Kon-tiki

När jag tänker på Thor Heyerdahl kommer jag att tänka på min farfar. Jag har någon slags minnesbild av hur han satte mig framför TVn inför något dokumentär av "Vetenskapens värld"-snitt som handlade om Heyerdahls alla resor och hur farfar fick som ett skimmer i sina ögon när han talade om vad vi nu skulle få se. Jag tror farfar hade lite av en oförlöst äventyrare i sig. Hade han varit ung idag hade han säkert spenderat sin tid som backpacker, upptäckt världen och jagat nya horisonter. Men världen låg inte öppen för honom, förutsättningarna fanns inte. Farfar måste ha varit i tjugoårsåldern när Heyerdahl gjorde sin Kon-tikifärd. Den måste verkligen ha fångat hans fantasi.

Den norska filmen "Kon-Tiki" låter oss följa med på balsaflotten över Stilla Havet. Regissörerna Joachim Rönning och Espen Sandberg undviker klokt nog fällan att göra en rak biopic om Heyerdahl och fokuserar istället handling i huvudsak till själva expeditionen, med undantag för några kortare återblickar.

Låt oss börja med det jag tyckte om i filmen. För det första är den mycket vacker. Här finns en visuell poesi som verkligen är värd att beundra. Precis som jag noterade när jag recenserade "Berättelsen om Pi" finns det något i skildringen av människan och det öppna havet som på en rent abstrakt nivå slår an en sträng hos oss som publik. Jag misstänker också att det är just den aspekten av berättelsen som lockat regissörerna. Det är i dessa scener som de verkligen briljerar. I en sekvens zoomar kameran ut från flotten om natten och tar oss ända ut i världsrymden. Människans litenhet blir aldrig tydligare.

Mer problematiskt i filmen är själva porträttet av Heyerdahl. Det är väldigt heroiserande på ett sätt som ger lite dålig smak i munnen. Kanske spelar min egen bild av mannen in här för i mina ögon var Heyerdahl på många sätt en dåre och med tanke på att det mesta av hans så kallade forskning motbevisats av senare rön blir det lite märkligt att se en så tveklös hyllning som den här filmen är. Pål Sverre Hagen spelar Heyerdahl och han gör det med stor energi och intensitet. Hade porträttet skruvats lite ytterligare hade det kunnat bli en rollfigur i paritet med Johnny Depps tolkning av Ed Wood. Men jag antar att en sådan version inte hade gått hem så väl hem i Norge.

Tiden för den här sortens äventyr och naivt koloniala drömmar är en gång förbi och hur hårt en film som denna än arbetar på att återskapa den tidsandan kan det inte undgå att skava mot samtiden.