Uppsättningen som jag och fru Otterberg såg i fredags bestod av två stycken monologer. Bakom projektet står Angereds teater. Det är texter som på olika sätt handlar om utanförskap och kampen för att finna sig en plats i tillvaron. Monologerna är skrivna av olika författare och har olika regissörer men delar i övrigt på det kreativa teamet. Scenografin av Ulrich Hillebrand domineras av en stor inramad fondduk på vilken rörliga bilder bakprojiceras. Duken är placerad ganska nära oss i scendjupet och mellan den och publiken blir ett smalt utrymme där skådespelaren kan röra sig.
Den första manologen "Exil" är skriven och regisserad av Elmira Arikan, fritt efter en roman av den danske författaren Jakob Ejersbo. I den möter vi Samantha, spelad av Emmeli J. Stjernfeldt. Hon är en tonårig svensk tjej som går på en internationell internatskola i Tanzania. Hon lever ett kolonialt överklassliv i överflöd, hennes värld är en vit enklav mitt i Afrika. Samantha trivs inte. Det är en värld av hyckleri och dubbelmoral. Hennes fars pengar kommer från skumma vapenaffärer men det är inget som det ska talas högt om. Samanthas iskalla blick penetrerar hennes omgivning men det hjälper henne knappast inte. Hon snurrar allt längre ned i en självdestruktiv spiral av droger och ett inte så sunt sexuellt förhållande till en äldre man, en av hennes fars affärskumpaner.
Stjernfeldt är strålande i rollen. Sättet som hon pendlar mellan absolut självsäkerhet till att nästa sekund vara en skrämd liten flicka är gripande. Hon är stöddig, hon är fräck, hon är sårbar. Bara hur hon sitter på en stol kan fånga min uppmärksamhet. Hennes berättande är medryckande och stimulerar åskådarens egen inre fantasi. Hennes engelska accent är desutom spot-on och används ofta i föreställningen till stor komisk effekt.
"Exil" är en oväntat skakande historia. Ekonomiskt och med små medel får vi oss verkligen en hel fullödig berättelse till livs. Den projicerade bilden av en kvinna som sitter på en strand medan de blå vågorna rullar i bakgrunden är hynotisk. Jag har haft svårt att få den ur huvudet. Arikans regi är precis som hennes manus väl avvägt i tempo och rytm. Föreställningens teman är väl gestaltade i Stjernfeldts kropp.
"Bananhuset", den andra monologen, har ett helt annat temperament. I Nicolas Kolovos text får vi möta Alex, en ung man som ännu bor hemma med sina invandrarföräldrar i en hyresrätt i förorten. Alex drömmer om att bli författare men vet nog inte riktigt hur han ska bära sig åt. Hans tankar och idéer är en ständig ström. Monologen är inte en ordnad berättelse på samma sätt som "Exil" - texten rör sig snarare i cirklar och upprepningar, är lyrisk men en lyrik av det rastlösa expansiva slaget. Alex minns tillbaka till sin barndom, sin skoltid, pratar om sina grannar i det stora hyreshuset, pratar om sina försök att impa på tjejer med sina dikter, om föräldrarnas oförståelse inför hans författarambitioner.
Det är roligt, hetsigt och intensivt. I "Exil" var samma bild projicerad under hela monologen. I "Bananhuset" får vi en ständig ström av bilder. Gerofokas regi är fylld av kinetisk energi och en lekfullhet. Scenbilden är stökig redan när monologen börjar och det blir bara värre och värre ju längre den pågår. Det finns en kantighet och oreda över hela monologen som är kongenial mot huvudpersonens väsen
Att jag är en stor fan av herr Faal har jag ju redan sagt så där har jag inte mycket att tillägga - inte mer än att den sortens erfarenhet som han gestaltar i föreställningen alltför sällan får en plats på svenska teaterscener. Framförallt viktigt är tror jag att han får vara precis så rolig och så ekvilibristisk. Det är inte någon tragisk eländesskildring - sådana har vi ju sett. Visst, "Bananhuset" rymmer även en del mörker men ytterst är monologen hoppfull och kanske rent av inspirerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar