Bosch - Säsong ett & två

Har vi nått "peak television"? Det är något som amerikanska tv-kritiker har börjat diskutera på sistone. Med det menar de det faktum att vi har fler tv-serier än någonsin och att det inte längre är möjligt för en person att ha en riktig överblick, inte bara av televisionslandskapet i stort utan även över allt som är riktigt bra. Så brukade det inte vara. Att det sedan varit grundförutsättningen för all kritik av litteratur eller film gör nog ändå att jag inte oroar mig särskilt mycket.

Men jag tar upp det eftersom jag fram till helt nyligen hade totalt missat ett väldigt bra TV-drama som jag här vill rikta er uppmärksamhet på. Serien heter "Bosch", är producerad direkt för Amazon och den är baserad på en serie kriminalromaner av författaren Michael Connelly. Connelly förefaller vara väldigt produktiv. Jag har inte läst något av det han skrivit men jag blir verkligen sugen när jag ser serien baserad på hans karaktär

Seriens huvudförfattare heter Eric Overmeyer. Han har varit inblandad i flera av TV-historiens bästa kriminalserier som t.ex. "Homicide" och "The Wire". Det märks. Det finns faktiskt en hel del av Wire-DNA i "Bosch". Flera skådespelare från den serien dyker upp här. Och precis som i "The Wire" utnyttjas ett saktmodigt, ytterst välgenomtänkt tempo till att expandera historien om ett brott ut till berättelsen om en stad och om det amerikanska samhällsbygget. Samma sociologiska djup som "The Wire" har förvisso inte "Bosch" ambition på, men den har andra kvaliteter.

Serien utspelar sig i Los Angeles och det finns en klar linje till noirtraditionen. Seriens estetik är sval och sparsmakad. Titelsekvensens jazziga blås sätter tonen för det som komma skall. I centrum står en detektiv vars plågade och trasiga manliga själ driver honom att konfrontera mänsklighetens alla ruttnaste sidor i en kamp för ett rättspatos som kanske inte alltid står i samklang med polismyndighetens reguljära föreskrifter. Gestaltad av Titus Welliver är detektiven Harry Bosch på många sätt en typisk deckarhjälte - envis, hård, kärv - men han har också andra sidor. Det finns något skört och försiktigt över honom med. Han längtar efter att knyta an kontakten till sin dotter som han träffar allt för sällan och det känns verkligen som om han skulle vara en bra pappa, en som verkligen lyssnar och bryr sig. Det är ett porträtt med flera sidor.

Varje säsong kretsar kring ett specifikt fall. Den första handlar om jakten på en seriemördare och den andra om en uppgörelse i undre världen med kopplingar till kasinovärlden och porrindustrin.Tempot är bitvis försiktigt men ändå med inre driv. Vårt huvudfokus är på Bosch och hans kollegor men det finns även utrymme för bifigurerna och människorna på den andra sidan om lagen att ta plats. De delarna av serien är minst lika gripande. Inte minst i första säsongen där vi får spendera mycket tid med den efterlyste mördaren Reynard (Jason Gedrick) och dennes fostermor Irene (Veronica Cartwright). De scenerna är som ett litet kammarspel sig självt, gripande, otäckt, ömt och tragiskt på samma gång. Det är ett nyttigt korrektiv mot så mycket annan populärkultur där seriemördaren allt för ofta blåses upp till orimliga och omänskliga proportioner.

Bland andra skådespelare i den väl avvägda ensemblen som utmärker sig kan nämnas Jamie Hector, Amy Aquino, Sarah Clarke och Lance Reddick (som gör ungefär samma slags tajta och tuffa polischef som han spelade i så väl "The Wire" som "Fringe" men som alltid är ljuvlig att se).

Bosch (Titus Welliver) och Edgar (Jamie Hector).

"Bosch" är ett tätt kriminaldrama men det är verkligen stämningen som fångar mig. Det är väl förvisso inte på något sätt unikt eller originellt med melankoliska detektiver, tvärtom är det som sagt en lång tradition som sträcker sig tillbaka till den hårdkokta genrens första guldålder. Det som gör att "Bosch" lyfter är sättet som Overmeyer och hans team behandlar det på. Noir är känslig materia. Det krävs inte mycket för att du ska missa målet och då kommer resultatet onekligen att bli parodiskt. "Bosch" undviker alla de fallgroparna och slår an strängen precis rätt. Jag ser redan fram mot att få ta del av Harry Boschs nästa fall.

Transparent - Säsong ett

Det är inte bara Netflix som producerar eget material för den ständigt växande streamingmarknaden. Även nätbutikjätten Amazon har börjat spotta ut ett antal egna TV-serier. Den mest uppmärksammade av dessa är en serie med titeln "Transparent" som släpptes härom månaden. Precis som med Netflix originalserier gjordes hela säsongen tillgänglig på en gång. Den består av tio avsnitt, samtliga en halvtimme långa. Det är som gjort för att sträcktitta och det var också vad jag och fru Otterberg gjorde härom dagen.

Seriens skapare och huvudförfattare Jill Soloway var med och skrev på en av mina absoluta favoritserier, HBOs "Six Feet Under" och det är en arvsmassa som verkligen är påtaglig. Liksom "Six Feet Under" är "Transparent" en dramaserie som kretsar kring en neurotisk familj, båda utspelar de sig i Los Angeles och utforskar den stadens övre medelklassmiljö, båda blandar dramatik och en underfundig men bitvis drastisk humor för att tackla tematik som sexualitet, droger och komplicerade, inte alltid helt friska relationer. Det är specifikt och allmänmänskligt på samma gång och det är inte utan att jag blir hänförd av denna kluriga och lågmälda såpa.

De tre syskonen Pfefferman - Sarah, Josh och Ali - må vara vuxna men det vore synd att påstå att de vet vad de vill med sina liv. Sarah (Amy Landecker) är gift och har två barn men när hon plötsligt springer in i Tammy (Melora Hardin), en kvinna som hon hade ett förhållande med i collageåren väcks gamla känslor till liv igen. Josh (Jay Duplass) arbetar på skivbolag och är lite av en sexmissbrukare. När en av hans k.k. berättar att hon blivit gravid och kommer göra abort inser Josh att han vill vidare, att han faktiskt själv vill bli förälder. Ali (Gaby Hoffman) är överintelligent men totalt livsinkompetent, ett rö för vinden. När syskonens far (Jeffery Tambor) ringer dem och säger att det är något viktigt som de måste få veta tror de tre ögonblickligen att det handlar om cancer. Men som seriens titel antyder handlar det om något helt annat. Syskonen Pfeffermans far, som de känt som Mort, har hela sitt liv levt med en hemlighet, alltid vetat att något var fel, och nu på ålderns höst räcker det. Hon är egentligen kvinna och nu är det dags att leva fullt ut som sådan, att påbörja omställningen. Fadern kommer ut för sina barn som Maura.

Att skildra transpersoners erfarenheter är inte okomplicerat. Av debattörer som jag följer via sociala medier har jag förstått att det ofta blir fel och upplevs som att gruppen blir talad om snarare än att de själva får komma till tals. Bör transkvinnor verkligen spelas av manliga skådespelare? Somliga menar att det inte är lämpligt. Det där är naturligtvis inget som jag kan bedöma. Jag kan bara säga att från mitt perspektiv tar "Transparent" upp ämnet med inkännande och empati. Det blir aldrig spekulativt och sensationslystet. Tvärtom kan jag uppleva perspektivet som pedagogiskt och upplysande. Jeffery Tambor, en erfaren karaktärsskådis som vi är van att se i mindre biroller, blommar verkligen ut i rollen som Maura. Han spelar henne med en enorm integritet och i skådespelarens fårade ansikte får vi ta del av såväl skammen, ångesten och rädslan inför förvandlingen likväl som lättnaden, friheten och den rena oförfalskade glädjen över att äntligen få vara sig själv inför världen. Vid sidan av Tambor medverkar dessutom flera transpersoner i serien.

Serien fördelar sitt intresse ganska jämnt mellan syskonen och deras far. Vi får också träffa den frånskilda modern (Judith Light) som vårdar sin förvirrade nye make (Lawrence Pressman). Skådespeleriet är naturalistiskt och dialogen har en rytm och ett flyt som är väldigt väl utfört. Särskilt fångad blir jag av Hoffman, en skådespelare som jag inte sett tidigare, i rollen som den osäkra och sökande Ali. Serien är filmad med lätt hand och med solblekta bilder som både fångar miljön och är väldigt vacker. Det finns mycket av en amerikansk indietradition i seriens visuella stil men också i dess gestaltande arbete.

Identitet är ett centralt tema i "Transparent" och serien lyckas åtminstone för mig visa på kulturer som för mig är främmande utan att någonsin exotifiera dem. Jag må inte ha någon första hands erfarenhet av transvärlden, dess koder och historia, lika lite som jag har av den judiskhet och de kontexter som den innebär och som också är djupt rotad i familjen Pfefferman. Genom serien får jag inblick i båda dessa världar och ingen av dem blir oigenkännlig. Tvärtom låter den mig se mig själv och de kulturella föreställningar som jag är situerad i genom att få dem speglade genom andra. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande.

Serien har också ett ganska genialiskt format. Halvtimmesavsnitt är annars något som vi mest förknippar med sitcoms. "Transparent" är ofta dråplig och rolig men dess grundton är ändå det dramatiska. Genom att välja en kortare form för avsnitten gör Soloway sin berättelse mer fokuserad. Det är kanske delvis också en anpassning till distributionsformen. Det inbjuder verkligen till det sträcktittande som jag och fru Otterberg ägnade oss åt och som är så symptomatiskt för hur vi konsumerar den här sortens drama idag. Men oavsett hur ni väljer att se "Transparent", kära läsare, kan jag bara säga följande - jag kan inte rekommendera den starkt nog.