I operans värld behåller man ofta uppsättningar i sin repertoar under flera år, särskilt de populära och uppskattade. Man kan då plocka upp dem igen och spela dem lång, lång tid efter att de haft sin ursprungliga premiär. Den här versionen av "Barberaren" gavs faktiskt första gången på GO redan år 2000. Det här är fjärde gången den ges - så man får väl anta att den verkligen slagit an något hos publiken.
Liksom den andra Figaro-operan är "Barberaren" baserad på en pjäs av den franske 1700-tals dramatikern Beumarchais. Handlingen är klassisk kärleksfars. Den unge greven Almaviva försöker uppvakta den unga adelsdamen Rosina, men hon hålls mer eller mindre inspärrad av sin förmyndare doktor Bartolo som gärna hade gift sig med henne själv. Till sin hjälp har greven den sluge och intrigerande titelkaraktären, barberaren Figaro. Det är mycket förklädnader, lurendrejerier och andra upptåg.
Radoks uppsättning är lekfull och bitvis respektlös på ett sätt som är intressant och som man inte ser så ofta i opera. Här är vissa partier rent av omarrangerade. Plötsligt kan en skådespelare sluta sjunga på italienska och brista ut i en talad replik på klingande göteborgska. Publiken tjuter naturligtvis av förtjusning när det händer. Det är på det viset en väldigt generös uppsättning. Den bjussar på sig själv.
Den lekfullheten är uppsättningens styrka men också dess svaghet. Humorn i den här komedin kommer inte från dess karaktärer eller dess situationer utan nästan bara från en metanivå. Det känns faktiskt som om man inte ens är intresserad av få oss att investera något i karaktärerna. Därmed kan detta heller aldrig bli en uppsättning som berör. Jag misstänker att det är ganska medvetet och som sagt det funkar, men jag undrar om jag ändå inte tycker det är lite fegt.
Skådespelarna är gör genomgående bra insatser. Kärleksparen i sådana här historier är ofta ganska slätstrukna men så inte här. Rosita, spelad av Ida Falk Winland, kokar av undertryckt vrede och åtrå som väntar på att få eruptera. Martin Vanberg uppvisar stor komisk tajming i rollen som Greve Almavida, inte minst i de olika förklädnader som han kommer in i. Och så Figaro själv då, spelad av Åke Zetterström i en Kramerfrisyr som bara måste vara en medveten referens. Hela hans uppenbarelse på scenen utstrålar en smittande glädje, nästan som en revyfigur som bjuder hela publiken på den stora famnen.
Jag hade en mycket trevlig kväll men om jag får ge ledningen för GO ett litet tips: Låt den här omgången bli den sista som ni spelar den här produktionen. Gör en ny nästa gång. Det börjar märkas på dekor och kostym att uppsättningen har tretton år på nacken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar