Jakten

Tänk, jag hade i min enfald fått för mig att Thomas Vinterberg inte hade gjort någon ny film sedan hans unisont utdömda "It's all about love" från 2003. Så fel jag hade. Efter att ha kollat upp saken på IMDB i reasearchsyfte för den här recensionen har jag nu upptäckt flera filmer som gått mig helt förbi. På ett sätt stämde dock mitt antagande - "It's all about love" tömde verkligen Vinterberg på all den good-will och allt det kulturella kapital som hans genombrott "Festen" (1998), den första Dogma-filmen, gav honom. Därför är det intressant att se hur väl mottagen den nya filmen "Jakten" blivit, för det är en film som på många sätt är en följeslagare till "Festen", en pendang eller kanske till och med en slags motfilm. Precis som med "Festen" får vi här ett intimt karaktärsdrama, en riktig ont-i-magen historia och en berättelse där temat är sexuella övergrepp på barn.

Mads Mikkelsen spelar Lucas, en lärare i 40-årsåldern som arbetar på ett dagis i den danska småstad där han bor. Han är nyskild och han grälar med sin fru om vårdnaden om deras tonåriga son men förutom det tycks Lucas på väg att ställa sitt liv tillrätta igen. Han inleder en relation med en ny kvinna (Alexandra Rapaport) och hans son verkar vilja bo med honom trots allt. Det är då som anklagelsen kommer. En flicka på dagiset säger något obänksamt till en av dagisfröknarna och så sätts misstanken igång. Snart är alla övertygade om att Lucas är en pedofil.

Vi som åskådare svävar aldrig i osäkerhet. Filmen gör klart för oss från början att anklagelsen är falsk och att Lucas är oskyldig. Men det lilla samhället reagerar starkt och övertygat. I "Festen" var den naturliga impulsen att lägga lockat på, att glömma och tränga undan, här är det precis tvärt om. Inom kort vet alla. Och anklagelsen sprider sig. Föräldrarna håller utkik efter symtom som huvudvärk och mardrömmar och naturligtvis hittar man dem. Snart berättar fler barn om övergrepp. Ytterst få är beredda att tro på mannen som bedyrar sin oskuld. Flickan som gjorde den första anklagelsen försöker förgäves ta den tillbaka men ingen lyssnar på det örat.

Det är gripande och det är melodramatiskt förstås, som dansk film tenderar att vara. Det är obehagligt och skrämmande och ett väldigt svårt ämne hanteras utan pekpinnar eller didaktik. Mads Mikkelsen är filmens fasta centrum. Hans spel är återhållsamt och reserverat. Han gör ett porträtt av en man som många tyckt om men som ingen riktigt kommit in på livet. Bara ibland brister det för honom men ofta i scenerna tar han emot spott, spe och slag nästan utan reaktion alls. Filmen gör honom till en tydlig martyr på gott och ont. Ingen av de andra karaktärerna blir dock någon tydlig skurk i dramat. Vi förstår ändå ur de reagerar. Skådespeleriet är överhuvudtaget väldigt fint och lyhört i den här filmen.

Det finns också en naturlyriskhet över Vinterbergs berättande. Bilder av bokskogar om hösten, snö som faller, allt det vackra kontrasterar mot det hemska som berättas för oss och det är nog tur för utan det inslaget hade filmen kanske nästan blivit lite för obehaglig.

På slutet ser det ut som om Vinterberg ändå menar att försoning och förlåtelse är möjlig. Jag satt i min biostol och undrade om jag riktigt köpte det när ytterligare en vändning drog undan mattan för mig. Så arbetar en skicklig om än ytterst manipulativ berättare. Jag köper dock det när det ändå sker så öppet som Vinterberg gör och jag har när allt kommer omkring inget emot att bli tagen med på en sådan resa.