1917

De är borta nu, de som själva minns. Det är över ett sekel sedan kriget slutade. Efter det kriget kom ett annat krig, som kom att överskugga det med grymheter av ett helt annat slag - men det kriget, som krig, var annorlunda och fick en heroisk aura. Det kriget blev mytologiserat som en kamp mellan det onda och det goda så till den grad att när den ideologi som då bekrigades sakta men säkert börjar krypa tillbaka, vägrar många att känna igen den. Den ska ju vara uttrycket för en absolut ondska och inte kan en sådan finnas representerad av vanliga människor i kommunfullmäktige? Det andra kriget kom därmed också att bli det goda kriget, kriget som måste föras. Det första kriget å andra sidan var, då och även i backspegeln, ett uttryck för en total onödighet. Det förvandlade Europas fält till ett gigantiskt slakthus som under flera år malde ned en hel generation av unga män till intet alls. Ett totalt meningslöst krig som utkämpades enbart för prestige och ära men som blev totalt ärolöst. Det var på samma gång 1800-talets sista och 1900-talets första krig, slutet på en era och början på en ny.

Första världskrigs-filmen är inte en självklar genre på det sättet som andra världskrigs-filmen är. Det hänger liksom ihop med jag skrev ovan, andra världskriget som det goda kriget, ett krig där det kan finnas hjältar vilket gör det lockande för filmberättandet. Det är ett krig som lämpar sig att göra saga av, så har andra världskriget kommit att bli myten om det förra århundradet - vår tids trojanska krig. En gång en verklig konflikt som ju längre tiden går, allt mer legender kan samlas runt. Andra världskriget på film kan vara Rädda menige Ryan eller Den tunna röda linjen men det kan också vara Indiana Jones eller Örnnästet. Cinema de papa, helt enkelt. Första världskrigs-film däremot är med nödvändighet gyttja, gegga och misär. Det är kriget, det och Vietnam möjligtvis, du väljer att berätta om om du vill göra en antikrigsfilm. Bland de titlar vi minns finns kanske Ärans väg av Kubrick eller På västfronten intet nytt (som filmats flera gånger). Bland filmer som försökt göra något mer "fantasifullt" kan vi nämna En långvarig förlovning av Jeunet som är en kärlekshistoria med kriget som fond och för all del Patty Jenkins Wonder Woman från 2017 där Gal Gadots superhjälte - en karaktär som egentligen skapades i samband med andra världskriget fick sparka rumpa i skyttegravarna i kampen mot självaste krigets gud. Det funkar för all del men tonbalansen är lite udda. Jag misstänker ju att om inte Captain America redan hade funnits på film hade nog Jenkins valt andra världskriget istället.

Regissören Mendes i skyttegraven, under inspelningen av 1917.

Regissören Sam Mendes har redan gjort en krigsfilm, eller antikrigsfilm om ni så vill - Jarhead från 2005 med Jake Gyllenhall i huvudrollen - en slags postmodern tagning på genren där det första Gulfkriget pågår men hela tiden utanför bild, nästan som en slags blinkning till Baudrillards essä om det som ett krig som aldrig hänt.I stället är fokus på Gyllenhalls frustrerade unga soldat som sitter på luckan och bara runkar som en galning medan han väntar på att få ge sig ut och döda eller vad det nu är han tror ska förlösa honom. Det är bitvis väldigt obehagligt om en generation som vuxit upp på Plutonen och Apocalypse Now men som dragit helt andra slutsatser från de filmerna än vad filmskaparna haft för avsikt, nämligen att krig det är jävligt coolt, ju.

Mendes gjorde stor entré som filmskapare och teaterregissör i slutet av nittiotalet. Hans första film var den då tokhyllade American Beauty som det numera är comme il faut att snörpa på munnen åt. Ingen kan dock förneka att det är en visuellt väldigt välarbetad sak. Samma gäller för hans nästa film, Road to Perdition, ett gangsterdrama som till och med jag som inte gillar gangsterfilm tyckte mycket om. Mendes bar på ett löfte om att vara nästa stora populistiska bildstormare, en intelligent, lyhörd och särpräglad regissör. Jag hoppades mycket på honom. Sedan hade han några motgångar, filmer som inte blev så lyckade eller väl mottagna och Mendes själv svaldes ned i slukhålet James Bond. När han valdes till det jobbet höjdes det nog på ett och annat ögonbryn - självständiga auteurer brukar inte få göra Bond-rullar. Spielberg ville en gång i tiden men fick inte till exempel. Mendes fick göra två, Skyfall som kanske är en av de bästa någonsin och Spectre som blev rätt universellt sågad. Det var hur som helst aldrig riktigt en perfekt passform.

Genom ingenmansland.

Nu - med 1917 gör Mendes en slags comeback. Det är ett storslaget filmepos efter hans eget huvud, inspirerad av de historier som hans farfar berättat för honom om det stora kriget. Jämförelsen med Jarhead är ofrånkomlig men 1917 är en mycket mer traditionell krigsfilm, en meditation över våldets grymhet och futilitet men också stöpt i en form som ändå tillåter ett visst mått av individuell heroism. De två soldaterna Blake och Scofield (Dean-Charles Chapman och George MacKay) sänds ut på ett farligt uppdrag, de måste ta sig över ingenmansland och tyskarnas gamla frontlinje för att nå sina landsmän längre fram med en order om att inte genomföra ett planerat anfall, nya flygspaningar visar nämligen att det är en fälla och att den anfallande styrkan är på väg in i en säker död. Och för att göra det ännu lite mer tillspetsat - bland de framryckande trupperna finns Blakes egen bror. Att misslyckas är med andra ord inte ett alternativ.

1917 har fått lite av ett blandat mottagande, även om den också är en av favoriterna till de stora priserna under galasäsongen. Det beror främst på filmens stora estetiska grepp, somliga skulle kalla det en gimmick, att filma allt så att det ser ut som att det vore en enda lång tagning. Det är den inte - och det går ibland att se var fusket är någonstans och sömmarna sitter, precis som med Hitchcocks Repet. Det gör också att filmen får tänkas utspela sig mer eller mindre i realtid, vi är med från det att de får uppdraget tills att det är avslutat. För somliga i publiken kommer det att fungera, för andra kanske det blir lite sökt och ett brott mot illusionen, paradoxalt nog eftersom det Mendes gjort är att välja bort det traditionella filmspråkets montageteknik mot ett annat sätt att förtrolla oss. Det ena är ju egentligen inte mer "konstgjort" än det andra, det handlar bara om vad vi som publik är vana vid eller villiga att gå med på. För mig är det fantastiskt och helt klart det bästa med hela filmen. Jag är en total sucker för långa, komplexa tagningar i vilket fall som helst.

Ska han hinna fram i tid?

Annars är 1917 en intensiv och hjärtklappande sprint där adrenalinet står högt i halsen nästan från början till slutet. Vissa sekvenser är ruskigt spännande. Skådespeleriet är lysande, inte minst George MacKay gör en strålande insats som filmens protagonist men det är också kul att se brittiska veteraner som Colin Firth, Andrew Scott och Cumberbatch himself flimra förbi i officerskåren. Det briserar en och annan granat längs vägen och vi får till och med en flygplanskrasch men huvudsakligen bygger filmens spänning på att vi aldrig vet när nästa krevad eller skottlossning kommer. Våra huvudpersoner rör sig genom ett föränderligt landskap, från ett helvete av kratrar och taggtråd till fält av blommor, klöver och bedräglig lantlig idyll tillbaka till gyttja och sönderbombade byggnader som under nattliga bombardemang mest liknar målningar av Hieronymus Bosch. Det är sublimt och skrämmande. Döden är allestädes närvarande, inte minst i de drivor av lik som ligger travade på varandra eller flyter i nåt vattendrag i bildens periferi. Vid ett tillfälle råkar dessutom MacKays karaktär sätta sin hand rakt in i en öppen ruttnande kropp, en hand som han dessutom precis skurit upp på taggtråd. Det är en vidrig scen som i en annan film lätt hade kunnat slå över i absurd humor men Mendes ger oss inte den nåden att lätta på trycket.

De är borta nu, de som själva minns. Om vi andra ska kunna fortsätta minnas måste berättelser som den här fortsätta att gestaltas. Se bara vad som håller på att hända nu när de som själva minns det andra kriget är på väg att också dem gå ur historien. Första världskriget är inte ett hjältarnas krig, det var bara en meningslös slakt som ingenstans ledde, men det gäller ju egentligen för alla krig, även de vi intalar oss är goda.