The Grand Budapest Hotel

Som en fluffig rosa bakelse höjer sig The Grand Budapest Hotel på en alptopp i det fiktiva östeuropeiska landet Zubrowka. Den resenär som kliver in över hotellets tröskel behöver bara några snabba sekunder för att inse var hen har hamnat: Rakt in i den visuellt anale trollkarlen Wes Andersons senaste filmopus. Och som ett stort fan av Herr Anderson och hans fantasterier kan jag bara tacka och ta emot. Från första till sista filmrutan är jag förtrollad, bergtagen rent av. Det här är ett dockskåp där jag skulle kunna stanna länge. Men "The Grand Budapest Hotel" är inte bara en scenografisk fest - det är också en vild, bångstyrig och humoristisk berättelse, en fars på liv och död i skuggan av en döende, om inte rent av död, tidsålder.

Filmen är strukturerad i lager av berättande, likt en rysk docka. Det börjar i nutid med en ung kvinna som läser en bok av en hyllad författare. Vi får sedan möta författaren själv (Tom Wilkinson) medan denne berättar historien om hur han i sin ungdom (på 60-talet) besökte det då fallfärdiga hotellet. Vi möter nu den unge författaren (Jude Law) när denne träffar och lär känna Herr Moustafa (F. Murrey Abraham), hotellets mystiske ägare. Denne i sin tur berättar sin historia för författaren, om hur han i sin ungdom på 30-talet kom att arbeta som lobbygosse under den legendariske conciergen Monsieur Gustave H (Ralph Fiennes). Detta är den berättarnivå där huvuddelen av handlingen utspelar sig. Det är inte den sortens narratologi som vi är vana vid på film men dess vanligare i romaner. På det viset leker Anderson inte bara med visuella referenser utan även med litterära. Strukturen förstärker också ett av filmens mest centrala teman - "The Grand Budapest Hotel" är mer än något annat en film om nostalgi.

M. Gustave är en vandrande anakronism, liksom hotellet han personifierar en bevarare av en gammal aristokratisk livsstil som redan är dömd. Gustave driver hotellet med precis järnhand och tar väl hand om sin gäster, framförallt äldre ensamma damer som han uppvaktar och uppskattar som ingen annan. När en av dessa förmögna adeldamer (spelad av Tilda Swinton i en åldersmakeup utan like) dör under mystiska omständigheter och dessutom visar sig ha testamenterat en ovärderlig oljemålning till sin vän och älskare blir Gustave misstänkt för mord. Under flykten får Gustave hjälp av sin protagé, den unge Moustafa, eller Zero som han kallas, briljant spelad av nykomlingen Tony Revolori. Allt detta medan kriget drar sig närmare och en fascistoid övermakt gör sig allt synligare i republiken Zubrowka. Deras mörka uniformer och zick-zackiga symboler signalerar slutet för l'ancient regime och dess ideal.

Liksom de flesta av Andersons filmer är "The Grand Budapest Hotel" ett ensemblestycke. Det känns nästan som om alla hans favoritskådespelare är med, åtminstone på den manliga sidan. Förutom de som redan nämnts ser vi bland annat Bill Murrey, Harvey Keitel, William Defoe, Jason Schwartzman, Own Wilson, Jeff Goldblom, Edward Norton, Adrian Brody och många fler. De flesta av dem gör förstås bara småroller men sammantaget ger de alla en grace och tyngd åt filmen. Mest imponerad är jag dock av ovan nämnda Revolori och Saorise Ronan som spelar hans fästmö Agatha. Deras lätt tafatta kärlekshistoria är en av filmens stora behållningar. Det är omöjligt att inte förälska sig i dem båda två. Om det finns någon rättvisa i världen blir Ronan en stor stjärna efter det här.

Lägg det här namnet på minnet!

Ja, så har vi förstås Fiennes också som visar sig vara en perfekt aktör i Andersonland. Fiennes är annars en sådan där skådespelare som Hollywood har lite svårt att veta vad de ska göra med. Han har dock perfekt rytm och tajming för att perfekt leverera Wes Andersons aparta dialog. Kontrasten mellan figurens perfektionism och hans totala gränslöshet fångas perfekt i ord, blick och hur Fiennes för sig genom de bjärt kolörta salarna.

Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå att ha roligare på bio just nu än att gå och se "The Grand Budapest Hotel". Den är full av infall, påhitt och hyss. Var annars skulle en få se en jakt nedför en alptopp utförd i gammeldags stop-motion animation? Var annars får en se fantasifulla bakverk utgöra ett viktigt inslag i intrigen? Var annars ska en få se en värld som denna? Filmen må vara en elergi över svunna tider men världen som den skildrar är skrämmande lik vår egen - balanserande på randen till en avgrund medan mörka politiska makter mobiliserar. "The Grand Budapest Hotel" är långtifrån en övning i estetisk självreflektion. Och även om den inte omedelbart drabbade mig i hjärteroten på samma sätt som Andersons förra film "Moonrise Kingdom" misstänker jag att den bara kommer att växa och växa under åren som kommer.