Filmen skriver in sig i en lång tradition av journalistiska proceduals. Det går omöjligen att se den utan att låta tankarna gå till "Alla presidentens män" eller "Zodiak" för att bara nämna några. Miljöerna är de samma.Dessa stora, nästan oändliga tidningsredaktioner där reportrarna sitter och knappar fram sina texter under skarp belysning. Stämningen, hetsen i nyhetsjakten parat med det stora tålamod som krävs för att mala igenom låda efter låda med dokument i sökandet efter just den där lilla detaljen som ska ge beviset som behövs för att kunna trycka storyn. Journalisten som den vite riddaren till försvar för sanning och rättvisa, plågad av sitt tunga ansvar, stukad som människa men en blodhund i sin yrkesroll.
Det är inte nyskapande men det är effektivt och det griper tag. Det är slående hur spännande filmen blir trots sina små åthävor. Här finns inga vilda biljakter eller stressande actionmusik. McCarthy är noga med att trycka på just hur mycket av reportrarnas arbete som är långtråkigt nötande, ändlöst väntande med en telefonlur i handen, vandrande på och ned för gator, knackandes dörr i hopp om att hitta någon som vill uttala sig. Men så plötsligt kommer det: genombrottet. Adrenalinet kickar in, både hos karaktärerna och hos oss i publiken. McCarthy jobbar med anspänning och förlösning.
Det handlar alltså i första hand om processen. Karaktärerna är enklare skissade. Med undantag av någon replik här och där vet vi egentligen väldigt lite om Spotlight-teamet utanför deras yrkesroller. Där är redaktören spelad av Michael Keaton och de tre huvudreportrarna gestaltade av Rachel McAdams, Mark Ruffalo och Brian D'Arcy James. De är dedikerade, lever för sitt jobb. Att de ändå blir så levande som de blir vittnar om hur bra de här skådespelarna är. Mest imponerad är jag ändå av Liev Schreiber som spelar den nye chefredaktör som ledningen plockat in.Ett väldigt diskret och moget porträtt. Alla är oroade att han är där för att göra smärtsamma nedskärningar. I stället blir det han, som nykommen utböling, som starkast driver vikten av att gå till botten med ryktena om övergreppen.
 |
| Spotlightgruppen i möte. |
För övergreppen är egentligen ingen hemlighet. Tidningen har skrivit om dem förr. Men alltid som ett enskilt fall här och ett enskilt fall där. Ingen har sett, eller velat se, mönstret. Det Boston som filmen skildrar är en stad där kyrka, samhälle och media genom åren omärkligt har smält samman. Det går inte att tänka sig staden utan den katolska kyrkan. McCarthy gör det tydligt i alla de bilder vi ser när teamet är ute på stadens gator. Alltid ser vi någonstans ett kyrktorn avtäcka sig. Det är denna anda av att hålla varandra om ryggen för det gemensammas bästa som gjort att övergreppen kunnat fortgå. I årtionde efter årtionde. Gång på gång överraskas våra huvudpersoner av hur omfattade och systematiskt det hela har varit. Och de tvingas också rannsaka sig själva, inse att även de har varit en del av tystnadens kultur.
"Spotlight" är en väldigt rak och enkelt berättad film. Den hänger sig inte åt några visuella excesser. Färgskalan är dämpad. Den behandlar ett svårt ämne med en smakfull eftertänksamhet. Som tidsdokument är den också intressant. Det hela utspelar sig på sätt och vis under gammelmedias sista ärorika dagar när den fysiska dagstidningen fortfarande var en självklarhet i offentligheten, precis innan sociala medier exploderade, innan de ekonomiska tumskruvarna började skära in i det publicistiska köttet. Det var bara ett drygt decennium sedan. Det känns redan som en annan tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar