Uncut Gems

Sällan har jag fått sånt pulspåslag av att se en film som jag fick av Uncut Gems. Vissa filmer liknas ibland vid berg- och dalbanor, ofta då i någon sorts negativ betydelse. Men det brukar oftast vara action och äventyrsberättelser som beskrivs på det viset, som en slags lustfyllda åkturer för hela familjen. Uncut Gems liknar dock mer hur det verkligen är att åka berg- och dalbana - det är extremt stressfullt, ångestframkallande och efteråt mår du lite illa, även om du samtidigt är lycklig att du har överlevt upplevelsen. För även om du vet, innerst inne, att du själv inte är i någon egentlig fysisk fara, säger kroppen till dej, skriker med alla hormonkörtlar som den har att du borde lägga benen på ryggen och fly medan tid fortfarande är.

Ungefär så är det att följa Howard Ratner (Adam Sandler), en diamanthandlare i New York med tusen, sinom tusen järn i elden. En man som rör sig på stadens gator som om han alltid vore jagad, därför att han är det. Howard är den sortens person som verkar genuint oförmögen att fatta vettiga och sunda beslut i sitt liv. Det är inte det att hans affärer egentligen går dåligt men så fort han får lite kontanter i näven så springer han direkt till sin bookie och satsar pengar på någon basketmatch, sen spelar det ingen roll om kontanterna egentligen var Howards - han har ju ändå tänkt vinna och då var ju insatsen bara ett litet lån, eller hur? Så plockar han ur ena kassan för att fylla på i den andra. Och hux flux står där någon arg och brutal indrivare där och vill ha vad Howard är skyldig. Kan han då inte betala kan det hända att de tar klockan han har på sig - som också egentligen är lånad. Allt medan han pusslar jobbet med både familj och älskarinna, inget av det är gratis.

Howard (Sandler) kränger sina grejer.

Howards stora dröm är den stora dealen som i ett slag ska lösa alla hans ekonomiska bekymmer. Till den ändan har han sett till att importera en stor oslipad svart opal från Etiopien, en ädelsten som Howard tänker ska kunna inbringa miljonbelopp på en auktion. Det är bara det att den dagen då stenen anländer har Howard besök i sin shop av den kände basketspelaren Kevin Garnett (som spelar sig själv i filmen). Den uppspelte Howard visar stenen för Garnett som blir förtrollad av ädelstenens glans, ja dirakt bergtagen, han måste ha den, den är från den stunden hans lyckoamulett. Howard har förstås redan lovat den åt auktionsfirman men det var ju detta med de dåliga besluten, han låter Garnett låna stenen över helgen med löfte om att lämna tillbaka den. Som pant lämnar basketspelaren sin mästerskapsring - som Howard omedelbart springer iväg för att pantsätta så att han kan satsa pengar på Garnetts nästa match. Med sin nya lyckosten, hur skulle han kunna förlora?

Romancing the Stone med Kevin Garnett som sig själv.

Redan här kan jag inte längre andas av stress - och det kommer bara bli värre.

Rollen som Howard är utan tvekan bland det bästa Sandler har gjort, helt i klass med rollen i Paul Thomas Andersons Punch Drunk Love, en annan film med hetsigt, hysteriskt, maniskt tempo som disorienterar dig som åskådare. Precis som i den filmen bidrar också den bitvis ganska högljudda filmmusiken, här av Daniel Lopatin Det finns något i Sandlers persona, denna i grunden ganska töntiga men å så arga uppenbarelse, en frustration och en vidrighet som funkar utmärkt i en dramatisk roll som denna. Detta är den sortens filmstjärneskådespeleri jag vill se, när stjärnan litar på regissör, lämnar över sig i deras händer, låter dem göra vad de vill - vilket i bröderna Josh och Benny Safdies fall är att spöka ut Sandler med ett lösgarnityr som får honom att likna en yngre John Turturro. Det balanserar på groteskens rand, men de kommer undan med det, inte minst för att filmen i övrigt känns som så levd i. Filmen är fotad av veteranen Darius Khondji och kameran följer Howard i hasorna som en dokumentärfilmare, alltid hovrande strax bakom axeln på honom, vilket bara bidrar till känslan av stress.

Julia Fox - en av många som imponerar.

Förutom Sandler och Garnett i rollen som sig själv (förövrigt ett ganska utlämnande porträtt för basketspelaren framstår inte direkt som världens mest sympatiska kille) ser vi t.ex. Idina Menzel som Howards hustru, Julia Fox som älskarinnan och Eric Bogdosian som Arno, Howards lånehaj och tilllika svåger, alla med samma enorma intensitet och liv i spelet. Tillsamns bygger ensemble och regissörer upp en värld för karaktärerna att bebo. Så blir filmen också en slags sociologisk skildring av ett väldigt specifikt New York där det judiska och det afroamerikanska stöter mot varandra, båda sidor något utanför mainstreamsamhället men åtminstone bitvis ekonomiskt starka och ömsesidigt avundsjuka på varandra. Det är fascinerande att följa, mitt i all stress.