Avengers: Infinity War

Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.

När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.

På riktigt? Den här killen?

Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.

Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk  mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.

Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.

Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.

I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.

Avengers gonna avenge

Captain America: Civil War

En sak vet vi om fans av superhjältar. De vill se sin hjältar slåss mot varandra. Är Superman snabbare än The Flash? Skulle Batman kunna besegra Hulken? Men åh, Batman är ju DC och Hulken är ju Marvel. De kan inte mötas. Fast ibland har det hänt ändå. Fansen vill ju se det. Det bara är så, "Batman v Superman" från tidigare i år var en inte så lyckad variant på det temat. En betydligt bättre variant är "Captain America: Civil War". Eller som vi också kan kalla den: "Avengers 2,5".

Bröderna Russo som regisserade "Captain America: The Winter Soldier" har fått förnyat förtroende. Tacka för det. Den filmen var en väldigt lyckad blandning av superhjälteaction och paranoid politisk thriller. Den linjen fortsätter de att dra här. I "Civil War" ställs tematiska frågor som legat och skvalpat i Marvels filmuniversum en längre tid på sin spets: I en värld av människor med superkrafter, hur ska ansvar kunna utkrävas? Vem ska ha rätten att bestämma hur dessa förmågor ska brukas? Kan vi verkligen överlåta det avgörandet till människorna med krafterna själva? Å andra sidan, vågar vi verkligen förlita oss på att stat och myndighet (särskilt den imperialistiska supermakten USA) kan hantera den makten på rätt och riktigt sätt? Det är inte en fråga med självklara svar. Det visar sig att våra hjältar kommer till ganska olika slutsatser.

När myndigheterna vill ställa Avengers under FN-kontroll är Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) helt med på tåget. Det finns naturligtvis en ironi här. Stark är ju kaptialisten, frifräsaren, mannen som gör vad som faller honom in. Men under filmseriens gång har läxan han alltid varit tvungen att lära sig varit just att ta ansvar, att förstå att hans handlingar har konsekvenser och att han måste brottas med de strukturer som han trots allt är en del av. Så Stark blir alltså gallionsfiguren för ena sidan. På den andra hittar vi Steven Rodgers/Captain America (Chris Evans).  Åter igen ironiskt. Kapten Amerika, skapad för att vara en personifiering av den amerikanska statsapparaten och det militärindustriella komplexet, supersoldaten, han som är myndigheternas förlängda arm - han av alla är den som måste resa sig och säga stopp och belägg. Nu har staten med sin övervakning och sin kontroll gått för långt. Den här gränsen får vi inte lov att passera.

Resten av Marvels superhjältar tvingas sedan välja sida. Nå ja, nästan alla. T.ex. Thor och Hulken är inte med den här gången. Å andra sidan introduceras även ett par nya figurer som Black Panther (Chadwick Boseman) och ytterligare en ny version av Spindelmannen (Tom Holland). Båda naturligtvis med egna filmer på g i pipen. Och scenen där Tony Stark dyker upp hemma hos Peter Parker och rekryterar honom är faktiskt en av filmens roligaste och charmigaste. Men det blir många superhjältar. Och som sagt, titeln må peka ut detta som en solofilm för Captain America. Men det är en Avengers-film. Ingen tvekan om den saken.

Team Captain America.

Det finns en slags traditionell vi-måste-rädda-världen-plot nånstans i bakgrunden här också. den är inte så himla intressant. Och det är ju inte heller därför vi ser filmen. Vi ser den för att vi vill se Iron Man och Captain America mäta sina krafter. Och det är just vad vi får också. Och det funkar eftersom det är karaktärer som vi bryr oss om, i en konflikt som kommer ur deras utveckling över jag vet inte hur många filmer vid det här laget och därför att det finns en genuin tragedi här. De vill egentligen inte behöva strida mot varandra men försätts i en situation där det till slut inte går att undvika. På det viset är den här filmen verkligen allt som t.ex. "Batman v. Superman" inte var.

Det är inte förvånande att Anthony och Joe Russo också blivit betrodda med nästa delarna av Avengers-sagan också, nu när Joss Whedon inte vill fortsätta. Det krävs en särskild sorts talang för att kunna bolla alla dessa figurer samtidigt utan att tappa bort publiken och utan att känna att hälften av dem bara är där som staffage. Sen är naturligtvis inte alla karaktärer lika lyckade. Paul Bettanys Vision undrar jag just om de någonsin kommer kunna göra något vettigt med. (Men den figuren har jag å andra sidan aldrig begripit mig på.) Exakt hur det hela kommer att fortsätta återstår att se. De ideologiska konflikterna förblir inte helt uppnystade i den här filmens slut. Å andra sidan misstänker jag att fortsättningen kommer att utspela sig på en mer kosmisk skala och då spelar måhända sådana saker mindre roll.

Captain America: The Winter Soldier

Den andra solofilmen om Captain America fick på svenska biografer av någon anledning den ganska själlösa och intetsägande undertiteln "Return of the First Avenger". Kanske distributören var rädd att publiken skulle glömma bort att den gode kaptenen hör till "Avengers"-gänget och Marvels ständigt växande filmuniversum annars? Nå, den sortens andefattigheter orkar vi inte med här på Allmänstädesbloggen utan recenserar istället filmen under dess originaltitel "The Winter Soldier". Bara så att ni kära läsare vet, om ni skulle bli förvirrade.

I den första filmen från 2011 (i regi av Joe Johnston) fick vi följa hur Steve Rogers (Chris Evans), en vek och svag ung man med hjärtat på rätta stället, under andra världskriget blev utvald till ett hemlig projekt och förvandlad till en supersoldat. Som Captain America bekämpade han sedan nazisterna och deras ockulta (och fiktiva) agentorganisation HYDRA. I slutet av filmen blev kaptenen nedfryst och hittades inte igen förrän i nutid. Nu är han upptinad igen, en man från en annan tid som får kämpa för att passa in. Allt detta är en parallell till seriefigurens egen historia. Captain America skapades som en käck propagandaserie 1941, en symbol för Förenta Staternas patriotiska självbild i tiden. Senare kom figuren att "återuppväckas" och bli en del av Marvels uppsättning av superhjältar, men det har alltid funnits något gammaldags över honom. Världen har förändrats sedan 1941 och USA har förändrats med den. Hur skulle det inte påverka en karaktär som är menad att vara en symbol för förbundsrepubliken själv?

Om den första filmen var en krigsfilm i andra världskrigsmiljö är stora delar av den andra filmen snarare en högoktanig och paraniod politisk thriller med klara vibrationer från sjuttiotalets filmer i genren. Filmskaparna har rent av givit självaste Robert Redford en central roll som för att understryka den kopplingen. (Det borde väl kanske vara en spoiler att säga att Redfords minister är styckets stora skurk men den i publiken som inte räknat ut det efter fem minuter har inget grepp om klassisk dramaturgi överhuvudtaget.) Det är ett väldigt lyckat grepp. Så länge som filmen håller sig där är den extremt lyckad. Tyvärr försvinner den iväg i stora explosioner mot slutet och förlorar något av den tryckande tajta stämning som den tidigare byggt upp.

Regissörerna Anthony och Joe Russo (ännu ett av dessa regisserande syskonpar) har tidigare främst sin bakgrund inom TV och komedigenren. Det visar sig inte vara en nackdel. Det är inte de stora actionscenerna som lyfter filmer som de här. Det är istället de små scenerna, där karaktärerna får en chans att utvecklas och interagera, som är det centrala. Det är bröderna Russo bra på. De lär också ha insisterat på att så mycket av av själva actionsekvenserna som möjligt skulle genomföras praktiskt, utan CGI. När så sker märks det verkligen. Det är också en av anledningarna till att slutet inte känns riktigt sammanhängande med resten av filmen - för där blir det mer av dataanimationskalas. Dessvärre.

Efter att chefen för S.H.E.I.L.D, marveluniversumets stora agentorganisation, Nick Fury (Samuel L. Jackson) blivit utsatt för ett mystiskt attentat inser Steve Rogers att han inte längre kan lite på någon. Det finns förrädiska onda krafter som opererar djupt inne i den amerikanska underrättelsetjänsten och det enda sättet att stoppa dem på blir att försöka dra fram all smutsig byk i det offentliga. Till sin hjälp får Rogers dels agenten Black Widow (Scarlett Johansson), som vi ju känner sedan tidigare filmer och en krigsveteran med spännande flygutrustning vid namn Sam Wilson, kodnamn Falcon (Anthony Mackie). Mot sig har Captain America plötsligt hela S.H.E.I.L.D. och en mystisk lönnmördare som kallas för The Winter Soldier och som på gott gammalt mytiskt vis visar sig vara en mörk spegelbild av vår hjälte själv.

Filmens centrala politiska kraft ligger i hur den hanterar vår tids stora frågor om övervakning och om vad för slags steg en förment demokratisk stat är beredd att ta för att skapa ordning och trygghet. Är vi beredda att betala det pris som en förlust av frihet innebär? Metaforen med det moderna övervakningssamhället som en subtil fortsättning och återfödelse av nittonhundratalets mörka totalitära maskineri blir i filmen på alla sätt konkret verklighet. Captain America är en man ur takt med vår tid. Där i ligger hans svaghet. Men också hans styrka. Det är därför logiskt att han, en inkarnation av ett förflutet Förenta Staterna, här måste ge sig i kamp mot det nya USA och allt det som dess myndigheter kommit att bli.

Evans fortsätter att växa i rollen. Han gestaltar den med en lätt distans. Låter oss se hur naiv och blåögd Rogers på sätt och vis är och gör det samtidigt till det som får oss att tycka om honom. Han ger oss också precis lagom med sorg och melankoli över allt det som Rogers har förlorat. Inte så att han blir en mörk och molande karaktär a la Nolans Batman, men det finns ändå något av en tragisk hjälte där. En människa som tvingats, och försätter att tvingas, offra allt för kunna rädda världen om och om igen. Scarlett Johansson har mer att göra som Black Widow i den här filmen än i tidigare avsnitt men hon känns fortfarande något underutnyttjad. Jag hoppas verkligen att Marvel tar sitt förnuft tillfånga och ger henne en egen film snart. Samuel L. Jackson spelar som vanligt Samuel L. Jackson när han gestaltar Nick Fury och om den saken finns inte mycket att invända. Robert Redford går väl lite på autopilot men har ändå tillräckligt med gravitas för att det ska räcka och bli över.

Även om "Captain America: The Winter Soldier" inte höll för mig hela vägen gav den utan tvekan mersmak för vad som komma skall i framtiden. Att Marvels filmuniversum numera rymmer både det kosmiska och det mer jordnära gör det till en rik värld där i princip vad som helst kan hända. Filmserien tycks verkligen ha kommit in i sin andra andning nu och det är med spänning vi ser fram emot nästa års uppföljare till "The Avengers". Och innan dess? Vem vet? Jag kanske rent av ger "Agents of S.H.E.I.L.D." en andra chans?