Warm Bodies

Zombien har ända sedan 1960-talet varit en arketyp som använts för social satir. Kanske inte så mycket i Romeros "Night of the living dead" men helt klart från och med "Dawn of the dead" och framåt har dessa vandrande lik kommit att bli lite av en skrattspegel för oss som civilisation och som art. Den moderna människan, säger zombiefilmen, är egentligen död, vi vandrar fortfarande omkring, gör våra vardagliga rutiner, men vi känner inget längre och vi tänker inte själva. Vi är fast i intetsägande och själslösa existenser.

Det finns en annan sida av genren också med minst lika mycket kraft. Det är fantasin om postapokalypsen. En värld där civilisationen har fallit, där samhället brakat helt ner i avgrunden, där endast en spillra av mänskligheten återstår bland ruinerna och skärvorna av det som än gång var. Och i detta ligger en fantasi som jag tror att många av oss, kanske undermedvetet, omfamnar. Jag tror att det alltid kommer att finnas ett visst mått av vantrivsel i det moderna samhället och postapokalypsen möter denna nästan förbjudna tankefigur med öppna armar.

Något som vi inte är så vana vid är zombien som objekt för romantiska/sexuella fantasier. Hen är inte alls lika het som exempelvis vampyren. Zombien som arketyp är heller inte individualistisk. En zombie kommer sällan ensam. Det är som en stor massa som dessa vandrande dreggelgrymtare blir som allra otäckast. Därför är det heller inte konstigt att Jonathan Levine öppnar sin romantiska zombiekomedi "Warm Bodies" med att presentera just en zombie med en personlighet, även om han bär den djupt inom sig. Han minns inte sitt namn men tror att det kan ha börjat på R. Liksom alla andra zombies driver han planlöst runt, äter lite hjärna när han kommer åt, har mest tråkigt. Men vi som får höra Rs tankar i form av en voice-over-monolog förstår att han har ett slags inre liv, även om han inte förmår att kommunicera det utåt. På kvällarna drar sig R tillbaka till ett flygplan som han gjort till sitt hem och där sitter han och lyssnar på gamla vinylskivor. Han är helt enkelt så emo.

Allt förändras när R träffar Julie, en människa från vad som kan vara mänsklighetens sista obesmittade bosättning. Julie är ute och letar efter mediciner när zombierna anfaller. Det är lite oklart om R faller för henne av egen maskin eller om det beror på att han smaskar i sig hennes pojkväns hjärna. Men kär blir han och han tar henne med sig. Inget säger romantik på samma sätt som Stockholmssyndromet och mellan R och Juliet utvecklas en osannolik kärlekshistoria. Det blir ju inte bättre av att Julies pappa, som spelas av John Malkovich, är bosättningens ledare. Ni kan ju gissa vad han tycker om zombies.

En omöjlig kärlekshistoria. Hmm, det påminner nästan om något. R och Julie. Och den där balkongscenen. Jag är säker på att jag har sett den någonstans förr. Nå, kärleken har en mäktig kraft och något i R förändras. Hans hjärta börjar långsamt slå igen. Och gissa vad, det smittar av sig till andra zombies med.

Behållningen i filmen ligger i dess aparta humor. Kontrasten mellan den dystra efter-katastrofen-världen och Rs inre monolog är det som driver det hela framåt. Det håller väl kanske helt för en långfilm. Nicholas Hoult är dock väldigt bra som R och jag tror inte att den intertextuella koppling som uppstår till "Om en pojke" är utan intention. Teresa Palmer som Julie är lite mer typisk tonåring på film men det finns betydligt mer charmlösa exempel från den skolan. Malkovich är lite bortkastad och hinner inte direkt göra något med sin roll. Men han har pondus förstås.

När "Warm Bodies" är som roligast är den mycket underhållande. När den lutar mer åt det melodramatiska och actionberättandet känns den mer som något vi sett förr, den originella premissen till trots. Kanske betyder den här typen av genrebändning att zombieberättelserna nått sin kulturella topp för den här gången? Eller inte. Genren tycks som sagt beröra oss djupare än vi kanske vill erkänna.