Hamilton - Original Broadway Cast

"Hamilton" är den största sensationen som slagit ned på Broadway på minst tio år. Kanske ännu längre. Och nej, det är inte en musikal om Jan Guillous hemlige agent. Den är något mycket mer udda än så. Nämligen en hiphop/rnb-musikal om Alexander Hamilton, USAs första finansminister. Och den är makalöst bra. Jag menar verkligen makalöst. Jag har aldrig hört något liknande. Den är rolig, svängig, fräck, spännande, smart (supersmart rent av) och dessutom gripande.

Manus, sångtext och musik är skrivna av Lin-Manuel Miranda, som dessutom själv spelar huvudrollen som Hamilton både på scen och här på skivan. (Jag tycker mig anar en trend här, även en kompositör som Jason Robert Brown har själv uppträtt på scen i sina verk. Det känns som om musikalen är en form där skaparen "röst, i dubbel mening, blir allt viktigare.) Jag tycker inte om att kasta mig med begrepp som "geni" hur som helt. I det här fallet finns det inget annat ord som passar. Miranda har lyckats skriva ett musikdramatiskt verk som förenar impulser från alla tänkbara riktningar och han gör det sömlöst, utan att för ett ögonblick darra på handen. Resultatet är en av de tätaste och mest intensiva upplevelser jag överhuvudtaget varit med om. Miranda drog blickarna till sig redan 2009 med sin första musikal "In the Heights". Med "Hamilton" har han lyckats skapa en omedelbar klassiker.

Handlingen följer Alexander Hamiltons liv, hans turbulenta uppväxt i Västindien, hur han som student dras in i den amerikanska revolutionen, hur han blir general Washingtons adjutant under kriget, hur han sedermera blir finansminister och hamnar på ideologisk kant med Thomas Jefferson. Som konfrencier och berättare fungerar genom pjäsen Aaron Burr, Hamiltons ständigt återkommande"frenemy". Burr dödade Hamilton i en duell 1804. Burr var då landets vice president. Det är en omvälvande tid i amerikansk historia vi tar del av. Vid sidan om det storpolitiska följer vi även Hamiltons privatliv, hans äktenskap och affärer som var nog så komplicerade.

På det sättet påminner "Hamilton" om andra biografiska musikaler som Lloyd Webbers och Rices "Evita". Tidsmiljön och det episka upplägget för tankarna till "Les Miserables". Och liksom i dessa stora popoperor berättas handlingen helt genom musiken. Dessa likheter till trots är "Hamilton" ändå något helt annat.

I centrum, Hamliton själv. (Lin-Manuel Miranda).

Det briljanta i upplägget är hur Miranda har kunnat ta det här historiska materialet och radikalt omtolka utifrån en samtida sensibilitet. Han har tagit dessa döda vita män, nationens grundande fäder, de som dyrkas och sätts på piedestal i den amerikanska historiekulten och han har sett att de ju i själva verket är hiphopartister. Hiphopens etos är ju just detta, underdogpositionen, narrativet handlar om hur den som inget har skapar sig en plats i tillvaron med hjälp av sina ord, sin kreativitet och sin egen integritet. Och det är en beskrivning av den amerikanska revolutionen så god som någon. Plötsligt framträder dessa gestalter som levande pulserande människor vars enda önskan är att vinna respekt, att bli sedda, att erövra världen. De är uppkäftiga, provocerande, arga. Det är ett grepp som hade kunnat bli ren gimmick men "Hamilton" har en så stark övertygelse och integritet att det verkligen fungerar.

Visst har det funnits musikaler tidigare som stoppat in lite rapp, kanske mest för skojs skull. Men Miranda står ordentligt planterad i traditionen. Han kan genren, han kan dess uttryck och historia. Han är på riktigt. Men han kan musikalhistorien också. Det är därför som han förmår att smälta samman det hela till en helhet.  Hans texter är extremt täta och fyllda med allusioner. Det har stil, det har finess, det har rå kraft från magen. Jag kan inte beskriva på något annat sätt än som drabbande. Att Sondheims arv skulle kunna föras vidare på det här sättet hade jag aldrig kunnat tänka mig men så här i efterhand känns det självklart. Jag kan verkligen knappt något alls om hiphop så jag missar säkert en massa av de referenserna även om jag kan plocka när Miranda citerar Gilbert och Sullivan. Det spelar ingen roll. Musiken står helt på sina egna ben. Den är fantastisk. Och mångsidig. Det är inte bara rapp. Precis som en rockopera som "Jesus Christ Superstar" laborerar med en mängd olika musikstilar gör även "Hamilton" det.

Musikalen har en multietnisk ensemble som ger musikalen en påtaglig politisk sprängkraft, långt bortom de strider från 1700-talets slut som handlingen skildrar. Jag kan bara föreställa mig vad det måste betyda för en Broadwaypublik att se personer som Washington och Jefferson gestaltade av afroamerikanska skådespelare. Genom att anta det uttryckssätt som han gör skriver Miranda in grupper av människor i historien som annars ställts vid dess sida. Han bryter ned och han bygger upp igen.

Systrarna Schyler i ett Destinys Child-inspirerat nummer.

Att få biljetter till föreställningen på Broadway lär vara omöjligt för ett par år framåt vid det här laget. Men jag är övertygad om att det här är en musikal som kommer att leva kvar länge, länge. Det skulle inte förvåna mig om vi får se den filmatiserad förr eller senare. Fram till dess är inspelningen av musiken ett fullgott dokument. Ensemblen är strålande. Vid sidan om Miranda själv kan nämnas Renee Elise Goldsberry i rollen som Angelica Schyler (jäklar vad hon levererar)  eller Leslie Odom Jr. i rollen som Burr men faktum är att alla skådespelare imponerar. Så, lyd nu mitt råd kära läsare, släpp vad ni har för händerna och lyssna på den här musikalen.

"Hamilton (Original Broadway Cast Recording) finns tillgänglig på exempelvis Spotify.