Hobbit: Femhäraslaget

I slutet av kapitel sjutton av J.R.R. Tolkiens barnbok "Hobbiten" faller huvudpersonen Bilbo i medvetslöshet just som en stor strid ska utbryta. När han vaknar igen i början av kapitel arton har det som kommer att bli kallat för "femhäraslaget" kommit och gått. Bilbo får i mycket korta ordalag sammanfattat för sig vad han har missat. Och det, som en säger är det. Med tanke på att Peter Jackson valt att namnge sin tredje del av filmatiseringen som nästan aldrig vill ta slut efter just det där slaget kan nog envar räkna ut att det inte blir så prosaiskt återgivet  Tvärtom slår Jackson naturligtvis på stora trumman och ger oss den mest bombastiska krigsfilm i ringbrynja och långsvärd som han överhuvudtaget kan uppbåda. Det blir ett oupphörligt köttande av orcher i två och en halv timmes tid. Den stora frågan är bara - finns det några andra än de mest inbitna fansen som orkar bry sig längre?

Jag ifrågasätter inte att filmen kommer att bli en stor ekonomisk framgång. Den saken går nog liksom av sig själv numera. Och jag är övertygad om att många som lämnar biosalongen kommer att göra det med känslan av att de fått vara med om en riktig rökare. Det jag däremot undrar är hur vi kommer att se tillbaka på den här filmen och dess två föregångare om fem eller tio år. Att Jacksons "Sagan om ringen"-filmer kommer att höra till de verkliga klassikerna i genren, det vet vi redan. De har redan varit så enormt inflytelserika och en hel generation filmälskare har vuxit upp med dem som själva definitionen av vad magi på vita duken innebär. Detsamma kommer nog inte gälla "Hobbit"-filmerna. Jag misstänker att de - i likhet med George Lucas prequeltrilogi - kommer att hållas upp som riktiga kalkoner. Och jämförelsen med Lucas är faktiskt ganska träffande. Både han och Jackson hade nått en maktposition som gjorde att det inte fanns några bromsklossar längre. Vad än de ville göra kunde de slänga upp framför kameran, ofta i digital form. Det är bara det att konsten också behöver ett redigerande öga. Någon som kan ta ett par steg tillbaka och säga att "nej, nu blev det lite för mycket". Om inte regissören själv kan göra det borde det finnas någon annan som kan ta den rollen. Någon som t.ex. kan undra om det verkligen är en bra idé att göra tre filmer om totalt nära nio timmar på en bok som spänner över 250 sidor?

Peter Jackson gör vad han kan för att försöka återfånga det han gjorde för nästan femton år sedan. Antingen har han det inte i sig längre eller så räcker det inte. Det som var häpnadsväckande och nytt då ser mossigt ut idag. Jag kan inte komma ifrån att det känns gammaldags på något sätt. Miljöerna, de datagenererade figurerna, allt det som mitt öga tidigare uppfattade som totalt fotorealistiskt framstår för mig idag som lika artificiellt som någonsin en Ray Harryhausen-rulle från 70-talet men utan dennes charmiga patina. Det här är en film som är gjort för att imponera på oss, få oss att tappa hakan och åtminstone på mig lyckas det inte alls.

De delar av filmen som jag ändå trots allt uppskattar och tar till mig är de som inte har med slaget att göra. Jag önskar att det fanns fler av dem. Som scenerna mellan Bilbo (Martin Freeman) och Thorin (Richard Armitage) som med några enkla penseldrag målar ett porträtt av en vänskap som är både djup och komplicerad. De scenerna hade det gärna fått finnas fler av. Dessvärre är det just sådant som inte får plats i denna film som känns betydligt längre än vad den verkligen är. Ju mer Jackson och hans manusförfattare bygger ut, lägger till och diktar vidare ju mer hamnar stackars Bilbo i bakgrunden och blir en bifigur i de filmer där han borde vara den bärande karaktären. Dessvärre lyckades Jackson avsluta Bilbos inre resa från blyg och introvert vardagsmänniska till fullfjädrad äventyrare redan i den första delen. Det finns ingenstans för honom att ta vägen. Och utan Bilbo som bärande karaktär, den ur vars ögon vi får uppleva att som händer, finns det inte något fokus kvar överhuvudtaget. När allt plötsligt blir lika viktigt, då blir plötsligt allt också lika oviktigt. Det öppnar också för diverse bifigurer som kan stjäla hela showen.

Bäst i filmen? Alfrid Slickepott (Ryan Gage).

Främst av dessa är Ryan Gage i rollen som Alfrid, en opportunistisk assistent till Sjöstadens korrupte härskare (Stephen Fry, som dör tidigt i filmen då han får en drake i skallen). Gage spelar upp ett groteskt ansikte med en stor mun full av förskräckliga tänder och stora utbucktande ögon. Han ser ut som en blandning mellan en groda och en råtta. Efter att hans herre fallit ifrån gör Alfrid sedan allt för att ställa sig in hos de nya makthavarna. Han myglar, han smickrar och han manipulerar. Han är feg och han är girig. Det är en sorts komisk roll som fungerar oerhört väl eftersom han är en vanlig människa med alla våra eländigaste svagheter som bara försöker överleva i en värld av hjältar och halvgudar. Gage gör en fantastisk insats och kan mycket väl vara det bästa i hela filmen. Problemet är ju bara att filmen egentligen inte ska handla om honom.

En läxa som Jackson tydligen lärt sig från "Sagan om konungens återkomst" (2003) är att inte låta slutet dra ut i all evighet. När stridigheterna efter många om och men äntligen lägger sig då går det faktiskt undan rätt bra innan sluttexterna börjar rulla. Det är en lättnad, inte minst med tanke på att den första filmen var så framtung. Det är förstås möjligt att filmskaparna har mer i bagaget här till den förlängda version som med all säkerhet kommer släppas på skiva. Jag har inte sett de förlängda klippningarna av del ett och två och jag tror inte jag har någon önskan om att se dem heller. Samma gäller för del tre. Det vi redan fått serverat är redan i överkant för min smak. Överhuvudtaget är det här inte filmer som lockar mig att återvända. Jag kan bara hoppas att Peter Jackson går vidare och att om vi någonsin får se fler filmatiseringar av Tolkien det blir en annan regissör som kan ge en ny, fräsch tolkning av den här världen.

Hobbit: Smaugs ödemark

Det viskas och berättas att en gång på sin ålders höst fick professor Tolkien för sig att han skulle skriva en ny version av "Hobbiten" den barnbok som han först publicerat 1937. Han hade visserligen gjort en del mindre omarbetningar redan till den andra utgåvan på femtio-talet men nu skulle han skriva om hela texten, i samma stil och anda som han hade skrivit dess uppföljare "Härskarringen". Tolkien skrev färdigt ett par kapitel av denna helt nya version av sin debutbok och lät några vänner läsa vad han åstadkommit. "Jo, visst är det bra" sa vännerna "men det är ju inte samma bok längre". Tolkien förstod vad de menade och lade så projektet på hyllan.

Men år 2012 dammades idén på sätt och vis av när Peter Jackson hade premiär på första delen i sin nya Midgårdstrilogi. För säga vad man vill om de här filmerna: nog är de "Hobbiten" läst extremt genom "Härskarringen". Tolkiens bok är en charmig liten saga. Jackson tar i så att han spricker för att det ska bli samma slags epos som hans tidigare filmer. Särskilt i den första filmen var det ett problem. Vad handlingen serverade kunde inte leva upp till det bombastiska tonläget. Dessutom fanns det en påtaglig känsla av omtagning, att vi hade sett allt det här förut.  Från det att samma gamla miljöer tonade fram till samma gamla Howard Shore-musik kände jag instinktivt hur synd det var att del Toro lämnat projektet. Jag hade gärna sett en annan filmskapares vision och tolkning av det här materialet. Jag hade velat se Terry Gilliams "Hobbit". Eller Myazakis...

Det ska sägas med en gång: Den här filmen är en klar förbättring. Visst är det fortfarande för mycket av allt men "Smaugs ödemark" hänger mycket bättre samman än vad "En oväntad resa" gjorde. Handlingen tar vid där vi lämnade den sist. Bilbo, dvärgarna och Gandalf är fortfarande på väg mot Ensamma berget. På vägen dit passerar de genom Mörkveden, tas tillfånga av alverna där och rymmer. De kommer Sjöstaden, hamnar i bekymmer där och tar sig sedan vidare. De hittar den gömda ingången och konfronterar draken Smaug. Undertiden gör Gandalf en avstickare för att konfrontera den mystiske Nekromanten.

Precis som sist har Jackson och hans följeslagare broderat ut en hel del från förlagan. Men tempot är högre den här gången och tilläggen känns faktiskt inte så krystade. Nå, det kan väl hända att visa purister kommer att rynka på näsan åt den antydda kärleksflirten mellan en nyskapad alvkrigare (Evangeline Lilly) och en av de hunkigare dvärgarna (Kili, Aidan Turner). Själv tycker jag det är ganska charmigt och sött. Att få återse Orlando Bloom som Legolas fungerade i mitt tycke också väl. Scenerna med honom och hans fader alvkonungen (spelad av en läckert hotfull Lee Pace) lägger ett mörkt stråk till de annars så ädla eldar. Bland de scener som inte flyter på lika bra finns dessvärre den sekvens tidigt i filmen där hela Sveriges Micke Persbrandt spelar Beorn iförd ansiktsbehåring som redan väckt såväl hån som gamman jorden runt. Om det inte vore för att Jackson behöver presentera denne varbjörn för hans roll i del tre hade dessa scener utan problem helt kunnat lyftas ur filmen.

McKellen och Persbrandt är båda på avbytarbänk största delen av filmen.

  

Den stora styrkan ligger i samspelet mellan karaktärerna. Martin Freeman är en strålande Bilbo. Han har inte en riktigt lika tydlig utveckling som karaktär att spela på i den här filmen med de stunder då vi anar att ringen börjar gripa tag om hans sinne får en väldig laddning. Ian McKellen är förstås Gandalf rätt och slätt även om han blir lite av en bifigur här. Det är också imponerande hur filmskaparna lyckats göra individer av de tretton dvärgarna som i Tolkiens bok mest framstår som en massa. Richard Armitages Thorin ger hela dvärgheten upprättelse för alla gånger de fått tjäna som komik. Jag är också väldigt förtjust i scenerna i Sjöstaden vars bisarre tyrann spelas med lysande bravur av Stephen Fry. Här tillåts vi verkligen ta in en plats och en miljö och känna vad det skulle innebära att leva som vanlig människa i denna värld av drakar och uråldriga makter.

Jag har större problem med actionsekvenserna. Och de kommer förstås med jämna mellanrum. Det är nästan som om Jackson är rädd att publiken ska tappa intresset om de inte får se en orcherskalle penetreras av en pil var tionde minut. Vi har strid med jättespindlar, flykt i vattenfall i tunnor, mer orcherbataljer och så kampen mot Smaug för att bara nämna något. De är flinka, väl utförda, snyggt koreograferade men på något vis så griper de ändå inte tag i mig. De har liksom ingen tyngd i sig. De känns lite för mycket som tecknad film, mer som något ur Tom & Jerry än något som lyder under verkliga fysiska lagar. Det är samma problem som drabbar mycket av den animerade film vi får se idag. Det är så lätt att skapa de mest halsbrytande av bilder men det är betydligt svårare att ge dem riktigt liv. Det där är lite av en sjuka som många av vår tids filmer av det mer fantastiska slaget måste komma förbi.

Sherlock Holmes och Dr. Watson återförenade. (Cumberbatch gör drakens röst.)

Den teknologiska plojigheten kring den här sortens produktioner hjälper inte. Förra årets "Hobbit" såg jag i vanlig 2D men den här gången hade jag tillfälle att se det hela som regissören faktiskt tycks vill att det ska ses, med 3D-glasögon och i det så omtalade HFR, som projicerar dubbelt så många bilder per sekund som vanlig film. Ett råd till alla er andra - gör inte det. För mig suger denna 3D all trollkraft och lyster ur filmen. Det blir ju som att se något slags diorama av urklippta figurer. Och alla som liknat upplevelsen av HFR med gammal TV-teater har helt rätt. Det tillför inget - resultatet blir märkligt otillfredställande och gav åtminstone mig huvudvärk. För mig är det faktiskt en gåta att ingen dragit i bromsen. Men så blir det tydligen när man gjort en av filmhistoriens mest framgångsrika filmserier. Då finns det ingen kvar som kan säga nej.

Hur mycket Jackson än tar i kommer han aldrig att kunna återskapa den magi som var "Sagan om ringen"-filmerna. Så klart. Det vore orimligt att begära. Och även om jag fortfarande tänker att det nog hade varit bättre med en annan regissör den här gången är jag ändå glad att "Smaugs ödemark" lyckades underhålla mig för vad den var. Jag är rädd att den sista delen kanske inte kommer att kunna överträffa den här episoden men jag låter mig gärna överraskas. Se det som en utmaning, Peter. Men nästa gång går jag tillbaka till 2D.