En duva satt på en gren och funderade över tillvaron

En ny Roy Andersson är en massiv händelse för svensk film. Det finns ingen annan regissör i det här landet som kan göra anspråk på att höra till världens absolut främsta. Han har bara gjort tre långfilmer på de senaste fyrtio åren men alla har varit mästerverk. Hit räknar jag alltså den nya filmen, "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Den är minst lika bra, om kanske inte bitvis bättre än de två föregångarna "Sånger från andra våningen" (2000) och "Du, levande" (2007). Andersson kallar själv dem för "en trilogi om att vara människa". På sätt och vis är de nästan som en och samma film. Har du sett de två första vet du ganska väl vad du kommer få. Det är samma slags estetik med statisk kamera, underbart formgivna gråblekta studiobyggda miljöer, samma slags vitsminkade aktörer som framför samma till synes triviala dialog på samma uttryckslösa sätt. De är alla präglade av samma desperata mörker och samma underfundigt dråpliga humor som är Anderssons kännemärke. Jag har ibland tidigare funderat på om det skulle vara möjligt att klippa ihop de bästa scenerna ur "Sånger..." och "Du, levande" till en ännu bättre helhet. Men det är lite orättvist tänkt. När jag nu sett "En duva..." slår det mig också hur pass olika temperament som de tre filmerna ändå har all likhet till trots. Inte minst känns det som om Andersson, all skoningslöshet till trots, ändå mer och mer kommit att försonas med mänskligheten. "Sånger..." präglades av en akut apokalyptisk undergångsstämning. I "En duva.." finns gott om sorg och förtvivlan men också ett löfte om att livet ändå på något sätt går vidare.

Andersson arbetar som bekant inte med traditionellt berättade historier. Filmerna består av löst sammanfogade småscener som nästan går att avnjuta var och en för sig. I "En duva..." binds scenerna samman av ett antal återkommande karaktärer. Framförallt fokuserar filmen på Jonathan (Holger Andersson) och Sam (Nisse Vestblom), två män av det där slaget som Andersson älskar att skildra. Övre medelålder. Något överviktiga. Ensamma. Kämpande för att hitta en plats i en hård värld. De försöker försörja sig som försäljare av skämtartiklar. "Vi vill hjälpa folk att ha det roligt" säger Jonathan. Men de är inga drivna säljare direkt och ingen av deras produkter är något att ha. Nej, varken vampyrtänderna, skrattpåsen ("en klassiker") eller den ganska förskräckliga masken "Farbror Entand" är några storsäljare. De båda männens dröm om att göra big business är en naturligtvis dömd att misslyckas. Det blir aldrig så för män som dem. Genom filmen gnabbas de, blir osams, ber om förlåtelse, har bara varandra, börjar gnabbas igen. De påminner om Becketts luffare, de bär på samma slags absurdism.

I förgrunden: Sam (N. Vestblom) och Jonathan (H. Anderssion), den senare iklädd "Farbror Entand".

Det är verkligen lätt att bli förälskad Andersson och Vestblom. De är skildrade med en sådan ömhet och värme i all sin ömklighet. Inte minst Holger Andersson, som jag känner igen från några av regissörens reklamfilmer, har en så fin ton med sin gnälliga närkingska. Första gången jag hörde Roy Andersson i nåt extramaterial på "Sånger..." beskriva hur han var ute efter "sant spel" reagerade jag lite på den formuleringen. Jag förstod ärligt talat inte riktigt vad han menade med det. Inte hade jag beskrivit hans aktörer så. De är alla i princip amatörer castade för sina säregna utseenden snarare än för någon skådespelartalang, som ofta levererar sina repliken på ett stelt sätt utan vad de flesta skulle beskriva som inlevelse. Nu, många år senare, tror jag att jag förstår vad Roy Andersson far efter. Nej, det är inte vad vi traditionellt sätt skulle kalla "psykologisk realism" eller "naturalism". Vilket ju förövrigt är konstruktioner ändå, spelstilar som vi är socialt kodade till att läsa som "verkliga" även om de i lika hög utsträckning som vilken annan spelstil som helst bygger på tekniker och förutbestämda uttryck. Det är inte vad som sker i de här filmerna. På ett sätt är det knappast ens skådespeleri överhuvudtaget. Jag tror det är det som regissören menar med "äkta".

"En duva..." bjuder på många pärlor av typiskt Roy Andersson-snitt. Här finns väldigt enkla men vackra ordlösa bilder av par som delar ömma stunder (inga av dem samkönade, men vad begär en av en 40-talist), scener av mänsklig intimitet som ger filmen en välbehövlig ro. För här finns också scener med drastisk och mörk galghumor. En passagerare på en färja har fått hjärtattack och dött. Vad ska personalen nu göra med hans räkmacka och stora stark. Han har ju redan betalt för den? Och så exploderar filmen plötsligt i sekvenser av häpnadsväckande fantastik som för den in i en värld som på samma gång är helt sin egen och griper tag i oss och vill få oss att vakna. I en av dem kommer de två försäljarna till en bar i utkanten av den namnlösa stad där allt utspelar sig. De har gått vilse och vet inte var de här. De börjar förevisa sina produkter när karolinsoldater börjar marschera utanför. Officerare stormar in, kör ut alla kvinnor, piskar upp en man som spelar på enarmad bandit. Hux flux kommer Karl XII (Viktor Gyllenberg) inridande, på väg ut i fält för att "ge ryssen på tafsen". Utanför sjunger soldaterna på "Karl den tolfte, han har hundratusen man..." Det är absurt, det är makalöst och drabbande när den svenska historien plötsligen gör sig påmind. I en senare scen återvänder vi till samma bar. Nu marscherar soldaterna tillbaka, slagna, stympade, halta och lytta. När kungen, nu besegrad och förnedrad återvänder in i lokalen för att låna toaletten finner han att den tyvärr är upptagen. Andersson blandar det sublima och det triviala.

Karl XIIs härold.

En annan, ännu mer fruktansvärd och bisarr scen infaller mot slutet av filmen. Brittiska kolonialsoldater föser in afrikanska slavar i en massiv metalltrumma försedd med trattar. Det ser ut som något ur Terry Gilliams febriga fantasi. När slavarna är inlåsta tänder soldaterna en väldig eld under trumman och när metallen värms upp får människorna på insidan den att snurra. Resultatet blir att märkliga ljus, nästan som en musik kommer ur maskinen. En grupp äldre aristokrater leds ut för att lyssna till den makabra musiken medan de dricker champagne. Och när trumman snurrar uppenbaras plötsligt ordet "Boliden" på sidan av apparaten. Vi här i Sverige har så lätt att placera folkmord, grymheter och övergrepp någon annanstans. Det är inget som har med oss att göra, för vi är ju goda människor inte sant? "Nej", säger Roy Andersson. "Jag tänker tvinga er att titta på det här. Jag tänker tvinga er att inse att vi alla har ett ansvar för dessa övergrepp." Krigen må ske långt härifrån men vi exporterar vapen, vi är en del av allt som sker. Vi kommer inte undan. Andersson gör det ännu tydligare genom att låta en av sina säljare Jonathan vara närvarande som servitör. Inte heller han, som filmen igenom är en så vänlig själ, är utan skuld. 

"Ingen har bett om förlåtelse. Inte jag heller."

Ändå fortsätter världen att snurra. En värld där människor förgäves lyssnar av sitt telesvar bara för att få höra att de inte har några nya meddelanden. Men också en värld där vi pratar med varandra på telefon och säger hur roligt det är att höra att de på andra sidan linjen har det bra. Vardagstrivialiteter är något som Roy Andersson älskar över allt annat och han har en förmåga att lyfta upp dem på en närmast andlig nivå. På så vis blir filmen ändå fylld av kärlek och hopp trots alla fasor och all brutalitet. Det är verkligen ofattbart vackert. Jag kan egentligen inte göra annat än att buga mig och säga: "Väl gjort, mäster Andersson. Väl gjort!"