Frost II

En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.

Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.

Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?

På väg mot det okända.

Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.

Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.

Elsa och vattenanden.

Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.

Frost

Det är med en oförfalskad glädje i fingerspetsarna som jag knappar dessa rader: "Frost" är den bästa film som Disney har gjort på många, många år, kanske faktiskt sedan "Lilo & Stich" från 2002. Visst tyckte jag om både "Prinsessan och grodan" (2009) och "Trassel" (2010) men de var båda två när allt kom till kritan övningar i nostalgi, medvetna försök att återskapa det som gjorde Disney på 90-talet till den ostoppbara hitmaskin som bolaget då var. Med "Frost" har filmskaparna tagit sin utgångspunkt i de gamla formlerna men fört det hela vidare, inte nöjt sig med att försöka upprepa forna glansdagar utan faktiskt skapa något nytt, samtidigt som filmen verkligen är precis vad en genuin Disneyklassiker ska vara: En saga!

Handlingen är fritt (ja, mycket fritt) bearbetad från H.C. Andersens saga "Snödrottningen" (1845), en berättelse som Disney uppenbarligen gjort flera försök att göra film av tidigare. Det hela utspelar sig i en slags skandinaviskt doftande fantasivärld av prinsar, prinsessor, troll och magi. Vi möter två systrar, Anna och Elsa. Elsa som är den äldre av systrarna har fötts med fantastiska krafter, hon kan skapa is, snö och kyla med sina bara händer. Men en kväll när prinsessorna leker snöbollskrig i slottets stora sal råkar Elsa skada sin syster. Föräldrarna tar då flickorna till trollen i skogen som lyckas bota den lilla Anna. För att inte något liknande ska hända igen låter föräldrarna trollen ta bort alla Annas minnen av systerns krafter. Därefter låser de slottets portar och låter systrarna växa upp utan direkt kontakt med varandra.

Många år senare, när föräldrarna har dött och det är dags för Elsa att krönas till drottning öppnas portarna igen och en stor fest hålls med inbjudna från när och fjärran. Anna träffar en prins vid namn Hans från de södra öarna och förälskar sig i honom. Men när hon ska presentera honom för sin syster går allt fel. Elsas trolska krafter avslöjas och utan att mena det lägger hon en evig vinter över riket innan hon i panik flyr ut i vildmarken. Nu måste Anna ge sig ut för att återfinna sin syster. På vägen stöter hon på isförsäljaren Kristoff, dennes tame ren Sven och snögubben Olaf, som på magiskt vis blivit levande.

Nej, det här är inte snögubben.

Bland allt underbart som "Frost" bjuder på är detta det viktigaste - att den placerar två starka, intressanta och flerdimensionella kvinnliga karaktärer i handlingens centrum. Och det är dessa två systrars relation och förhållande till varandra som är det absolut viktigaste. Utan att avslöja för mycket av slutet - det är deras kärlek till varandra som är den centrala för handlingen. Visst kommer Anna att slitas mellan prins Hans och Kristoff innan filmen är slut men det är inte alls det som är det avgörande, den saken är helt och hållet en bihandling. Skildringen av systrarnas komplicerade ömhet rymmer dessutom mer av psykologisk trovärdighet än vi sett på länge. Det innebär också att manuset, skrivet av Jennifer Lee, en av regissörerna, tillåts ta vändningar som faktiskt blir genuint överraskande ibland!

Filmen är också humoristisk förstås, i precis lagom stora doser. I somliga Disneyfilmer händer det att sidekickfigurerna tar över och rent av stör själva huvudhandlingen i filmen (ja, jag tittar på dig "Pocahontas"). Inte så här. Det är också en stor lättnad att vi slipper hysteriskt vitsande och rastlöst flängande mellan gagsen som vi så ofta måste stå ut med i animerad film idag. Inte heller är actionsekvenserna designade för att vara berg-och-dalbane-attraktioner heller. I "Frost" får karaktärerna stå i centrum.

Här har vi Olaf, som drömmer om att få uppleva sommaren.

Musiken och sångnumren är också med och lyfter filmen över sina föregångare. Det här är den sortens Disneymusikal vi fick på den tiden när Alan Menken verkligen var inspirerad. Herr Menken själv har dock får lämna över sin mantel till en ny generation låtskrivare i form av Robert Lopez och Kristen Anderson-Lopez. Paret gjorde sånger redan till den senaste Nalle Puh-filmen men det är är de får chansen att glänsa och sprida sina vingar. Lopez är mest känd som en av upphovsmännen till musikalerna "Avenue Q" och (tillsammans med Matt Stone och Trey Parker) "The Book of Mormon". Den lyssnare som hört Lopez musik kommer att känna igen harmonik och melodisk stil. Sångtexterna är samtidigt fyndiga och gripande. Särskilt kraftfullt blir det i Elsas sång "Let It Go", som i det engelskspråkiga originalet framförs av musikalskådespelaren Idina Menzel.

Vad gäller animationen påminner det vi får se väldigt mycket om utseendet i "Trassel". Figurerna är formade efter samma grundmodell som väl nu får gälla för att vara den nya officiella Disneystilen. Även om jag fortfarande saknar känslan i de traditionellt animerade filmerna har filmmakarna med den här stilen hittat ett sätt att förhålla sig till dataanimerade mänskliga karaktärer som faktiskt fungerar, kanske just därför att de inte längre försöker eftersträva någon slags fotorealism. Min enda invändning är mot miljöerna som ser lite platta och tomma ut. Det kan förstås ha något med de ändlösa snölandskapen att göra men det känns ändå som om filmen hade kunnat erbjuda mer just här.

Det där sista är förstås bara en liten detalj att gnälla på. Efter en lång rad av filmer som kommit och gått utan att lämna något större intryck, tänk på "Lilla Kycklingen", "Familjen Robinson", "Bolt" eller förra årets "Röjar-Ralf" är det faktiskt skönt att se att det fortfarande finns kreativ energi kvar där borta i Musse Pigg-högkvarteret!