Regissör och manusförfattare är den här gången Dan Mazer som har en bakgrund som skribent åt Sasha Baron Cohen men utan tvekan är det filmbolaget som är auteuren här. Efter att Richard Curtis etablerat stilen med "Fyra bröllop och en begravning" och "Notting Hill" har den här typen av brittisk romcom fått ett eget liv och "I give it a year" följer nogsamt mallen.
Vi har här ett kärlekspar, bohemiskt men ändå ekonomiskt oberoende (kryss i rutan), en helt vansinnig bästa kompis som uppför sig totalt olämpligt i civiliserat sällskap (kryss), ett allmänt fetischiserande av engelsk mysighet (kryss), de obligatoriska amerikanska karaktärerna så att publiken på andra sidan Atlanten också ska känna igen några skådisar (kryss)... Listan kan göras lång.
Det här låter kanske som nedgörande kritik men jag menar inte att film av det här slaget måste vara originell. Tvärtom. Man kan följa en mall hur slaviskt som helst, bara man gör det bra och lyckas göra den till något integrerat i sig själv, då blir det ändå personligt. Och så gäller naturligtvis den viktigaste regeln av dem alla: Det måste beröra. För i det ögonblicket det gör det trancenderar berättandet sina egna konventioner och klichéer och gör så att de blir sanna igen.
I "I give it a year" möter vi Nat och Josh (Rose Byrne och Rafe Spall). Inom loppet av förtexterna hitter de träffas, dejta lite snabbt och gifta sig. De flesta av deras vänner tycker nog att de haft lite bråttom. "Jag ger det ett år" viskar Nats syster Naomi (Minnie Driver) i kyrkan och ger därmed filmen dess titel. Romantiska komedier handlar ju, som jag tidigare skrivit, om förälskelsen, om att bli kär så det kan ju verka lite udda att börja filmen vid det som skulle vara den inledande attraktionens presumtiva slutmål. Men det är vad engelsmännen kallar en röd sill för inom kort har både Rose och Josh förälskat sig i var sin annan person, båda amerikaner för övrigt. Rose i en företagsledare (Simon Baker) som anlitar hennes PR-byrå, Josh i en före detta flickvän (Anna Faris) som jobbar som biståndsarbetare. Så det kan bli. Ska Nat och Josh försöka hålla ihop sitt äktenskap eller kommer de att kunna erkänna för sig själva och varandra hur de egentligen känner?
Inte för att det spelar jättestor roll. Handlingen är här mer en tvättlina att hänga upp scener på. Mazer satsar hårt på att göra filmen rolig. Jätterolig. Och jag skrattade högt många gånger. Och stönade lite obehagligt. För mycket av filmens lustigheter kommer från skämshumor. Rollfigurerna ska gärna placeras i så pinsamma och förnedrande situationer som möjligt. Här går förstås en tydlig linje till Cohens filmer och TV-serier.
Det är roligt i stunden men det innebär också att filmen saknar lite av det hjärta den skulle behöva. Trots all yttre mysfaktor är det här faktiskt en ganska kall film. Jag tar liksom inte till mig figurerna, bottnar inte i deras vedermödor och jag blir aldrig riktigt berörd, inte på det vis som jag blir av Curtis filmer i samma anda. Därför tror jag heller inte att den här filmen kommer att stå sig lika bra när den får några år på nacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar