De bästa filmerna jag såg 2013 (och den sämsta)

När jag lanserade Allmänstädesbloggen för ett år sedan var mitt första inlägg en lista över 2012 års bästa filmer. Naturligtvis vill jag ge en liknande sammanfattning över filmåret 2013. En förändring jämfört med i fjol är dock att jag den här gången valt att inte bara lista filmer som jag sett på bio utan även vägt in sådant jag sett exempelvis på DVD. Ibland har en ju inte möjlighet att se allt som en skulle vilja på den stora duken men det ska ju inte en bra film behöva lida för. För att vara aktuell för listan måste dock filmen ha haft svensk biopremiär under året som gått.

Den här listan kommer också med ett par ordentliga brasklappar. Det finns nämligen några filmer som jag inte hunnit se än, som jag väldigt gärna vill se och som, om de lever upp till hajp och rykte, mycket väl kanske hade kunnat platsa på den här listan. Främst tänker jag på "12 years a slave" - en av storfavoriterna inför den kommande Oscarsgalan. Jag har varit på väg att se den i mellandagarna men annat har kommit emellan. Vi får se om jag får chansen att se den snart eller om jag får ta den senare på skiva. Det finns också ett par dokumentärer som jag önskar att jag hunnit se. Bland dem hittar vi Sarah Polleys "Stories We Tell" om familjehemligheter och annat spännande samt "The Act of Killing" av Joshua Oppenheimer där indonesiska dödsskavdroner för spela upp de massakrer som de genomförde på 60-talet. Båda ska vara väldigt starka och intressant berättade. Jag ser fram emot att få ta del av dem.

Med detta sagt: Här följer så min tio-i-topp-lista. Jag har ju skrivit om alla dessa filmer tidigare, i vissa fall mer än en gång, så jag ska hålla motiveringarna korta. Om jag också skulle upprepa sådant som jag sagt tidigare må det väl vara hänt.

10. The Hunger Games - Catching Fire
Jag måste erkänna att jag inte hade räknat med att hitta den här filmen på listan. Jag tyckte för all del mycket om den första filmen i serien men uppföljaren ger mer av allt. Karaktärerna är starkare och mer utvecklade, världen träder fram allt mer och insatserna är mycket högre. Så är det ju förstås Jennifer Lawrence. Det är möjligt att jag låter min entusiasm över att äntligen ha fått en genrefilm som håller hela vägen ta över här men jag tror faktiskt inte det.

9. Silver Linings Playbook
Jennifer Lawrence är också det bästa i den här dramakomedin från regissören David O. Russel. Och det i en film som hade en väldigt stark ensemble. Bradley Cooper har nog aldrig varit bättre. Filmen lyckas att hantera svåra ämnen som psykisk ohälsa utan att göra allt för gulligulligt och dessutom har filmen ett intressant klassperspektiv som man inte ofta ser i romantiska komedier. Russels regi med dess rastlösa energi fångar fint huvudkaraktärernas maniska inre.

8. Spring Breakers
Ett poem i ljud, bild och orgier. En stor fet och pervers provokation. En nagel i ögat på allt vad god smak heter. En mörk och otäck saga. "Spring Breakers" är inte en traditionell narrativ film utan mer av en subliminal upplevelse. Att Harmony Korine av alla regissörer dessutom skulle få en slags publiksuccé med ett stycke avantgarde som det här hade nog ingen väntat sig. Säkert hade många i publiken som kommit för att se Vanessa Hudgens, Selina Gomez och James Franco inte räknat med att få se något sånt här men på sätt och vis fick de nog vad de förtjänade.

7. Blue Jasmine
Woody Allens senaste film fick rent generellt betydligt bättre mottagande här i Europa än bland amerikanska kritiker. Kanske var det så att Allens skildring av samtida arbetarklass klingade lite falskt i deras öron. För min del är det en kritik som jag kan ha överseende. Inte minst när filmen ger oss ett så makalöst rollporträtt som Cate Blanchets.

6. The Place Beyond the Pines
Detta existentiella kriminaldrama över generationsgränserna utforskar relationen mellan fäder och söner, vad vi lämnar i arv till våra barn och vad vi bär med oss från våra föräldrar och hur historien upprepar sig. Inte alla tyckte att filmens alla tre delar höll lika väl men för mig lade varje episod en ny dimension till berättelsen.

5. Zero Dark Thirty
Den främsta anledningen till att jag ville ta med sådant jag sett på DVD på den här listan. Denna täta psykologiska thriller från Kathryn Bigelow väckte både kritikernas beundran och en del debatt angående dess skildring av tortyr och våld. Somliga upplevde det som att filmen glorifierade de här sakerna men jag upplevde snarare det motsatta. Genom att visa rakt och utan skygglappar exakt vad som gjorts i kriget mot terrorismens namn tvingas publiken konfrontera verkligheten bakom nyhetsrubrikerna. Jessica Chastains rollprestation är också precis så intensiv och magisk som alla sagt.

4. Django Unchained
Quentin Tarantinos galna hämndfantasi om det amerikanska slaveriet, en kombination av västern och blacksploitation, är både bisarr och vansinnig. Det är också hans bästa film på länge. Det är störande och samtidigt underhållande bortom alla gränser. På sätt och vis är det problematiskt att Christoph Waltz dominerar så totalt att Jamie Foxx nästan blir en bifigur i filmen där han spelar titelkaraktären. Naturligtvis hänger det också samman med att det är Tarantino snarare än en afroamerikansk regissör som iscensätter det hela. Men en film kan vara fantastisk även om den inte är ideologiskt prefekt.

3. Jakten
Ännu en film med ett mycket svårt ämne. Dessutom berättad i form av en praktmelodram. Det är nästan bara danskarna som kan göra sånt här. Detta drama om en man som blir oskyldigt anklagad för att ha förgripit sig på barn, med en strålande Mads Mikkelsen i huvudrollen, är inte ett som en längtar efter att se om men jag har burit det med mig ända sedan jag såg filmen i april.

2. The Master
Och även den här filmen är en som jag omöjligen kan släppa. Dramat om den ack så besynnerlige och själsstukade Freddie Quells (Joaquin Phoenix) möte med den L. Ron Hubbard-inspirerade Lancaster Dodd (Phillip Seymour Hoffman) är förvillande, en labyrint där tid och rum luckras upp. Vad regissören Paul Thomas Anderson exakt vill berätta med sin historia har jag nog inte helt och hållet kommit underfund med ännu men vad det än är har filmen bara fortsatt att växa i mitt minne.

1. Before Midnight
Länge hade jag "The Master" som årets främsta film. Ända fram till att jag började skriva på det här blogginlägget faktiskt. Men hur mycket jag än beundrar den filmen måste jag när allt kommer omkring tillstå att jag älskar "Before Midnight" ännu mer. Denna tredje del i berättelsen om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) är magnifik. Deras kärlek är i all sin romantik, melankoli och bitterhet en av filmhistoriens främsta. Filmen är underbart vacker, skådespelarna har absolut gehör för sin karaktärer och ingen som varit förälskad eller haft en längre kärleksrelation kan undgå att identifiera sig.

***

Jag tänkte också passa på att kora årets sämsta filmupplevelse. Den tveksamma äran går till "Mördaren ljuger inte ensam" som jag recenserade på DVD i juli. Gammeldags pusseldeckare i stilfull tappning hade väl kunnat fungera men när det görs så totalt utan fantasi eller engagemang som här då är det hela dödfött. Det är aldrig ett bra tecken när skådespelarna ber om ursäkt för att filmen blev så dålig. Möjligen är resten av filmerna i den här Maria Lang-serien ännu sämre men de har jag undvikit. Att den här smörjan alls fick gå upp på biografen känns bara som ren cynism.

The Hunger Games: Catching Fire

Så här ska det göras. 2013 har inte varit ett starkt år för s-f och fantastik så här långt men nu på upploppet kommer alltså den andra i raden av filmatiseringar av Suzanne Collins romantrilogi om Hungerspelen och visar var skåpet ska stå. Den nya regissören Francis Lawrence lyckas faktiskt överträffa den första filmen från förra året och skapar en stark upplevelse som står stadigt på sina egna ben. Jag kan inte vara annat än nöjd när jag lämnar biosalongen.

En av de saker som gör de här filmerna så njutbara i all sin hemskhet är det faktum att världsbyggandet fungerar så bra. Det här är filmer som det går att verkligen sjunka ned i och låta sig omslutas av. Den dystopiska framtid som målas upp träder fram som fysiskt påtaglig för oss i publiken. Somliga delar av den förblir visserligen i dunkel, det bara antyds hur denna märkliga verklighet har kommit att uppstå men mer behöver vi inte för att låta vår egen fantasi fylla i resten. De detaljer vi får vad gäller allt från politik till arkitektur, till mode, till hur människorna lever sina liv räcker fullt och gott för att göra fiktionen levande. I "Catching Fire" får vi också ta en större del av den här välden än vad vi gjorde i den första filmen. När förra filmen kom fanns det de som ifrågasatte som en stat av det slag som skildras här verkligen skulle kunna existera med distrikt som hålls i fattigdom medan allt överflöd går till den rika Huvudstaden. Dessa personer kan inte ha sett sig om i världen, för det är ju precis så relationen mellan oss och tredje världen ser ut. På mer än ett plan är Collins allegori en ganska brutal anklagelseakt mot oss alla.

Vi möter återigen Kitniss Everdeen (Jennifer Lawrence), seriens hjältinna när hon försöker gå vidare med sitt liv efter segern i förra årets grymma hungerspel. (Som ni säkert minns utspelar sig det här i en framtid där Nordamerika blivit den fascistoida förtryckarstaten Panem som varje år tvingar två ungdomar från vart och ett av de tolv distrikten att delta i en bisarr dokusåpa där de måste döda varandra.) Nu dras hon ut på PR-turné i de olika distrikten tillsammans med sin medsegrare Peeta (Josh Hutcherson) som hon måste låtsas ha en romans med. (Vilket blir så mycket mer komplicerat eftersom Peeta verkligen har känslor för henne.) Resan visar sig dock inte bli den framgång som mydigheterna hoppats på. Det kokar av uppror runt om landet och Katniss har kommit att bli en symbol för trots mot makten. Hon börjar bli farlig. De måste göra sig av med henne. Lösningen blir en specialversion av spelen: en "kändisupplaga" där tidigare vinnare ställs mot varandra.

Katniss är utan tvekan ett av seriens starkaste kort. Det finns inte många kvinnliga karaktärer inom populärkulturen som kan mäta sig med henne, inte minst när det gäller sådan som riktar sig till ungdomar. Collins har verkligen lyckats slå an en djup mytisk sträng när hon skapade den här figuren, den unga kvinnan med pilbågen, jägerskan. Hon tronar fram på duken precis som den avatar av Artemis och Skade som hon är. Stark och självständig. Genom berättelsen vägrar Katniss att låta sig definieras av relationer till de unga män som drömmer om hennes gunst. "Jag kan inte ens tänka på sånt just nu" fräser hon i en scen åt Gale (Liam Hemsworth), den andre av seriens potentiella kärlekspartners. Det blir ett motstånd som antar rent metafilmiska proportioner för precis som den fascistoida statens mediaapparat konspirerar för att göra Katniss söt, förälskad och ofarlig gör även den verkliga världens media detsamma när de publicerar "artiklar" där de betygsätter Peeta och Gale sida vid sida för att se vem Katniss borde välja i slutändan.

Verklighetens och fiktionens mediedramaturgi speglar varandra.

Jennifer Lawrence är förstås fantastisk. Jag var lite osäker på hur det skulle vara att se henne spela tonåring igen nu när vi redan sett henne gestalta mer vuxna karaktärer, t.ex. i "Silver Linings Playbook" tidigare i år. Men på något vis lyckas hon ändå förvandla sig själv och bebo karaktären helt och fullt. Hennes kraft, hennes sorg och hennes vrede gör henne till en mäktig upplevelse. Och det i en film som är full av starka skådespelarinsatser. Vi har ju Woody Harrelson, Phillip Seymor Hoffman, Elizabeth Banks, Stanley Tucci och Donald Sutherland för att bara nämna några av tungviktarna som återkommer från första filmen. Bland nykomlingarna står Jena Malone ut. Hon spelar Johanna, en av Katniss motståndare och sedermera allierade i arenan. Hennes bitterhet och hårda snärt i rösten gör henne helt klart till en värdig medspelare. Det är nästan så att jag i sammanhanget tycker lite synd om Josh Hutcherson. Han är dessvärre det svaga kortet i ensemblen och blir inte alls så intressant som han egentligen borde vara.

Något litet tappar filmen i andra delen när vi återvänder till själva hungerspelen och arenan. Visserligen är actionscenerna väldigt väl utförda men det går inte att komma ifrån att just det här har vi sett tidigare. Då var första delen, den där vi fördjupade oss i världen och fick ta del av andra berättelser mycket mer intressant. I slutändan leder dock allt upp till en ordentlig cliffhanger som ska få oss att sitta på stolkanten och ivrigt vänta på de två följande filmerna. (För ja, det är numera lag på att den sista boken i en sådan här serie måste delas upp i två filmer.) Där kommer upproret att övergå i fullskalig revolution. Jag har inte haft tid att läsa böckerna ännu men efter vad jag hört ska den sista delen vara än grymmare och brutalare än det som vi redan fått ta del av. Och med tanke på att den här filmens regissör även ska göra del tre och fyra finns det all anledning att vara förväntansfull.