Årtiondets tolv bästa i rörliga bilder

Så är då 10-talet snart slut och det känns väldigt märkligt. Känslan är närmast en impuls att dra en filt och huvudet och förneka alltsammans. För mig personligen blev det ett väldigt blandat årtionde. Jag har till exempel hunnit göra en massa bra teater som jag är stolt över, jag hade ett tag den här bloggen som en annan stolthet. Jag har också hunnit gå igenom en del personliga kriser och en ordentlig utmattningsdepression men kommit ut på andra sidan med nya planer. Det är inte alltid kul att tänka tillbaka på det som varit, men för att bearbeta det en smula - och för att det ändå rör sig i luften - beslutade jag mig för att försöka sätta samman en lista över 10-talets bästa filmer. Från början skulle det ha blivit en tio i topp men landade till slut på tolv, vilket också är en lämplig siffra.

Listan gör inga anspråk på att vara definitiv, inte ens för mig själv. Den har sina brister, jag gräms till exempel över att bara en kvinnlig regissör är representerad. Ändå vill jag säga att jag står för mina val, sådana som de nu är. Verken presenteras här i alfabetisk ordning och utan ranking sins emellan.

Avengers: Endgame (2019, J. & A. Russo)

På gott och ont var 10-talet Marvels stora årtionde. Inte bara dominerade deras fiktiva världsbygge i sin egen rätt, men vi fick också se en massa andra filmbolag försöka kopiera framgången. Dock utan att några av dem lyckades. (Ni minns väl "The Dark Universe"? Jasså, inte det?) Att någon Marvel-film skulle platsa på en sådan här lista är ändå långt i från själv klart. Se debatten om Martin Scorsesse vs. Marvel för en diskussion om filmkonstens innersta väsen. För egen del har jag ofta känt det som att filmerna har varit biografernas svar på snabbmat, mättande för stunden men inte några stora upplevelser direkt. Men Avengers: Endgame, som jag såg om nyligen, lyckas att på något sätt inte bara leverera ett tillfredställande slut på cykeln utan även att göra de enskilda bitarna starkare i backspegeln. I en genre som så sällan överraskar lyckades Endgame ändå att förvåna. För att inte tala om hur omöjligt det borde vara att alls få en sådan har patiens att gå ut men alla karaktärer i omlopp.

Det blåser upp en vind (2013, H. Miyazaki)

Det skulle ha varit animationsmästarens sista film, men nu är han ändå igång med ytterligare en. Det blåser upp en vind var dock en värdig avslutning på ett makalöst konstnärskap. Miyazaki konstruerar en konstig slags självbiografi genom att kombinera en känd författare och poets livshistoria med en flygplansingenjörs och skapar på så sätt ett alterego att spegla sig själv i. Filmens politiska sida mötte en del kontroverser när den kom, men du får vara bra konstig om du tolkar det här som något annat än en humanists djupa aversion mot krig och dödande och ett försvarstal för det sköna och vackra i tillvaron. En mycket gripande meditation över vad det är att vara människa - med fantastiska flygscener, som alltid hos Miyazaki.

Gone Girl 

(2014, D. Fincher)

En film som växt sedan jag såg den är Gone Girl, Finchers filmatisering av Gillian Flynns roman med samma namn.
Maskerad som thriller men skulle jag hävda i själva verket en mycket svart komedi, om bland annat toxisk maskulinitet och som aktivt dekonstruerar sin manliga huvudrollsinnehavare Ben Affleck tills hans sketna hånleende är allt som finns kvar och sedan låter honom sätta det i halsen. Det är väldigt roligt och väldigt, väldigt elakt på samma gång. Finchers säkra bilder och den stämningsfulla musiken (som jag lånat till mina egna teaterföreställningar mer än en gång) får allt att komma samman på ett väldigt läckert vis. Märkvärdigt nog har Fincher inte gjort någon långfilm sedan den här.

Gräns (2018, A. Abbasi)

Listans enda svenska film men en verkligen förtrollad sådan. Med tanke på vilken internationell succé Låt den rätta komma in var är det ganska konstigt att detta är första stora John Aijvide Lindqvist-filmatiseringen vi fått sedan dess, och att den är baserad på en novell snarare än någon av de större romanerna. Det verkar dock till filmens fördel. Regissören Ali Abbasi har rum att göra historien till sin och det blir något väldigt speciellt. Eva Melander är makalöst bra i rollen som tullaren Tina som upptäcker att hon i själva verket är ett troll när hon möter en annan av samma slag, den mystiske Vore, spelad av Eero Milonoff. Den som alltid undrat hur troll fortplantar sig, det vill säga alla och envar, får veta precis hur.

Her (2013, S. Jonze)

Ett riktigt litet mästerverk om kärleken mellan en man och hans A.I. Ett av de träffsäkraste styckena av science fiction jag någonsin sett. Den melankoliska, för att inte säga djupt existentiellt sorgliga tonen är unik i hur hårt den slår. Trots allt fantastik känns den helt som en realistisk skildring av en relation, en djup romans där de två parterna oupphörligen växer i sär. Phoenix är bättre än någonsin här, väldigt nedtonad men den verkliga MVP:n är Scarlett Johanson som verkligen får chansen att glänsa i sin röstroll.

Inception (2010, C. Nolan)

Nolans kanske bästa film är inte bara en techno-cyberpunk-thriller om tanketjuvar och drömmar utan
även en metafor över filmskapandet som sådant och skulle jag hävda en huvudnyckel till hela Nolans oeuvre. DiCaprios karaktär Cobb är regissören, Joseph Gordon Levitt är producenten, Ellen Page är manusförfattaren som dras allt djupare in i regissörens nojor och hangups. Cobb kan lika lite släppa sin döda hustru, Marion Cotillard, som Nolan själv kan släppa tropen med den döda hustrun i sitt berättande. Det här var en film som i samma stund den slutade fick mig att vilja se den från början igen. Den känslan har aldrig lämnat mig, passande nog för det är ju vi i publiken som ska incepteras.

The Intern (2015, N. Meyers)

Om det här var årtiondet då superhjältefilmen tog över var det också årtiondet då komedin försvann från bio. Det är en genre som numera lever på undantag och i streamingens värld. Men innan de helt försvann han Nancy Meyers, mysjumprarnas och de hisnande kökens mästare på film, leverera ett sista mästerverk, jag säger tyvärr sista för liksom Fincher verkar det inte finnas plats för den här sortens verk längre. I The Intern spelar Robert De Niro en sjuttioårig man som börjar som praktikant på ett näthandelsföretag som drivs av Anne Hathaways karaktär. Det låter upplagt för "OK, Boomer" i kvadrat men är i själva verket en väldigt inkännande och lyhörd historia om en vänskap som växer fram mellan de båda och Meyers som ser sin egen perfektionism speglad i Hathaways karaktär klär träffsäkert av den sexism som gör att vi är benägna att kalla den drivna kvinnan som vet vad hon vill för bitch medan vi beundrar samma egenskaper hos en man.

The Lobster (2015, Y. Lanthimos)

Ännu en film som mitt i sitt high concept hittar helt rätt i allegorin över det mänskliga tillståndet. Vad sägs om en värld där du inte kan tillåtas fortsätta finnas om du nu är så misslyckad att du inte har en partner? Och där enda alternativet är att antingen förvandlas till ett djur eller att leva som fredlös i skogen. Och bland de fredlösa är det å andra sidan helt tabu med romantiska relationer överhuvudtaget.
För somliga är The Lobster väl cynisk och nattsvart, för mig är det precis rätt nivå av salta och absurd humor för att hålla mig på verkligt gott humör.

The Master (2012, P.T. Anderson)

Vissa filmer förblir pussel som du inte kan lösa. The Master är en sådan film. Ja, jag inser såklart att den är ett slags förtäckt porträtt av L. Ron Hubbart och den tidiga scientologirörelsen men det säger liksom inte så mycket i sig. Och Paul Thomas Anderson komplicerar allt genom att föra in figuren Freddie Quell, spelad av Joaquin Pheonix, i historien och berätta allt genom denna trasiga människas perspektiv. Det blir en mycket förvirrande historia där vi som publik aldrig vet när en scen utspelar sig, hur lång tid som förflutit i handlingen och där själva narativet har stora luckor där vi bara kan gissa oss till och fylla i själva, om vi nu tycker det är nödvändigt. Philp Seymor Hoffman gjorde sitt livs roll som Lancaster Dodd, titelns mästare, och Amy Adams är fenomenal som hans hårdföra hustru.

Moonrise Kingdom (2012, W. Anderson)

Jag skulle kunna leva i någon av Wes Andersons dockskåpsvärldar och vara väldigt lycklig, tror jag. Jag skulle också väldigt lätt kunnat haft med The Grand Budapest Hotel på listan men detta är min absoluta favorit bland hans filmer - en mycket söt saga om den första kärleken och om att bli vuxen just som du försöker hålla fast i din barndom. Den träffade mig rakt i magen. Har aldrig kunnat förstå de som förblir oberörda av Andersons filmer, ja, de är konstruerade, ja, de kommer från ett ruskigt priviligierat perspektiv men det samma skulle kunna sägas om Tove Jansson, en författare vars verk Moonrise Kingdom påminner mig väldigt mycket om. Och det säger jag som en absolut komplimang.

Twin Peaks - The Return (2017, D. Lynch)

Det väckte ont blod hos somliga när den franska filmtidningen Cahier du Cinéma först utsåg Twin Peaks till 2017 års bästa film och sedan till årtiondets. Det är ju trots allt en tv-serie. Själv håller jag ryggen fri genom att säga att detta är en lista över 10-talets största bedrifter inom rörliga bilder. För mig är gränsdragningen mellan film och TV inte så absolut, det handlar ju mer om distribution än om någon ontologisk grundskillnad. Och det kan inte råda någon tvekan om att Lynchs återkomst till Twin Peaks är en bedrift utan like, en verklig mästares verkliga mästerverk. Om Lynch aldrig gör något mer i hela sitt liv har han verkligen slutat på topp. Jag skrev ganska mycket om serien när den gick, ett inlägg varje vecka när ett nytt avsnitt släpptes. Det var en magisk sommar.

Under the skin (2013, J. Glazer)

Av alla udda sci-fi-rullar på listan är frågan om detta inte är den märkligaste. Det är en ond, abstrakt saga om ett modernt skogrå, eventuellt en utomjording på jakt efter människokött från de män som just betraktar henne (om det ens är rätt pronomen) som ett stycke kött och inget mer. Men Under the skin är mer än bara en hämndfantasi även om den också fungerar utmärkt som just sådan. Det är en sorgsen historia om ensamhet och hur svårt det är att vilja vara en del av något, att finna sig till rätta med sin kropp och vad den gör.

Bäst (och sämst) filmåret 2014!

Så har det återigen blivit ett nytt år och det är åter dags för mig att, som sed är, bjuda på en topp tio lista över de bästa nya filmerna som jag såg under 2014. Det är en övning som är ganska traumatisk på sätt och vis men också nyttig. Genom att tvinga mig att blicka tillbaka över året och rangordna de filmer jag sett framstår det dess tydligare för mig vad exakt det är för kvalitéer som betyder allra mest för mig. Kriteriet för att platsa på listan är enkelt: Jag måste ha recenserat filmen under året som gått. Varje titel på listan länkar till respektive blogginlägg.

Eriks topp tio filmer, 2014:

1. Sagan om prinsessan Kaguya

2. En duva satt på en gren och funderade över tillvaron

3. Inside Llewyn Davis

4. The Grand Budapest Hotel

5. Her

6. Det blåser upp en vind

7. Boyhood

8. Snowpiercer

9. Under the skin

10. Gone Girl 

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med min lista. Den speglar ganska väl min filmsmak. Här finns många filmer som är visuellt särpräglade och slående. Flera av dem utgår från populära genrer men transcenderar dem med ett djupt personligt uttryck. Flera av dem har en stark andlig eller existentiell komponent som är betydelsefull. Det enda som stör mig lite är att tre av filmerna på listan är sådana som jag recenserade i december. Egentligen brukar jag, om jag kan, försöka låta filmer ligga och verka lite längre innan jag rangordnar dem. Eftertanke kräver också en viss distans. Men i det här fallet är jag ändå helt säker på min sak. Att "Sagan om prinsessan Kaguya" förtjänar topplatsen är en absolut självklarhet. De filmer vars individuella ranking jag är mest osäker på är nummer 3-6. Jag har inte haft tid att se om någon av dem sedan jag recenserade dem och det är möjligt att när jag väl gör det någon av dem skulle kunna få byta plats. Överhuvudtaget är det väldigt jämnt på listan. Det var betydligt svårare att färdigställa listan i år än förra året. Det vittnar väl om att 2014 var ett ovanligt starkt filmår, antar jag.

Bubblare:
Det betyder också att det fanns flera filmer som jag gärna hade haft med på topplistan men som dessvärre inte fick plats. Väldigt länge hade jag med Frost, en av Disneys bästa filmer på mycket länge. Dess stora framgångar och kulturella genomslagskraft säger något om vår tid och vår hunger efter historier som äntligen tar kvinnliga karaktärer på allvar. En annan film som jag starkt övervägde för listan var Cronenbergs Maps to the stars som är väldigt stark. Enough Said av Nicole Holofcener var också en stark kandidat, liksom Nightcrawler och den franska komedin Bröllopskaos. Någonstans i bakgrunden fortsätter av Nolans Interstellar att svalpa. Även den inte helt levde upp till mina förväntningar bjöd den ännu på en starkt hisnande upplevelse.

Årets brasklapp:
En film som jag inte haft möjlighet att se ännu och som jag verkligen hade velat försöka klämma in av Ruben Östlunds Turist. Inte minst eftersom en hel hord av amerikanska filmkritiker som jag verkligen respekterar, folk som Dana Stevens, Michael Phillips, Scott Tobias och många andra hade den med på sina respektive topp tio för året som gått. Den verkar också ligga riktigt bra till för en oscarsnominering som bästa utländska film. Jag vet också att jag kommer att se och recensera den här på Allmänstädesbloggen under januari månad. Som det är nu är den dock inte kvalificerad för listan. Sorry, Östlund.

Årets manliga skådespelare:
Eftersom jag brukar lägga manken till när det gäller att skriva om skådespelarnas arbete i de filmer jag recenserar tänkte jag från och med i år också dela ut ett litet hedersomnämnande om de rollgestaltningar på film som jag gillat bäst. På den manliga sidan var det lite svårt att bestämma mig. Jag funderade på att utse James Gandolfini postumt för sin roll i Enough Said, han var en viktig del av den filmens tjusarkraft. I slutändan föll dock mitt val på Ralph Fiennes för The Grand Budapest Hotel. Hans gestaltning där är ett under av komisk tajming och genom honom levandegörs hela Wes Andersons fantasivärld.

Årets kvinnliga skådespelare:
För årets kvinnliga skådespelare finns dock ingen konkurrens. Jag ger priset utan att blinka till Scarlett Johansson för Her och Under the skin. Jag har tidigare haft lite svårt för Johansson, hon har aldrig riktigt imponerat på mig i sina tidigare roller men i och med hennes medverkan i dessa filmer har hon visat vilken enormt tekniskt skicklig skådespelare hon har blivit. Hon är verkligen både filmstjärna och aktör, en kombination som är mindre vanlig än vad en kan tro och hon visar på ett övertygande sätt att hon förstår diskrepansen mellan de båda och att hon förmår utnyttja den. Det är inte bara väl utfört hantverk, det är i högsta grad intelligent.

Årets sämsta film:
Årets tyngsta sågning tror jag att jag gav till den alltigenom usla A Million Ways To Die in The West. Den vinner alltså den tveksamma äran att bli korad som 2014 års värsta. Dock är det i hård konkurrens med Sin City: A Dame to Kill For, en annan riktig kalkon. Det dessa båda filmer är delar är en rent ut sagt vidrig människosyn och en äcklig von oben-attityd. Bra film ger hopp om mänskligheten. De här två är bara djupa avgrunder.

Under the skin

Äntligen kom jag mig för att se "Under the skin". Den har stått på min lista över måsten i säkert ett halvår, om inte mer. Tillräckligt många kritiker som jag respekterar stort har hyllat den - med rätta. Det är en ganska makalöst märkvärdig film. Den är baserad på en roman av den holländsk-skotska författaren Michel Faber. Jag har inte läst boken men efter vad jag förstår är filmversionen en väldigt lös adaption av sin förlaga. Regissören Jonathan Glazer har uppenbarligen tagit romanens centrala idé och sedan gjort något helt eget av det. Att det måste förhålla sig så är uppenbart för det här är verkligen film. "Under the skin" är ett närmast abstrakt gesamtkunstwerk av bild, ljud, musik och montage. Den är från första bildrutan helt och hållet hypnotisk och därmed också ett med sitt innehåll. Jag fann mig själv riktigt skakad av att se den.

Scarlett Johansson som redan tidigare i år imponerade något otroligt med sitt röstarbete i "Her" gör här ytterligare en av sina absolut bästa rollprestationer. Intressant nog är den i det närmaste raka motsatsen till hennes roll i "Her". Där var Johansson bara röst, i "Under the skin" är hon i princip bara kropp. Och ansikte. Hennes subtila arbete med blickar i filmen är mästerliga. Överhuvudtaget är det här en film där dialogen spelar en så gott som helt undanskymd roll. Precis som med Kubricks "2001: Ett rymdäventyr" (1968) är det lätt att minnas "Under the skin" som en stumfilm även om det inte riktigt stämmer. Även Johansson har några få repliker i filmen men ingen av dem rymmer någon information som egentligen spelar in i handlingen. Att mycket av det som sägs i filmen yttras på en tämligen grötig skotsk dialekt förstärker bara den saken. Filmen som sådan är berättad med bilden som medium i första hand, eller kanske rättare sagt med montage mellan bild och ljudlandskap. Filmmusiken av debutanten Mica Levi är bland det bästa jag hört. Med strängar skapar han ett ljud som inte är av denna världen, en symfoni av kosmisk fasa. Tillsammans med lager på lager av ambienta ljud för "Under the skin" också tankarna till David Lynchs "Ereaserhead" (1977), en av de mest intensiva sonofoniska upplevelserna som filmkonsten någonsin frambringat. Liksom den filmen bör "Under the skin" avnjutas med en ordentlig ljudanläggning för bästa effekt.

Filmen blandar en närmast dokumentär socialrealism med utsökt fantastik. Johanssons karaktär drar runt på Glasgows gator i en vit van. Hon stannar till, vevar ned rutan och flirtar med män som passerar. Om det verkar som om att de är ensamma, som om ingen skulle sakna dem i första taget lockar hon in dem i bilen och för med dem till en övergiven nedgången industribyggnad. Väl inne möts vi av ett tomt svart rum där hon får männen att klä av sig och som i trans vandrar de emot henne medan de sjunker ned i golvet och förvandlas till tomma säckar av hud. I många beskrivningar av filmen benämns Johanssons karaktär (som filmen igenom aldrig ges ett namn) som en utomjording. Det är en möjlig tolkning men Glazer ger oss inga konkreta ledtrådar. Jag antar att det är mer uttalat i romanförlagan. I filmen får vi dock ingen förklaring vare sig om vad denna kvinna är eller vad syftet med hennes infångande av män är. Vi vet bara att hon inte är ensam. Män på motorcyklar tycks övervaka henne. Kanske kommer hon från en annan värld. Hon är hur som haver inte mänsklig. Mest av allt påminner hon mig om ett skogsrå som förvirrat sig in i storstaden. Likheten med den sortens väsen är uppenbar och i slutet av filmen kommer dessutom en visuell anspelning som gör associationen ännu tydligare.

Fångad i den mystiska kvinnans lya.

"Under the skin" är som sagt väldigt abstrakt, mer som ett stämningsstycke än en traditionellt berättad historia. Det handlar väldigt mycket om kroppar och det handlar väldigt mycket om blickar. Om blicken som vapen, som maktmedel, vad det innebär att se och vad det innebär att bli sedd. Castingen av Johansson är ett briljant grepp. Hennes status som filmstjärna, som ett mål för åtrå, som runkobjekt förvrids på ett subversivt sätt. Säkerligen kommer både en och annan som lockats till filmen med förhoppningen om att få se Johansson naken att sätta i halsen under filmens gång för resultatet är både oroande och obehagligt. Vetskapen att flera av scenerna när hon rullar runt i sin van och letar efter manliga offer tydligen filmades med dold kamera och "statister" som från början inte visste vad det var som pågick gör det hela ännu mer otäckt. Blicken som centralt motiv återkommer också i två av filmens viktigaste vändpunkter. Båda sekvenserna låter oss betrakta Scarlett Johansson medan hon betraktar sitt eget ansikte. Särskilt den sista av dessa scener lyckas på samma gång vara både rörande och djupt obehaglig.

Johanssons karaktär förblir en gåta från början till slut. Hon har uppenbarligen inte känslor eller empati i den mening som vi förstår dem. I mitten av filmen händer dock något som får henne att lämna sitt "uppdrag" och ge sig i väg ut på landsbygden som om hon försöker undersöka möjligheten att hon kanske ändå skulle kunna bli mer mänsklig. Här blir filmen bitvis mer problematisk, inte minst eftersom maktdynamiken förskjuts. Blir hennes karaktär mer av en traditionell kvinnlig figur här? Vars sexualitet och upplevda könsidentitet försätter henne i fara? Om så, vad betyder då det och hur ska jag som åskådare känna inför den saken? Det är frågor som jag kommer fortsätta att brottas med länge.

En film som den här är svår att placera i en tydlig genre men på många sätt är det mest av allt en skräckhistoria. Åtminstone väcker den känslor av fasa, av äckel och genuin terror som är svåra att värja sig mot. Vissa bitar av filmen hör till det mest besvärliga jag någonsin sett på duken. En tidig scen som bland annat involverar ett spädbarn som blir övergiven på en stormig strand är fasansfull. Här finns också märkliga inslag av bisarr poesi, som scenen med en man med neurofibromatos - ett tillstånd som bland annat skapar utväxter i ansiktet. Glazer väljer här att inte använda sig av mask och make up utan ger rollen till skådespelaren Adam Pearson som själv har sjukdomen. I en film som så uppenbarligen sysselsätter sig med frågor om utseende och kroppslighet blir greppet märkligt gripande. "Under the skin" är inte en film en ska försöka förstå, den kan bara upplevas, men fast att den ingenstans är inställsam kom jag att tycka väldigt mycket om den.