Enough Said

"I thought they were supposed to be dead, but in real life the're just going to go on singing." 

Så avslutar Salman Rushdie sin roman "The Ground Beneath Her Feet", en av de vackraste meditationer jag vet kring vår moderna tids form av odödlighet. Våra ikoner, våra stjärnor, artister och skådespelare lever vidare efter döden i sina skivor, sina filmer och de andra spår de lämnar efter sig. Genom dem kommer de åter till liv. Och när det gäller skådespelare som rycks undan allt för tidigt finns det ofta filmer kvar som inte kommit ut än. Så i år efter att de dött är det som om de fortfarande finns kvar hos oss. Philip Seymour Hoffman kommer till exempel att finnas på bio så sent som 2015. En annan stor skådespelare som gått före oss nyligen är James Gandolfini. Även om jag inte är ett stort "Sopranos"-fan som flera av mina bekanta var det ändå en stor sorg när han dog. Gandolfini var en fenomenal närvaro i alla sina roller och han bar dem med en humanitet och värme som gick rakt in i hjärtat. Det gäller i högsta grad den postumt utkomna filmen "Enough Said" i regi av Nicole Holofcener.

Det här är en riktig pärla till film, en riktigt romantisk komedi bortom alla genrekonventioner och en independentproduktion utan quirk och poserande. Den är eftertänksam och melankolisk och som sådan naturligtvis helt och hållet i min smak. Julia Louis-Dreyfus spelar Eva, en massös. Hon är frånskild och hennes dotter ska inom kort flytta hemifrån för att börja på collage. Livet går in i en ny fas och Eva är nog lite vilsen inför framtiden. På en fest gör hon två nya bekantskaper. Marianne (Catherine Keener), en författare blir en ny masseklient men också en vän som Eva kan dela sina tankar och funderingar kring. Albert (Gandolfini) som arbetar på ett TV-bibliotek bjuder ut Eva på en dejt och snart har de inlett en relation. Efter en tid börjar dock Eva lägga samman två och två och inser att den ex-make som Marianne beklagar sig över är ingen annan än hennes Albert.

Dialog och samspel är de centrala verktygen i den här komedin och det är en fröjd att höra dessa skådespelare bara bolla repliker mellan sig. Louis-Dreyfus kommer sannerligen till sin rätt som den lätt osäkra Eva. Den sarkastiska ton som vi är vana vid från hennes tidigare roller blir här så tydligt ett försvar från en människa som är livrädd för att utelämna sig och bli sårad. Keeners Marianne är pompös och rätt odräglig men inte på ett överdrivet eller farsartat vis. Toni Collette och Ben Falcone är också underbart magontsframkallande som ett ständigt grälande gift par. Och så har vi då Gandolfini. Jag blir nästan tårögd av varje scen där han uppenbarar sig. Albert är på många sätt en sorglig gestalt, en stukad själ, som de flesta av karaktärerna i filmen, men Gandolfini bär sin figur med en sådan värdighet och så små medel att han är omöjlig att motstå.

Nicole Holofcener manus och regi har ett absolut gehör för såväl karaktärer som situationer. Jag har inte sett någon av hennes tidigare långfilmer (hon har även regisserat en hel del TV) men efter "Enough Said" är jag mycket nyfiken på att gå tillbaka och upptäcka mer. Sättet som hon skildrar kärlek, saknad och hur vi människor bara inte kan låta bli att lägga krokben för oss själva och vår egen lycka drabbade mig verkligen. Även de delarna som handlar om Evas relation till den snart vuxna dottern och deras komplicerade relation är väl skildrad i filmen. Holofcener har förmågan att gå rakt på de stora känslorna utan att någonsin slå över i vare sig sentimentalitet eller gap och skrik.

"Enough Said" fick aldrig någon biopremiär i Sverige och det är verkligen synd, det hade den verkligen förtjänat att göra. (Själv har jag sett den strömmandes online.) Flera av de amerikanska kritiker som jag följer höll den som en av förra årets bästa filmer och jag kan inte annat än att hålla med.