Jag antar att det är bäst att utfärda en spoilervarning. Jag tror inte att jag kan tala om den här filmen på ett meningsfullt sätt utan att avslöja vissa saker om handlingen.
Det är märkvärdigt hur Nicholas Meyers film "Star Trek 2 - The Wrath of Khan" (1982) fortfarande är den av de nu tolv långfilmerna knutna till Star Trek-serien som inte bara vi fans utan även upphovsmännen ständigt återkommer till. Det är fortfarande den bästa av dessa filmer, ja bland det bästa Star Trek någonsin åstadkommit men mer än så - den förändrade faktiskt vad franchisen kunde vara. För alla dess fel och brister är Robert Wises hopplöst långsamma första film i serien från 1979 ganska sann mot tonen i den ursprungliga tv-serien, och mycket riktigt var ju manuset också ett oanvänt tv-avsnitts som man gjort sitt bästa för att förlänga till långfilmsformat. Där finns intressanta idéer men utförandet är lite trist, lite klumpigt, lite mossigt. TV och långfilm är ändå inte samma sak. Meyer insåg att i materialet fanns potential för något annat - äventyr och action. Och inte bara det, utan intelligenta äventyr, smart action.
Redan i den förra filmen, "Star Trek" från 2009 - J.J. Abrams modiga reboot, fanns en hel del referenser till "Wrath of Kahn". I "Into Darkness" tar Abrams och manusförfattarna Lindelof, Ocri och Kurtzman det hela steget längre. Bitvis är den nya filmen nästan en remake. Ja, vissa scener är faktiskt dialog lyft rakt av och återanvänd - om än med lite tvistar förstås.
En mystisk terroristattack i London följt av ett angrepp på stjärnflottans högkvarter i San Fransisco leder till en intensiv jakt på den ansvarige, en man vid namn John Harrison som nu håller sig gömd på klingonernas hemvärld. Kirk och kompani får i uppdrag att medelst missiler ta livet av denna Harrison. Redan från början knyts alltså an till kriget mot terrorismen, Amerika efter 9/11, krigföring med drönare och annat som rör sig i samtiden. Allt i bästa Star Trek-anda. När Kirk inser det moraliskt tveksamma i uppdraget bestämmer han sig för att hellre fånga Harrison och föra honom inför rätta. Det är då saker och ting blir komplicerade.
Allas vår favorit Benedikt Cumberbatch spelar Harrison, som när han väl blivit fångad visar vara ingen mindre än Kahn Noonien Singh, Treks mest ikoniska motståndare genom tiderna!
Actionäventyret som följer är intensivt, högoktanigt och som sådant berättande bör vara fokuserat på karaktärerna och deras relationer till varandra. Därför fungerar också dessa delar av filmen mycket bättre än vad många filmer av det här slaget gör. Abrams är utan tvekan en mycket skicklig filmberättare. Det gör också att jag är villig att förlåta de hål i intrigen och logiska luckor som manuset lämnar efter sig här och var. (Kan man verkligen ringa ett vanligt mobilsamtal från klingonsk rymd till Jorden? Varför finns aldrig några skepp som kan komma till undsättning när man befinner sig i närheten av Jorden som ändå är Federationens hemmabas?)
Den starka ensemble som byggdes till förra filmen fortsätter att briljera. Jag tycker faktiskt att Chris Pine är en bättre Kirk än vad Shatner någonsin var. Här går vi också på djupet med figuren på ett intressant sätt. Kirk är fortfarande den samme, men vår tid är annorlunda och vi ser honom på ett annat vis. De egenskaper som på 60-talet gjorde honom till en självklar hjälte är idag problematiska och filmen bemöter detta med vidöppna ögon. Bifigurerna som Sulu, Checkov och till vis del även Scotty och Uhura hamnar lite mer i bakgrunden den här gången men det är oundvikligt i långfilmsformatet. Och hur skulle någon av dem kunna konkurrera med Cumberbatch? Jag sitter bara som hypnotiserad från första stund han börjar tala. I tidigare versioner har det talats mycket om hur farlig Kahn är men vi har inte fått se så mycket av det. Att han är hänsynslös ja, och det är han här med, men i Cumberbatchs version är han verkligen precis så fruktansvärd som han alltid borde varit, på samma gång geni och vilddjur.
Det svagaste kortet i filmen är enligt min mening Spock. Inte på grund av Zachary Quinto vars rollprestation är lika säker som sist, men på grund av vad filmmakarna försöker göra med rollen här. Jag inser att det finns ett intresse från deras sida att testa gränserna, att forma om figurerna för att få fram nya aspekter av dem. Det är fullt förståeligt och säkert helt nödvändigt. Jag är bara inte säker på att man lyckas i fallet Spock. Och när den spetsörade mot slutet av filmen faktiskt gråter då måste jag erkänna att jag skruvade lite på mig i biostolen.
På det hela taget är "Into Darkness" dock en mycket lyckad fortsättning på den nya filmserien. Vad som kommer att hända framöver, nu när Abrams ska göra "Star Wars Episod VII" härnäst återstår väl att se. Jag menar ju att oavsett hur bra dessa filmer är kan de ändå ytterst bara vara konstgjord andning. Om Star Trek ska leva vidare som franschise och kulturellt fenomen måste den för eller senare återvända till televisionen.
Tack för en bra recension. Jag har inte sett filmen ännu - har varit lite tveksam då jag inte gillade förra, men du fick mig lite mer intresserad.
SvaraRaderaApropå att du skriver att Spock gråter i filmen kan jag inte låta bli att dra mig till minnes vad en god vän en gång sa om ett avsnitt (minns ej vilket) av Star Trek (the original series alltså):
"Det här avsnittet har allt som ett avsnitt av Star Trek ska ha. Kirks tröja blir sönderriven, McCoy gnäller och Spock gråter." :-)
Med vänliga hälsningar,
Patrik Centerwall, fd ordförande för West Coast Trekkers (trekkers.se)
Tack för det Patrik. Allmänstädesbloggen är glad att kunna stå till tjänst!
SvaraRadera