. Och det väcker frågan – har Carl alltid kunnat se sånt här? Ända sedan barns ben, sedan han och Margret blev tagna? Och så i bakgrunden – en elstolpe. Samma elstolpe som vi såg i Carls husvagnspark i Fire Walk With Me och som i den filmen framstod som förebådande något. Jag gick tillbaka och tittade. Exakt samma siffror på stolpen. 324810 och under det en stor 6:a. Följer den efter honom?

I Las Vegas sitter Mr Todd, mannen som vi mötte som hastigast i del 2. En röd kvadrat framträder plötsligt på hans dator. Mer magisk teknik. Mr Todd tar fram ett kuvert med en svart prick på. Den röda rutan tycks vara ett meddelande om att kuvertet ska levereras. Senare ser vi kuvertet anlända till ett motell där en kortväxt man som enligt eftertexterna heter Ike ”The Spike” slår tärningar och antecknar resultaten. Han öppnar kuvertet och plockar fram två foton. Ett på Dougie och ett på Lorraine, kvinnan som kontrakterats för att döda Dougie men misslyckats. Ike studerar fotografierna och börjar sedan hugga dem med en ishacka. Uppdraget har tydligen gått vidare till honom och även Lorraine måste röjas undan. Hon vet antagligen för mycket.

Samtidigt borta vid Rancho Rosa tar polisen hand om resterna av Dougies bil. De hittar registreringsskylten på taket till huset där knarkarmamman bor. Hon ropar fortfarande ”119”. Janey-E har flera gånger frågat Dougie/Coop var hans bil är. Jag antar att hon snart kommer få reda på det.

Cooper anländer till kontoret, nu åter i sin svarta kostym som Janey-E tvättat. Det är skönt att slippa det där gröna tältet han gått runt i. Vi får lite mer slapstick när Cooper har roligt med hissen innan han blir inkallad till chefen. Tony ser misstänksamt på från sitt kontor. Chefen ä till en början förbryllad över Coopers kludd på pappren men så ser han också sambanden och tackar Dougie för upptäckten. ”Berätta inte det här för någon” säger han. Det behöver han nog inte vara orolig för. Det händer något ganska fint i scenen när Cooper stirrar upp mot affischen som hänger på kontorsväggen. Affischen föreställer hans chef i dennes ungdomsdagar när han tydligen var boxare. Coopers blick vandrar mellan bilden på väggen och den gamle mannen mitt emot honom och plötsligt är det som om han kommer till insikt om att de är en och samma person. Det finns något där. Om åldrande. Om förändring. Något som berör seriens tematiska hjärta.

I parken vid korsningen av Guinevere och Merlin (fler Kung Arthur-referenser) väntar Janey-E med sin röda handväska i famnen (mer färgkoder). Utpressarna, som visar sig vara några ganska taffliga typer dyker upp. De förklarar att Dougie lånat 20.000 av dem för ett vad men förlorat. Nu vill de ha 50.000. Men Janey-E är ingen du kör med så lätt. Hon ger dem en utskällning efter noter och ger dem hälften av vad de vill ha. ”Det får ni vara nöjda med!” Hon vänder på klacken och går. Och utpressarna? Ja, de har liksom inget annat val än att gilla läget. Bra jobbat Janey-E.

Jiddra inte med Janey-E Jones!

Vi får nu se Ike ”The Spike” i action när han rusar in på kontoret där Lorraine sitter. (En kul detalj är att så fort vi sett Lorraine i bild, även när Ike tittade på hennes foto har vi hört samma hiphoplåt i bakgrunden. Så även nu.) Lorraine talar i telefon, troligtvis med sina hantlangare som meddelar henne att bomben detonerat när den lille mördaren rusar in. Scenen är på samma gång absurd i sin humor och helt fasansfull i all sin brutala enkelthet. Han bara springer in och börjar hugga med ishackan. Blod flyger och smetar åt alla håll. Det går så fort. Och förmodligen skulle det vara precis så det kändes om du plötsligt blev attackerad från ingenstans. Brutalt, konstigt, du skulle inte ens hinna reagera. Ike hugger ned Lorraine och de andra på kontoret. Under attacken går hans ishacka sönder. Ike blir ledsen.

Efter en kort scen där Richard Horne tvättar av sin bil återvänder vi till polisstationen där Hawk tappar ett mynt inne på toaletten. Myntet rullar in i ett av toabåsen och Hawk böjer sig ned för att plocka upp det. När han gör det får han syn på en företagslogga på metalldörren. Tillverkaren heter ”Nez Pearce Manufacturing” och har ett indianhuvud som symbol. Nez Pearce-stammen är enligt The Secret History den stam som ursprungligen bodde i trakten kring Twin Peaks och som Hawk härstammar från. (De fick namnet av franska pälsjägare för sin sed att just pierca näsorna.) Hawk lägger också märke till att några av popnitarna i dörren saknas. Någon skulle ha kunnat pilla ned något i den ihåliga dörren.

Andy hade alltså rätt. Det var en indian de letade efter. Naturligtvis hade han rätt. Jag har sett en del personer invända mot Andy och Lucy i den nya serien. ”Så här dumma var de aldrig förr” säger somliga. Men som jag ser det är det en felläsning av karaktärerna. Jag tror varken Frost eller Lynch ser dem som dumma alls. Tvärtom är de nog genier. Men deras tankebanor går på sätt som vi andra inte riktigt kan begripa. Därför kan deras funderingar i våra öron kanske låta korkade ibland, men Andy och Lucy har betydligt mer koll än vad vi tror.

Hawk och Rövhåls-Chad.

Hawk bryter upp dörren, allt medan skitstövelsnuten nummer ett Chad säger att han minsann ska skvallra för sheriffen. Mycket riktigt hittar Hawk något. Papper som det står något skrivet på. Men vad? Kan det vara saknade sidor ur Laura Palmers dagbok? Minns ni scenen från Fire Walk With Me när Laura i en dröm får se Annie ligga i sin säng? ”Den gode Dale är i hyddan och kan inte komma ut. Skriv det i din dagbok.” Lynch har faktiskt själv i intervjuer bekräftat att det var en plantering inför en eventuell fortsättning. Nu ser vi fortsättningen. Frågan är förstås – hur hamnade sidorna i dörren till herrmuggen? Vem placerade dem där och varför? Mina tankar går till säsong två där Philip Gerard har en mycket dramatisk scen inne på toaletten. Men det är innan polisen hittat den hemliga dagboken. Som vanligt väcker varje svar bara fler frågor.

Vi får ytterligare en scen i avsnittet där vår antipati mot Chad bara växer. Doris Truman stövlar in och är upprörd som vanligt. Frank tar med henne till sitt kontor. Chad fnyser åt henne och inte ens när hans kollega upplyser honom om att Doris inte alltid varit sån här, att hon lider av psykisk ohälsa efter att deras son tog livet av sig kan Chad hålla sig från att håna. ”Han klarade inte av att vara soldat” säger Chad med retsam röst låtsasgrinar. Någon behöver verkligen lära Chad en läxa snart. (Jag har någon slags idé om att Bobby ska få skjuta honom, precis som han sköt den obehagliga polisen från Deer Meadow i FWWM. Det vore ett intressant sätt att sluta cirkel.

Del 6 avslutas på Bang Bang Bar med ett musiknummer av Sharon van Etten.

***

Inför sjunde kapitlet har vi nu en rad olika frågor att ställa oss:

- Vad kommer hända när Diane konfronteras med DubbelCoop?

- Kommer Ike ”The Spike” att attackera Dougie/Coop i hemmet eller på jobbet?

- Kommer Richard försöka röja Miriam ur vägen?

- Vad står det egentligen på sidorna som Hawk hittade och vad kommer det att leda till?

- När kommer nyckeln som Jade postade fram?

- Vad kommer löjtnant Cindy att upptäcka när hon anländer till Buckhorn?

Det finns förstås många fler frågetecken och det finns ingen garanti att vi får svaren i nästa vecka. Det är liksom det som är tjusningen.