Mama

Guillermo del Toro har inte regisserat en film sedan "Hellboy II" från 2008. (Senare i sommar kommer hans nya "Pacific Rim") Hans namn har dock synts på otaliga bioaffischer genom åren då han som exekutiv producent presenterar filmer gjorda av unga adepter. I ett blogginlägg nyligen talade jag om Bayonas "Barnhemmet". Om en inte är uppmärksam skulle en kunna tro att det var del Toro som regisserat den filmen för hans namn är större än regissörens på DVD-omslaget. En annan lärjunge från del Toros ställ är Andrés Muschieti som långfilmsdebuterar med skräckfilmen "Mama". (Filmen är tydligen en vidareutveckling av en kortfilm med samma titel som regissören gjorde för några år sedan.)

Och skräckfilm är det verkligen, det går det inte att ta miste på. Det var nog länge sedan jag hoppade och studsade så mycket i en biostol. Men att locka fram en sådan reaktion hos sin publik är egentligen inte särskilt komplicerat. Det som avgör om en film av det här slaget lyfter är istället dess bildspråk och om berättelsen lyckas slå an strängar bortom det uppenbara, om den lyckas nå en verkligt existentiell oro bortom genrekonventioner.

Berättelsen kretsar kring två små flickor. Redan inom loppet av filmens första minuter förstår vi att deras far mördat deras mor och tagit flickorna med sig. Deras bil kör av vägen och efter att planlöst vandrat runt i skogen når fadern och barnen en övergiven stuga i skogen. Fem år senare hittas flickorna där. De har på ett oförklarligt vis lyckats överleva men de beter sig mer som djur än som människor, de är förvildade och ganska läskiga. Nikolaj Coster-Waldau (känd från "Game of thrones") spelar både flickornas far och dennes bror Lucas. Lucas har under de fem åren som gått kämpat hårt för att ta reda på vad som verkligen hände och nu tar han över vårdnaden om flickorna tillsammans med sin flickvän Annabel, spelad av Jessica Chastain.

Chastains karaktär är på många sätt den mest intressanta i filmen. Hon är sångerska i ett rockband och långt ifrån lika intresserad av att uppfostra barn som hennes pojkvän. I den första scenen där hon introduceras får vi till och med se henne glädjas över att graviditetstest är negativt. I så gott som alla andra filmer av det här slaget skulle inte könsrollerna se ut så här. Istället skulle det vara kvinnan som ville ha barnen och mannen som var motvillig. Inte så i "Mama". Bra så. Dessutom är det fascinerande att se Chastain förvandla sig själv så totalt mellan sina filmer, det är inte ofta kvinnliga skådespelare låts göra det.

De två barnskådespelarna som spelar flickorna är också väldigt bra. De fångar verkligen publikens fantasi. Hur kan barnen ha klarat sig ensamma i fem års tid? Kanske de inte var helt ensamma ändå? Som publik vet vi att de inte var det. Muschieti visar sitt monster ganska omedelbart, redan i filmens prolog. Det är en lite udda strategi och jag är inte säker på att den är helt effektiv. Jag hade nog hellre sett att det jobbats lite mer med mysteriet. Det finns alla förutsättningar att få oss att tro att flickorna själva ligger bakom den hemlighetsfulla modersgestalt som filmtiteln åsyftar men den sortens osäkerhet är uppenbarligen inte vad regissören är ute efter.

Det är lite synd. "Mama" är en rasande effektiv och absolut underhållande filmberättelse. Men det där lilla extra som jag är ute efter när jag ser sån här film, den där existentiella ångesten som jag talade om ovan, den vill liksom inte riktigt infinna sig. Om det hade gjort det hade den säkert levt kvar längre i mina tankar än vad den kommer att göra nu.