"Saving Mr, Banks" är en film som handlar om Travers och om hur Disney slutligen fick rättigheterna att göra sin filmversion. Filmen handlar också om Travers barndom, på den tiden hon hette Helen Goff och växte upp på landsbygden i Australien. Det hela är regisserat av John Lee Hancock, mannen bakom den rätt så förskräckliga filmen "The Blind Side" (2009) och eftersom den är producerad av Disneybolaget är den förstås ytterst en hyllning till sin studios grundare.
Med "Saving Mr. Banks" får publiken alltså två filmer till priset av en. Den ena filmen är en om än tillrättalags ändå roligt och bitsk bakom-kulisserna-skildring från ett tidiga sextiotalets Hollywood där Walt Disney, spelad av Tom Hanks, flyger över Travers, Emma Thompson, för att övervaka arbetet med filmens manus. Emma Thompson är filmens absolut största behållning. Hon gestaltar Travers med ett mjukt handlag men gör henne ändå till en bestämd människa med klara uppfattningar om hur saker och ting ska vara. Det är inte svårt att ställa sig på hennes sida. Satiren är varm och aldrig elak men ger ändå en viss sälta till allt socker i botten. Här strösslas också med roliga biroller som Bradley Whitford som manusförfattaren DaGradi, B.J. Novak och Jason Schwartzman som låtskrivarbröderna Sherman och Paul Giamatti som Travers chaufför.
Den andra filmen är den om Travers barndom. Här är det Colin Ferrell som står i centrum i rollen som Travers Goff, författarinnans far. Han är en klassiskt tragisk figur, drömmaren som gradvis bryts ned av den allt för verkliga verkligheten. Goff är banktjänsteman men kämpar för att behålla sitt jobb. Han har problem med alkoholmissbruk och tycks även lida av andra sorters psykisk ohälsa. Men hans fantasi är det inget fel på och den unga Helen avgudar verkligen sin far. Den här historien är ett stycke sentimental melodram med en tårdrypande slut. Ferrell svettas och stånkar allt som hans karaktär förlorar fotfästet. Annie Rose Buckley spelar den unge Helen med tårdrypande uppriktighet. Bra är också Ruth Wilson som den hårt prövade modern och Rachel Griffiths som hennes syster, som enligt filmen är den verkliga förlagan till Mary Poppins.
Jag har lite svårt att få de här två filmerna att smälta samman till en samlad upplevelse. Tanken är naturligtvis att barndomsscenerna ska fördjupa porträttet av den medelålders och hårdare Travers samt ge oss en förståelse för varför hennes litterära karaktärer stod henne så nära genom den självbiografiska läsningen. Men jag är inte övertygad. De två delarna har så olika ton och bortsett från en intressant scen där ett musikalnummer från "Mary Poppins" surrealistiskt letar sig in i en av tillbakablickarna vill de aldrig riktigt komma samman.
Barndomsscenerna är den svagare hälften. Personligen hade jag nog hellre sett mer av Hollywoodsatiren. Den hade för all del gärna också fått vara lite vassare. Det är inte så att Hanks Walt Disney är alltigenom positiv - han gör filmmogulen till ett ånglok av käckhet och rosiga kinder som utan hänsyn är beredd att meja ned allt motstånd han möter men i slutändan ser nog filmen dessa sidor som en ofrånkomlig del av mannens geni. De verkligt mmörka sidorna hos Walt Disney finns här förstås ingen plats för. Det är inte den sortens film. Hanks är ju allt det som Hollywood vill se sig själv som och naturligtvis är han därför som klippt och skuren här. "Saving Mr. Banks" är ett kärleksbrev till "Mary Poppins" och i slutändan även till Disney själv. Den är precis den där sortens "åh-vad-vi-är-bra" som Hollywood aldrig kan motstå. I sina bästa stunder fungerar det och då har även jag svårt att invända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar