Samlade svenska kulter

Det är inte meningen att den här bloggen bara ska pyssla med film och TV. Det har bara blivit mycket sådant. Jag kommer också bland annat att blogga om vad jag läser. Som  för många är min konsumtion av skönlitterär text något som går i perioder. Dessutom kommer säkert en del av dessa litteraturinlägg att vara lite mer "tidlösa". Litteraturen lever trots sitt liv enligt en annan tideräkning än populärkulturen i stort.

Den svenska litteraturen har historiskt inte haft en jättestark tradition av gotisk litteratur. Det finns undantag naturligtvis. Almqvist kommer i åtanke liksom naturligtvis Selma Lagerlöf, den främste av dem alla. Men det realistiska paradigmet ligger ändå som en dominarande läsart över såväl kritiker som författare. Det som sticker ut och tenderar åt det fabulösa har man, tycks det mig, haft svårt att ta hand om och inkorporera. Det är en kvalité som man inte riktigt önskat förhålla sig till.

Kanske är det på väg att förändras nu när vi tycks få en verkligt livskraftig skräcklitteratur på svenska och sedan Aijvide Lindqvist visat att genren kan användas till att framföra samhällskritik likaväl som någonsin dess släkting kriminalromanen. Kombinationen av vardagsmiljöer och det obegripliga, det utommänskliga är förstås inte något nytt - men vi är fortfarande inte vana vid att läsa om det kombination med svenska betongförorter.

Med tanke på alla lovord som jag hört om Anders Fager och hans novellsamling "Samlade svenska kulter" var jag förberedd på att få läsa verkligt välskrivna berättelser, makabra och besynnerliga. Det var också vad jag fick. Vad jag inte räknat med var att Fagers noveller så tydligt skulle ta avstamp i den amerikanske författaren H.P. Lovecrafts  mytologi och litterära värld. Enstacka referenser kanske - det dyker upp lite här och var. Lovecrafts inflytande på den moderna skräckgenren är så stort att det är svårt att undvika blinkningar till mästaren.

Fager tar det hela dock ännu längre - detta är cthulhumytologin på svenska. Varje novell i samlingen hämtar direkt sin utgångspunkt från någon Lovecrafts berättelser eller idéer, spinner vidare på dem, diktar om, gör på ett sätt som känns både självklart och naturligt dem till Fagers egna. Det är faktiskt mycket imponerande. Dessutom är språket spänstigt och flyter med en självklarhet som jag i bland kan sakna hos svenska populärlitterära författare.

Med mythoset som bakgrund utforskar Fager skarvarna och de mörka fläckarna i samhället, såväl i storstaden som på landsbygden. Människorna är ensamma och utlämnade. Den existentiella övergivenheten som är kärnan i Lovecraftiansk skräck klingar väl med vårt allt mer kalla och uppgivna samhälle. Gestaltningen av karaktärerna är inkännande och bjuder med oss på en rad obehagliga resor. Många gånger är det människorna själva och deras reaktioner som är det verkligt skräckframkallande - snarare än de tingestar från bortom tid och rum som anas i marginalen.

Som alla novellsamlingar har "Samlade svenska kulter" några svackor men även Fagers lägstanivå smäller rätt så högt. På många sätt är detta den mest subversiva litteratur jag läst på väldigt länge. Inte bara för att den smusslar in en hel mytologi som säkerligen har gått de flesta kritiker över huvudet men också för hur berättelserna ställer föreställningar om kön, ålder, identitet och annat helt över ända. Jag blev mycket underhållen. Vi möts igen, herr Fager.