måndag 10 februari 2020

The Irishman



Nej. Nix. Näpp. Uh-uh. Glöm det. Inte. Jag gjorde mitt bästa. Jag försökte ha ett öppet sinne. Att inte låta mina förutfattade meningar styra mig. Mer än så - faktiskt så ville jag aktivt tycka om The Irishman. Det här är en process jag går igenom då och då. Jag försöker mig förstå på vad kulten kring Martin Scorsese går ut på. Vem är mer unisont hyllad är den korte italisk-amerikanske regissören med de stora, buskiga ögonbrynen? Alla älskar honom. Något måste de ha sett som jag inte ser för jag ser det verkligen inte. Jag såg det inte den här gången heller.

Och jag tror inte bara det handlar om mitt ointresse för gangsters och maffia. Gudarna ska veta att jag skiter i gangsters och maffia. Går inte igång på det alls. Tycker mest det är komiskt hur folk går upp i brygga över vad de tycker de här figurerna är coola - samma personer som skulle skita på sig om de konfronterades med verklighetens samtida gängkriminalitet och våld.

Och det är inte som om att Scorsese inte har gjort det här bättre tidigare. Maffiabröder kommer heller aldrig att vara en av mina favoriter, men den har åtminstone ett gäng med stilistiska drag som gör den underhållande. I jämförelse är The Irishman som att se målarfärg torka. Det här är en trött film om trötta gamla män som med digital teknik då och då görs unga, eller åtminstone yngre igen. Men även i de scenerna, när karaktärerna är yngre skiner tröttheten igenom och det finns inget energiskt eller pulserande över den här filmen. Den så att säga bara maler på.

I centrum står Robert DeNiros rollfigur Frank. Frank är lastbilschaffis som steg för steg dras in i den kriminella maffiavärlden som hitman. Den stående eufemismen är att han målar hus, på grund av det röda stänktet som blir på väggen efter att han skjutit skallen av någon. Via dessa maffiakontakter, personifierade av underbossen Russell Bufalino (Joe Pesci), får Frank också en karriär inom facket, för som vi alla vet är den amerikanska fackföreningen och organiserad kriminalitet i princip samma sak. Så kommer Franks vägar också att korsas med den stora fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino) och de båda männen blir nära vänner. Föga anar Frank då att den dagen ska komma när han blir den som kommer få ordern att "ta hand om" Hoffa och se till att han försvinner för gott.

Joe Pesci som maffiaman.



Så tecknar Scorsese så sin fresk över tiden och blandar verklighet och hittepå. Jag önskar att jag kunde säga att han gör det med frejdighet och fräckhet, men nej. Brinner han ens själv för det här längre eller känns det bara som något han borde göra? Jag menar han tycker säkert det är jättekul att jobba ihop med DeNiro och Pesci igen. Och Pacino är det tydligen första gången han filmar med. Det känns ju som på tiden. Ingen av de där tre herrarna har väl egentligen några egentliga storverk kvar i sig längre. Pesci hade egentligen till och med gott i pension men är här tillbaka och gör ett rörande lågstämt porträtt, medan Pacino tuggar fradga och gormar som han gör - så är Hoffa förvisso också en extrovert figur som gärna får vara lite "larger than life". DeNiro själv, ja om jag ska vara ärlig gör han varken till eller från. Pesci och Pacino fångar i alla fall mitt intresse någorlunda, det finns så att säga en hög lägsta nivå där på ren karisma med DeNiro, ja han känns knappt där.

Pacino som Jimmy Hoffa.


Några kvinnliga karaktärer finns knappast. Några fruar figurerar i bakgrunden men utan att göra något större intryck. I stället blir det en av Franks döttrar, spelad av Anna Paquin som sticker ut mest. Och då främst för att hon sticker ut. Rollfiguren har knappt nån replik överhuvudtaget utan består bara av ett antal besvikna och äcklade blickar mot sin far som hon förstår är en kallblodig mördare. Jag vet att vi ibland säger om kvinnoroller att de knappt ens finns, men det här är det värsta jag sett. Och att ge denna ickeroll till en skådespelerska av Paquins kaliber det är obegripligt. Jag antar att det måste ha funnits fler scener med henne som sedan blivit bortklippta. För gudarna ska veta att det inte finns plats för dem i en tre och en halv timme lång film där vi måste se olika gubbar och farbröder gubba sig med varandra.

Anna Paquin som besviken dotter.


Filmen är som sagt tre och en halv timme men känns som en vecka. Mot slutet när Hoffa äntligen blivit mördad tänkte jag att nu äntligen närmar vi oss finalen här. Allt är relativt visar det sig. Den där epilogen var lång som en egen film i sig.

Den stora kontroversen under hösten i filmvärlden var Scorseses kritik av Marvelfilmerna och den diskussion som den föranledde. Och även om det går att hålla med Marty om mycket, när det handlar om likriktning och storbolagets marknadslogik som får gå före den konstnärliga ådran så måste jag ändå säga att det här - det här är inte "cinema" heller. Inte längre. Vi kan inte fortsätta med det här. Det är minst lika tomt om inte tommare än vilken trist superhjältefilm som helst. På ett sätt kan det verka besynnerligt att en av våra mest hyllade regissörer med några av de allra största filmstjärnorna i ryggen ändå inte kan få ett traditionellt filmbolag att satsa på hans senaste epos. Men kanske är det ändå ett sundhetstecken. För allvarligt talat Marty, vad skulle det här vara bra för?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar