The Impossible

En av mina favoritfilmer från det senaste decenniet är Juan Bayonas "Barnhemmet". Det är en verkligt välgjord skräckfilm som faktiskt når fram till en verklig existensiell oro i sin skildring av den besvärliga relationen mellan föräldrar och barn. Så det är inte utan viss förväntan som jag tar mig an Bayonas senaste film "The Impossible".

Den här filmen utspelar sig i Thailand under julen 2004 när den stora tsunamin slog till. Handlingen är baserad på en verklig familjs upplevelser från händelsen. Den verkliga familjen var visserligen spansk men av någon slags hänsyn till den internationella marknaden eller något dylikt är det här ändrat till en brittisk familj så att huvudrollerna kan spelas av Naomi Watts och Ewan McGregor. Watts fick en oscarnominering för sin rollprestation.

Familjen separeras när monstervågen slår till. Modern och äldsta sonen driver åt ett håll, fadern och de två andra sönerna åt ett annat. De vet inte om de andra familjemedlemmarna är levande eller döda. Berättelsen skildrar deras kamp för överlevnad och för att återfinna varandra.

Bayona är en rasande skicklig bildberättare. Bitvis får den här filmen mig att tänka på Spielberg i hans bästa stunder. (Ja, det finns till och med en del uppenbara lån är och var.) Bild, ljud (framför allt ljud) och montage används på ett fascinerande vis för att bygga berättelsen. Det här är inte en dialogdriven film, det handlar inte om idéer. Genom bildernas omedelbarhet går Bayona direkt på känslorna, direkt in i magen på sin publik. Vill man vara ogin kan man läsa det som manipulation. (Spielberg igen.) När det fungerar kan man inte undvika att bli drabbad.

Det skulle ligga nära till hands att säga att Bayona här bytt genre men jag tror att det vore fel. "The Impossible" är faktiskt en skräckfilm. Monstret är förvisso en naturkatastrof men i övrigt följer filmen skräckgenrens rytm utan avvikelser. Vi får rena chockeffekter slängda på oss, mycket blod och kött som slits från kroppar. Att se den här filmen är bitvis faktiskt fysisk motbjudande och absolut påtagligt.

En kritik som riktat mot filmen är dess tydliga västerländska perspektiv. Befolkningen i Thailand själva figurer bara i utkanten av historien och kommer in som bifigurer här och var, alltid hjälpsamma men samtidigt helt utan egen karaktär och utan fokus på deras eget lidande och de konsekvenser katastrofen får de som till skillnad från turisterna inte kan fara hem när allt är över. Det är inte en orimlig kritik. Samtidigt utgår filmen från familjens erfarenheter och för dem som turister var/är lokalbefolkningen måhända bara statister. Låt oss hoppas att dessa människor också för en film en dag.